I hörnet av Agardsgatan och Kille-backen, i sluttningen ner mot havet, ligger Stolpagården, en av Båstads många fina gamla handelsgårdar (kv. Musslan 13). När jag kom dit för ett par år sedan, en i och för sig regnig sommarkväll, slogs jag av den rofyllda stämning som man kan möta i en sluten gårdsanläggning. Egentligen bildar byggnaderna runt gården ett U, men den sluttar mot vattnet och avgränsas av en gammaldags, lummig trädgård, som sluter rummet. Jag skulle övernatta i den nya ateljén, den som hade väckt ett sådant rabalder för att den inte var anpassad. Vilket hus var det?

Anpassning – snubblande nära det triviala

Det var en byggnad som jag först trodde var ett gammalt gårdshus med enkupigt tegel och empiredörr, byggt i linje med ett likadant gårdshus, som hör ihop med huvudbyggnaden åt Agardsgatan. Att detta hus hade en kontroversiell gavelfront upptäckte jag inte, lummigheten och den tilltagande skymningen tog över.

Arkitekterna Sune Malmquist och Hervor von Arndt hade skapat en förtjusande idyll, där den halvt skymda gaveln, stående på en terrassmur, ingick i ett omsorgsfullt trädgårdsarrangemang. Här var ljusintagen större, för att belysa ateljén, motivet med en avskuren gavel distinkt geometriskt, mera hemmahörande i 1990-talet än i den obestämbara småstadsidyllen. Från strandpromenaden kunde man nu på sommaren knappast urskilja gaveln, men det var tydligt att den ingick i ett mischmasch av gavlar och takfall som knappast stod för någon kulturhistorisk enhetlighet.

Vad låg egentligen bakom att detta lilla snälla hus hade blivit så trakasserat? Antagligen måste man gå flera år tillbaka i tiden och även känna till lokala missämjor. Det handlar om ett byggnadslov med många turer, som också rör andra frågor än dem som har med gaveln och anpassning att göra.

Låt oss börja med den ansökan till fasadändring av ett pågående bygge som byggnadsnämnden godkände med knapp majoritet i januari 1996. Två ledamöter reserverade sig med hänvisning till att antikvarien vid länsstyrelsen hade avstyrkt fasadändringen för att takutformningen inte var förenlig med de kulturhistoriska intressena (q i detaljplan och att stadspartiet ingick i riksintresse). Takvinkeln skulle vara 45 grader och ej avplanad vid nocken, vidare borde takkupan (som var som på det gamla huset bredvid) minskas i storlek samt fönstren på gaveln göras mindre, tyckte antikvarien.

Ledamöterna i byggnadsnämnden saftade på i sina reservationer och hävdade att bygget liknade ett beställningsjobb av en villabyggare i Provence och såg med avsky hur en gammal kulturmiljö förvanskades. Hur skulle man nu kunna behålla karaktären i Båstad, ja på hela Bjärehalvön?

Snöbollen började rulla, pressen skrev om att byggnadsnämnden hade gått emot länsantikvarien, och några grannar tog tillfället i akt att överklaga hos länsstyrelsen och fick naturligtvis rätt. I september 1996 upphävde länsstyrelsen byggnadslovet med motiveringen att den lilla gaveln (som redan var byggd) inte anslöt till omgivande bebyggelse så att anpassningskravet tillgodosågs; länsstyrelsen medgav dock att omgivningen var av skiftande karaktär.

Det stackars huset blev så småningom granskat av en grupp vilsna jurister från kammarrätten, som i sin dom den 23 oktober 1998 inte kunde göra annat än fastställa länsstyrelsens beslut. Vad skulle de göra? Den 21 juni 2000 bestämde sig regeringsrätten för att inte ge prövningstillstånd och den 30 oktober beslöt miljö- och byggnadsnämnden i Båstad att byggnadslov nu skall sökas för ändrad utformning av gavel och tak, med anvisningen att gaveln ej får utformas som en kuliss! Den befintliga gaveln skall alltså rivas.

Var ligger pudelns kärna? Kanske i en alltför stor osäkerhet om vad anpassning egentligen är och brist på omdöme om vad som är arkitektonisk kvalitet. Utan antikvariens tvärsäkra avstyrkan hade snöbollen inte börjat rulla. Hur menar jag då att han skulle ha resonerat?

Jo, han skulle insett att ett strikt antikvariskt förhållningssätt måste gälla utmed Agardsgatan och Killebacken och på gårdarna, och han skulle då med tillfredsställelse noterat att Stolpagårdens gårdsrum hade blivit kompletterat på ett utomordentligt sätt.
Han skulle också urskilja att samma restriktioner inte kan gälla i det oformliga stadspartiet ner mot trädgårdarna och strandgatan – där kunde man till och med hävda att det vore olämpligt med något som ser äldre ut än det övriga, när det inte är det. Och framför allt: att iaktta kvaliteten i ett projekt, att inte behandla en fin liten byggnad av en av det sena 1900-talets främsta svenska arkitekter (en av de få internationellt uppmärksammade) som om den var vilket kataloghus som helst. Nu handlade det dessutom om en arkitekt som var hemmastadd på orten sedan fyrtio år och väl kände Båstads egenart.

Att uttrycka den dubbelhet som ligger i att en ny byggnad ansluter nära till en gammal gårdsmiljö men ändå är ny, är ett arkitektoniskt grepp som måste respekteras. I det här fallet hör dessutom trädgårdsgaveln till ett annat arkitektoniskt sammanhang än själva gårdsrummet. Och att då censurera ett medvetet arkitektoniskt språk, som byggnadsnämnden nu gör med emfas när den säger att gaveln inte får vara en kuliss, måste uppfattas som övergrepp.

För att ställa frågan på sin spets:
»Anpassning« handlar inte nödvändigtvis om takvinklar och fasadmaterial. Det kan vara en tumregel, och som alla tumregler står den trivialiteten nära – men det räcker inte. Att utarma kulturmiljöer med trivialiteter är en fördumning av vårt samhälle, ett missbruk av vårt engagemang i byggnadsvård. Låt nu Arkitekturåret 2001 bidra till att också det antikvariska tänkandet går att förena med strävan efter arkitektonisk kvalitet.

Fredric Bedoire

Professor i arkitekturhistoria vid Konsthögskolans arkitekturskola.

1/2001