Hur går det med renoveringen av Vårholma säteri? I Byggnadskultur nr 3 2005 berättade Simone Johannisson om problem och glädjeämnen i samband med sitt renoveringsprojekt. Här får vi veta vad som har hänt sedan förra sommaren.

Folk frågar mig ofta vad jag har för tidplan för renoveringen av mitt hus på Vårholma. Den ursprungliga tidplanen är spräckt för länge sedan. Det började med att Miljö- och byggnämnden i Värmdö kommun satte sig på tvären och inte ville häva rivningsföreläggandet på huset, som jag berättade om i förra artikeln om Vårholma säteri (Byggnadskultur nr 3, 2005). Processandet i tingsrätten för att få bort rivningsföreläggandet innebar att byggplanerna försköts ett år framåt i tiden. Sedan skulle stora delar av arbetet med stommen och utvändiga renoveringsarbeten ha varit klara hösten 2005, men det blir inte alltid som man har planerat.
Arbetena är långt ifrån klara. Så i stället för att berätta om hur jag har färdigställt den yttre renoveringen, som egentligen var tanken, så ska jag berätta hur långt jag har kommit med mitt renoveringsprojekt sedan förra sommaren.

Gammalt tegeltak med patina
En stor förändring har skett sedan förra sommaren. Mittenpartiet på yttertaket är inte längre täckt med fyra presenningar för att undvika att det regnar in genom hålen i taket. Taket är lagat och i stället för den korrugerade plåten som tidigare låg där finns nu ett vackert gammalt tegeltak. Jag har hittat gamla tegelpannor på tomten och sett på gamla fotografier, så jag vet att taket tidigare var lagt med handslagna, enkupiga takpannor. Av bl a kostnadsskäl valde jag dock att lägga på strängpressade, enkupiga takpannor.

Takteglet inhandlades från Hedenstedt AB i Trosa som är specialiserade på gammalt taktegel. Fördelen med att använda gammalt tegel är att pannorna har fått viss patina i form av bl a lav- och algbildning, vilket gör att taket smälter väl in i den gamla miljön. Att gammalt tegel dessutom är något billigare än nytt är en extra bonus!

Isolering med lin och cellulosa

Inne i husets mittsektion (under de tidigare hålen i taket) är allt det ruttna, skadade virket borta och de fuktskadade väggarna lagade. Golven och innertaken på båda våningsplanen är borttagna. Det golvvirke som fortfarande var i bra skick (vilket inte blev så mycket i slutändan) återanvändes till golvet på verandan på framsidan. Mittenpartiet inne i huset är således helt tomt, sånär som på golv- och takbjälkar. Det finns en fördel med att renoveringen har dragit ut på tiden och att de lagade väggarna har varit blottlagda under ett års tid. Man kan nu enkelt se att allt är torrt och att det inte finns någon mögel- eller svamptillväxt på virket.
Tanken är att göra en så kallad blindbotten som isoleras med cellulosaisolering (återvunnet tidningspapper). Mellanbjälklaget (mellan botten- och övervåningen) var tidigare isolerat med hyvlade träspån, vilket har sparats i sopsäckar. När det nya bjälklaget är på plats har jag tänkt att lägga tillbaka träspånet, eventuellt uppblandat med cellulosaisolering för att fylla ut om träspånet inte räcker till.

Man kan nu också tydligt se husets byggnadshistoria. På bottenvåningen består väggarna av liggande timmer och på övervåningen av reglade väggar, vilket tyder på att det har varit ett enplanshus från början som har byggts på med en övervåning. De väggar som har lagats och reglats har isolerats med linisolering.

Lagning av glasveranda

De byggnadsarbeten som återstår är inläggning av golv och tak på båda våningsplanen, byte av ytterpanel, lagning av utvändig snickarglädje och renovering av verandorna på fram- och baksidan av huset.
Det kanske besvärligaste momentet byggnadstekniskt som återstår är renoveringen av glasverandan i två plan på baksidan. Det är i dagsläget svårt att föreställa sig att det en gång har varit en vacker glasveranda där. På övervåningen finns fönsterbågarna kvar med en och annan glasruta, men på bottenvåningen finns inga fönsterbågar kvar alls. Några gamla gångjärn på verandastolparna skvallrar dock om att det faktiskt också här har funnits en glasveranda.
Jag är så lyckligt lottad att jag har fått kopior av en artikel ur en gammal bok där Nils Ädelgren har skrivit om Vårholma säteri och där det också finns ett foto från år 1937 på glasverandan. Målsättningen är att återställa den till sitt ursprungliga utseende och fotot underlättar detta arbete väsentligt.

Nya fönsterbågar

Ofta brukar de mest anskrämliga fönsterbågar bli fantastiskt fina när de väl skrapats, kittats och målats. Tanken var därför att renovera fönsterbågarna på det övre planet och beställa nytillverkade kopior till det nedre. När jag skulle sätta igång att renovera fönsterbågarna insåg jag dock efter ett tag att det här var faktiskt inte möjligt. De var i för dåligt skick. Jag anlitade i stället ett snickeri 15 mil från Stockholm för att göra nya. Det kan nog vara en god idé, om man renoverar hus i Stockholmstrakten, att fråga om priset på t ex fönster och köksinredning på snickerier som ligger en bit från Stockholm. Priserna där kan vara betydligt lägre …

Eftersom jag har så många fönsterbågar, 23 stycken med tre stora fönsterrutor i varje båge, gav jag upp mina ambitioner på munblåst glas och har istället valt så kallat kulturglas, som egentligen är sekundaglas från Polen. Det hade dragit iväg kostnadsmässigt om jag hade valt munblåst glas – om det ens hade varit möjligt att få tag på så många glasrutor som jag behövde, då det är ganska stora rutor i bågarna. Jag kände också att jag tidsmässigt inte skulle orka med arbetet att leta upp gammalt glas och sedan själv sätta in glaset i bågarna.

Fönsterbågarna kommer nu att skickas till ett glasmästeri som snickeriet samarbetar med. På glasmästeriet rekommenderade man att använda ett ”modernt” kitt, men efter viss övertalning gick de med på att använda linoljekitt. Ägarinnan lovade till och med att själv kitta mina fönsterbågar. Kanske drog hon sig till minnes vad trevligt det faktiskt är att arbeta med linoljekitt – hur man knådar kittet mjukt och smidigt och hur gott det luktar.

När det gäller renovering av fönster vill jag dela med mig av mina misstag och kanske ge ett tips. Förra sommaren renoverade jag några fönster och kittade om dem med linoljekitt, som är ett fantastiskt material att arbeta med. Problemet är bara att småfåglarna också gillar det. Jag har läst att fåglar kan äta linoljekitt på vinterhalvåret, men nu vet jag också att det inte hjälper att kittet har torkat i flera månader och är övermålat med flera lager linoljefärg. Fåglarna är där och pickar i alla fall. Så i sommar har jag knådat in vitpeppar i linoljekittet, vilket jag har hört skall hålla småfåglarna borta. Vi får se nästa sommar om det stämmer!

Vad händer nu?

I mitten av augusti kom snickarna tillbaka och färdigställer nu återstående byggnadsarbeten under sensommaren och hösten. Högarna med specialbeställt golvvirke och dubbel pärlspont till innertaken, som ligger mitt på gräsmattan framför huset, förflyttas nu in i huset och blir till vackra trägolv och tak.
I september ska jag åka och hämta mina fönsterbågar, kittade med linoljekitt, vilka så småningom kommer att sättas in i och pryda glasverandan.
Innan hösten kommer måste jag försöka få tag på en duktig plåtslagare som kan hjälpa mig med plåtarbetena på taket. Det är inte alltid så lätt att få ut hantverkare till skärgården, vilket gör det svårt att att få offerter på olika byggarbeten. Jag måste också ordna bil- och båttransport av cellulosaisoleringen och en stor gammal pardörr, som jag har köpt på Nacka Byggnadsvård, till glasverandan.

Jag måste även försöka fundera ut hur jag skall färgsätta huset utvändigt. Ljus falurödfärg på ytterpanelen är klart, men vad skall jag ha för färg på fönsterbågarna? Och på verandorna? Sedan måste jag … ja, ”att-göra-listan” tycks aldrig ta slut. Det kanske är det som är charmen med renoveringsobjekt? Vad ska man göra när allting är renoverat och klart? En granne har dock lugnat mig på den punkten. Han menar att då är det bara att börja om från början igen. Det är alltid någonting som måste målas eller lagas.

Kärleken håller i sig

Någon har sagt några kloka ord om att målet med en resa inte bör vara själva slutresmålet utan resan dit. Det är kanske något att fundera över när man börjar inse att renoveringsprojektet som man har tagit på sig är ett projekt för många, många år framåt. Det får helt enkelt ta den tid det tar.
När jag sitter på (den ofärdiga) verandan i västerläge på framsidan av huset och den flödar av sol långt in på de ljumma sommarkvällarna kan jag, trots allt arbete som fortfarande återstår, inte tycka någonting annat än att det är ett fantastiskt ställe. Kärleken till mitt hus på Vårholma håller i sig!

Simone Johannisson

Simone Johannisson är skattejurist

red@byggnadsvard.se

3/2006