En nestor och vän inom byggnadsvården har gått bort. Redan på 1960-talet, då tron på modernismen var som starkast och det storskaliga byggandet manifesterades med miljonprogrammet, höjdes enstaka röster för att även sköta om det äldre byggnadsbeståndet. Detta hade andra anspråk på material och insatser än nyproduktionen, egenskaper som genomsläpplighet och följsamhet. Framför allt måste dess byggnadsfysik och nedbrytningsmekanismer klarläggas för att kunna formulera en korrekt strategi för det långsiktiga underhållet.
I det läget anställde Hans Fog, chef för SIB, ingenjören Ingmar Holmström för att lansera ett nytt ämnesfält »Renoveringsteknik«. Till detta projekt knöt Ingmar snart ett antal intressenter, ägare av kulturhistoriska byggnadsbestånd och verksamma i statliga myndigheter som dåvarande Byggnadsstyrelsen, Fortifikationsverket och Riksantikvarieämbetet i en stödjande expertgrupp. Ingående personer, välkända för Byggnadsvårdsföreningen var bl.a. Ove Hidemark, Göran Lindahl, Björn Linn och Axel Unnerbäck.
Ingmar vigde sitt liv åt byggnadsvården, först med inriktning på historiska byggnader, med ökad aktualitet under hans fortsatta verksamhet inom Riksantikvarieämbetet. Då han senare övergick till Arkitekturskolan på KTH kunde han vidga sitt budskap till hela byggmarknaden. Allt som är byggt behöver underhållas systematiskt för att upprätthålla den rätta funktionen. De principer som gäller för de äldsta byggnaderna kan också tillämpas på de nya. Alla material är berättigade i sig själva men för skilda ändamål. Det gäller att välja rätt med sikte på upprepbarhet. Vid nybyggnad bör alla material väljas så att byggnaden kan bli historisk, d.v.s. tåla upprepade renoveringar, i princip hur många gånger som helst. Beslutet om vilka byggnader som faktiskt blir historiska ligger i framtiden. Den teoretiska, och praktiska, slutsatsen framlades i en lic.avhandling med titeln, Byggnadsteknik för lång livslängd – Om upprepat underhåll, isärtagbarhet och reparerbarhet, år 2000.
Den grundläggande forskningen riktades i första hand mot historiska byggnader, som medeltida kyrkor och stormaktstidens anläggningar. Ingmar var oförtröttlig i sin ambition att klarlägga och undervisa en okunnig omvärld, som innehöll stora delar av landets antikvariekår, om byggnadsvård av »gamla hus«. Fukten var det stora hotet, som måste bemötas med förståelse av fysiken och insatser av lämpliga motmedel. Den fuktberoende saltvandringen fick här sin förklaring – den kan bemästras med insats av avancerade material men också, och bättre, med fysik som avlastar konstruktionen från fukten. Viktiga insatser för beständigheten gjordes t ex på Fredriksborgs fästning på Värmdö, Statens historiska museum, Thielska galleriet, Skeppsholmskyrkan, Stockholms rådhus och gamla Årstabron samt Hässelby villastads kyrka.
Särskild uppmärksamhet vann Ingmars insatser på kalkområdet. Förebilden var det feta kalkbruk som användes under medeltiden – hur tillverkades detta? Nutida skador kunde förklaras med dagens otillräckliga kunskap. I samarbete med David Simander, chef för AMS lokalkontor på Gotland, genomförde Ingmar systematiska prov på blandningar, som ledde fram till egen kalkbränning och -släckning för det stora behovet på ön och för en växande marknad på fastlandet. Torr- eller våtsläckning gav utslag i den kristallina strukturen, vilket kunde avläsas genom skillnader i ljusbrytningsindex – av betydelse för färgens lyster, vilket gärna framhölls av den gotländske konservatorn, och medarbetaren, Erik Ohlsson.
Ingmar var också en lärare med ambitionen att sprida sin kunskap. Stor uppmärksamhet fick skriften från 1972 Underhåll av gamla hus, framtagen inom projektet och som spreds över hela byggmarknaden. Den innehöll praktiska råd, grundade på sammanställningar av forskningsresultat och fältobservationer. Samma handfasta budskap spred han också internationellt, främst vid ICCROM (International centre for the study of the preservation and restoration of cultural property) i Rom, där han samverkade med den högt beundrade Jukka Jokilehto. Den doktorsavhandling som var i arbete under Ingmars senare år såg aldrig dagens ljus – beklagligt, kan tyckas. Men har någon lust att fortsätta hans arbete?
Christina von Arbin Bo Göran Hellers
