fbpx

Ånggenomsläpplighet för tjärad papp

Min släktgård är byggd i etapper ~1880 – 1933. I den sista etappen 1933 byggde man till en lösvirkesdel till den gamla timmerstommen och satte då också på ny spontad fasad med något slags tjärimpregnerat papp under. Jag vill helst isolera väggarna invändigt så jag kan behålla den gamla fina takfoten och även fasadpanelen som är i förvånansvärt gott skick trots sin 88 år på nacken. Men jag undrar om den gamla pappen är för tät vad gäller ånggenomsläpplighet. Jag läser här på forumet att man som tumregel ska ha 5 ggr tätare invändig ångspärr än utvändig vindpapp. Om den yttersta pappen i sig är ganska tät och jag måste ha 5ggr tätare på insidan, kanske den totala konsekvensen blir att vägarna blir alldeles för täta och att det uppstår en risk för att låsa in fukt.

Jag kommer att använda endast hygroskopiska naturmaterial som t.ex. Hunton Nativo. Jag är flexibel vad gäller tjockleken på väggisoleringen. Jag tänkte lyda erfarna råd för att få en bra balans mellan fuktrisk och isolering. Timmerväggarna är idag 20 cm tjocka. Lösvirkesdelen har 15 cm sågspån. Mina tankar hittills är 45-120 mm träfiberisolering invändigt i timmerdelen och 95-200 mm invändigt i lösvirkesdelen.

Första frågan jag måste besvara är alltså om den yttersta pappen kan sitta kvar eller om den är för tät. Om pappen måste bort kanske det är lika bra att välja utvändig isolering istället. Bifogar bild på huset och på pappen. Mycket tacksam för hjälp.

Svar: 

Tjocka tilläggsisoleringar förändrar konstruktionens förmåga att torka ut, Därför sätter man alltid en luftspalt mellan vindpapp/-duk och ytterpanelen på nya, tjockt isolerade hus. Men den förlorade spillvärmen gör att ytskiktet blir kallare och därmed fuktigare vilket kan ge upphov till prickbildning och mögel på fasaden. På moderna hus får man ofta tvätta fasaderna med de risker det medför. En annan nackdel med moderna konstruktioner, framförallt med mineralull som isolering, är att den förutsätter ventilationssytem och ett helt tätt skikt på insidan för att minimera risken för höjd fuktighet i väggen från de varma bostadsrummen. Det vill man gärna slippa i gamla hus som skall stå länge. Det vore även synd att skada den fina fasadpanelen på detta hus, sannolikt en kvalitet som är mycket svår att få tillbaka igen.

Tilläggsisoleringar av fasader är bland de energieffektiviseringsåtgärder som är svårast att räkna hem, särskilt om de har en så tjock timmerstomme som 20 cm. Det finns många andra energiåtgärder som är effektiva, mer om det finns att läsa i Energiboken. Om man ändå väljer att tilläggsisolera väggarna är det i princip bättre med utvändig isolering som ökar den tunga stommens värmelagrande kapacitet. Men med en så tjock timran som 20 cm är dock invändig lerklining är ett bra alternativ, vindtätt, miljövänligt, fuktbuffrande, billigt, värmetrögt, traditionellt och bra för inneklimatet. På den del som har regelverksväggar kan man om det behövs välja en måttlig invändig isolering, 45 mm. Det är de första centimetrarna i en isolering som ger den största effekten. Och samtidigt blir effekten av ändrad fuktbalans i väggkonstruktionen mindre.

Tjärpappen fanns i olika tjocklek och kvalitet och men den som var avsedd för väggar anses vara diffusionsöppen. Man kan jämför ånggenomgång för de olika pappen och dukarna om man vill fördjupa sig.

keyboard_arrow_up