Hur ser statusen på hantverkskunskapen ut idag? Att det saknas kunskapsunderlag för att ens svara på frågan är oroväckande. Det vi vet är att kunskapsbärare har dött utan att kunskaper har traderats eller dokumenterats. Dessutom blir näringsverksamheterna inom bygg- och anläggning, trädgård, jord- och skogsbruk alltmer industrialiserade. Produktionskunskap blir snabbt föråldrad, hantverkarens yrkesminne blir kortare och kortare. Historia produceras snabbare. Följaktligen växer kulturmiljövårdens arbetsområde. Lagningar av genomfärgade rivputser, hamling av alléträd eller skötsel av idegranshäckar hamnar i näringsverksamhetens kunskapsmarginal. Kulturmiljövårdens svårigheter att hantera den moderna bebyggelsen är omfattande samtidigt som kunskaper om äldre tekniker och material brister. Det är svårt att finna hantverkare som kan renovera en masonitbeklädd rumsinteriör på ett kulturhistoriskt relevant sätt, med korrekta skivdimensioner, fasningar och rätt montering, samtidigt som kunskapen att lägga rimligt hållbara stickspåntak fortfarande ofta brister.

När »teoretiker« ska beskriva praktikens teori genom att studera »praktiker« blir resultaten alltför ofta banala analyser och beskrivningar, dränerade på sitt avancerade innehåll. Ett exempel är kransågning där den mest omfattande beskrivningen som existerar i svensk text presenterades av Albert Sandklef i boken »Hallandsgårdar« 1953. Trots omfånget och källorna saknar beskrivningen de mest fundamentala instruktionerna för att man ska kunna repetera kransågning med rimlig effektivitet. Albert Sandklef var antikvarie och det är fortfarande kulturhistoriskt skolade personer, »teoretiker «, som har uppgiften att dokumentera traditionella hantverk. Hantverkslaboratoriet verkar istället för att hantverkare själva ska leda dokumentationen av sina yrkeskunskaper.

Hantverk kan inte läras enbart genom medierade dokument, men en bra dokumentation kan vara ett ovärderligt pedagogiskt redskap i utbildningen av nya hantverkare. Det kan också vara den enda källan för rekonstruktion av kunskap som dött ut. Ett medium som lämpar sig särskilt väl för hantverksdokumentation är filmen. Vi satsar därför särskilt på film, bland annat genom att bygga upp ett filmotek av hantverksdokumentationer, ett »filmkörkort« i form av en kurs i filmdokumentation för hantverkare och en tjänst för en nationell filmsamordnare för hantverksdokumentationer. Vi driver nu tre dokumentationsprojekt av ganska olika slag. Ett projekt handlar om att dokumentera traditionskunskaper knutna till ängsfruktodlingen i Urshult. Syftet är att ställa förslag och tillsammans med kulturmiljö- och landsbygdsenheterna i Kronobergs län realisera nya brukarstrukturer med yngre generationer. Ett annat projekt handlar om att dokumentera traditionskunskaper knutna till brytning och tillverkning av skiffer i Dalsland och Värmland. Ett tredje projekt som här ges en mer ingående beskrivning handlar om ädelputser.

Ädelputser bör inte omtalas i bestämd form singular. Sett över tid finns ingen entydig gemensam nämnare. Ädelputsen är en fabrikstillverkad puts från tiden kring 1920. Det var ursprungligen ett samlingsnamn för puts innehållande krossade bergarter som påverkade fasadernas kulör. Den ansågs finare än den vanliga putsen, och försågs ofta med tillsats av glimmer. I de äldsta putserna valdes en sand som gav önskad kulör och med naturliga glimrande bergarter som exempelvis gnejs och granit. Tidigt började man tillsätta dolomitkross för att underlätta pigmentering. Dolomit har nämligen funktionen att ljusa upp bruket så att pigmentet framträder. Ädelputsernas egenskaper handlar inte bara om materialet utan också om murarens redskap och arbetssätt. På 1920-talet fanns särskilda stålborstar för att borstrugga putsen. Efterhand ersattes den borstruggade putsen med rivputsen som skurades med en spikförsedd skurbräda. De olika bearbetningssätten har att göra med övergången från kalkbindemedel till cement. När cement, som härdar snabbare än kalk, började användas krävdes ett hårdare verktyg att skura ytan med. På 1950-talet utvecklades stänkputsen. Det nya redskapet var en vevförsedd tunna med roterande bortsar som stänkte ut putsen. På 1960-talet uppfanns putssprutan och idag är huvuddelen av all puts som tillverkas avsedd att sprutas. Tyvärr händer det alltför ofta att en gammal byggnad med en äldre ädelputs sprutas över med en modern ädelputs. De är båda ädelputser, men vid ordet stannar likheterna. Antikvariskt, tekniskt och estetiskt kan skillnaderna vara stora. Ofta sprutas dekorativa element över och helheten kan i värsta fall bli en taggig dimma på byggnadens karaktärsdrag.

Hantverkslaboratoriet arbetar inte bara med traditionskunskaper. En väsentlig del av verksamheten är forskning och metodutveckling som gör det möjligt att utöva hantverk och bevara hantverkskvalitet i det moderna samhället. Ett pågående projekt är att utveckla metoder och mobil utrustning för att tillverka skräddarsytt putsbruk av lokal kalksten. I träbyggnadshantverk betraktas det numera som en självklar kunskap att utifrån byggnadernas speciella egenskaper kunna välja ett relevant trämaterial: rätt trädslag, ålder, vedegenskaper, dimension, virkesuttag och bearbetningssätt. Med puts och kalkbindemedel är situationen en helt annan. Kalkbindemedlet och bruksblandningen följer universella standarder som inte är anpassade för den unika byggnaden. Historiskt har kalkbindemedel brutits från lokala kalkbrott, släckningen har skett lokalt och nära byggarbetsplatsen, slutligen har putsbruk uteslutande blandats på plats.

Ett annat metodprojekt som pågår handlar om träställningar. Syftet med projektet är att ta fram förslag till monteringsanvisningar och undersöka möjligheten att få ett regelverk som gör det möjligt att använda byggarbetsställningar av trä. I ändringsföreskriften AFS 2003:5 Ställningar kom kravet på typkontroll av systemställningar och rörkopplingar. En konsekvens av föreskriften blev att utrymmet för ställningar av trä minskade. Idag måste en konstruktör rita och hållfasthetsberäkna varje specifik byggnadsställning av trä. Därefter ska konstruktören informera dem som uppför konstruktionen hur de ska göra. Det ska även finnas en monteringsanvisning och riskanalys baserad på konstruktionsritningen. I praktiken betyder det att möjligheten att använda byggställningar av trä har försvunnit.

Kvalitetssäkring är också ett arbetsområde för Hantverkslaboratoriet. En insats handlar om att säkra den kända kunskapsnivån. Genom nationell överblick, vetenskaplig hemvist och starka nätverk vill vi verka för att känd kunskap sprids. Insatserna handlar konkret om information, utbildning och kontaktförmedling. En annan metod är att följa upp tidigare vård- och restaureringsinsatser och utvärdera långtidseffekter av konstruktion, material och utförande. En tredje typ av åtgärd handlar om utveckling av standarder. I valet mellan traditionella eller nya material och hantverkstekniker väljs ofta sämre alternativ på grund av bristen på standarder. Ett pågående projekt handlar om stickspåntak. Maskinhyvlade tunna träspånor är ett renoveringsmaterial som nästan alltid omfattas av bidrag, med relativt hög kostnad och kort livslängd. Tidigare har den dokumenterade livslängden på ett stickspåntak varat 20 och 30 år, idag har vi exempel på tak som bara håller 5–10 år. Klimatförändringar med varmare vintrar är en möjlig orsak, sämre tillgång på lämpligt material och bristande underhåll en annan. En tredje förmodad orsak är sämre hantverkskunskaper. I projektet ska tidigare genomförda spåntakrenoveringar runt om i landet utvärderas av kunniga materialproducenter och takläggare. Projektet ska resultera i en skadeatlas, kvalitetskrav på material och materialhantering, manualer för upphandling och för läggning, samt rekommendationer till underhåll och vårdplan.

Det laborativa arbetssättet handlar om att göra kulturmiljövårdens projekt till aktiva fältlaboratorier för kunskapsbygge. Tillvägagångssättet underlättar formuleringen av problem och förståelse av studieobjekten. Restaureringen som laboratorium möjliggör samutnyttjande av resurser och kompetens och, inte minst, förutsättningar att resultaten omsätts i praktisk handling. En annan handlingsinriktad aktivitet som snabbt kan sättas in och ge resultat till låg kostnad är hantverksseminariet. Att samla hantverkskompetenser inför ett projekt eller ett konkret problem kan vara den bästa projekteringen eller förstudien. Bland många planerade hantverksseminarier genomförs ett av dem med tema »metoder för registrering av verktygsspår«, där hantverkare, arkeologer och konservatorer träffas, utbyter erfarenheter och tillsammans prövar olika metoder som frottage, avgjutningar, laserscanner, fotogrammetri och multispektrala kameror.

Slutligen, Hantverkslaboratoriet utvecklar i samarbete med branschorganisationer och Gesäll och Mästarbrevskansliet på Stiftelsen Hantverk & Utbildning i Leksand provbestämmelser för hantverksproduktion i dagens arbetsliv och för kulturmiljövårdens behov. Provbestämmelserna förväntas vara inrättade inom mur- och träarbete och byggmästeri under nästa år. Vår roll kommer att vara att bistå hantverkare att få sin kompetens prövad samt att förmedla kontakter till utbildare och projektsituationer.

Expertstöd och kunskapsbank för kulturmiljöns hantverk…Hantverkslaboratoriet är ett nationellt centrum för kulturmiljöns hantverk som tillkommit på initiativ av Göteborgs universitet och Riksantikvarieämbetet i samarbete med andra myndigheter, hantverksföretag och branschorganisationer. Ambitionen är att utveckla och tillhandahålla ett kvalificerat expertstöd och en kunskapsbank för professionella som arbetar praktiskt eller ansvarar för vård av våra kulturskatter. För att nå ut i hela landet har hantverkslaboratoriet regionala hantverkskoordinatorer, utlokaliserade och nära praktikens problem och frågor. Koordinatorerna är laboratoriets regionala nätverks- och projektsamordnare. Till laboratoriet ska också ett nationellt hantverksråd inrättas, bestående av utövande hantverkare och auktoriteter med renommerad hantverkskompetens inom kulturmiljövårdens fält. Rådets funktion skall vara att kvalitetssäkra laboratoriets verksamhet genom råd och stöd men också stå för kritisk granskning. Ytterligare en funktion inom laboratoriet är gästhantverkare. Det är ett slags praktikerforskartjänst, som syftar till att ge yrkesverksamma utrymme att utveckla sin praktik. Under hösten kommer två gästhantverkartjänster att utlysas: den ena med inriktning mot Praktisk landskapsvård och den andra mot Hantverket i modernt byggande. Ansvariga för projekten som presenteras i artikeln är Kristina Bergkvist och Jonny Eriksson (ädelputs och kalkbindemedel), Niklas Alexandersson (träställningar), Anna Johansson och Börje Samuelsson (stickspåntak) och Pierre Nestlog (historiskt växtmaterial). Medverkar gör också Anette Lykke Lundberg (filmsamordnare), Nils-Eric Anderson (projektsamordnare) och Linda Lindblad (kommunikatör). Mer information och kontaktuppgifter finns på www.craftlab.gu.se….