Vem bestämmer vad som är snyggt eller fult i arkitektoniska sammanhang? Det är, säger vissa kännare, en ickefråga, eftersom arkitektur uppförs i en kontext där dess uttryck tar avstamp i relationen till omvärlden snarare än som en funktion av byggherren.
Arkitekturen filtreras genom ritningsarbete och budgetar, hållfasthetskalkyleringar, juridiskt bindande planer, tillstånd från kommunala stadsbyggnadskontor, och antikvariska- och tillgänglighetskonsulters granskningar för att nämna några av alla parametrar.
Frågan ruvar ljudlöst och obemärkt under ytliga lager av estetiska framställningar, och är helt enkelt ett uttryck för den mänskliga förmågan att med sina sinnen särskilja utföranden, detaljer, färgnyanser och materialitet från varandra.
Genom århundraden av konst- och arkitekturhistoria kan vi se hur den mänskliga gestalten formar utgångspunkten för en definition av skönhet
Arkitektur formar rum och skapar rumsligheter. Den materialitet som inte behandlas väl utan på ett oengagerat sätt, hamnar i disharmoni med sig själv och med sin omvärld.
Genom århundraden av konst- och arkitekturhistoria kan vi se hur den mänskliga gestalten formar utgångspunkten för en definition av skönhet. Fram träder Leonardo da Vincis skiss av människan i cirkeln och kvadraten och Le Corbusiers teckning Le Modulor, som samtidigt både visar bilden av människans möjligheter och begränsningar.
Konstnären Marie Louise de Geer Ekman skapade filmen »Mamma, pappa, barn« där barnets lilleputtperspektiv är betydelsebärande i berättelsen genom dess överdimensionerade scenografi. Frågan vad måtten har för betydelse hamnar då för en betraktande arkitekt direkt i rampljuset.
Alain de Botton, en brittisk filosof, skriver i »Lyckans arkitektur« från 2006: Sant vackra föremål kan definieras som ting som är begåvade med inneboende egenskaper, som förmår stå emot våra positiva eller negativa projektioner.
De ger ett konkret uttryck för goda egenskaper snarare än bara påminner oss om dem. På så sätt kan de överleva sitt tidsmässiga och geografiska ursprung och förmedla sina intentioner långt efter det att deras ursprungliga publik har försvunnit.
Kanske är det så att samtalen kring arkitektur som ständigt pågår, varje sekund över hela jorden, måste få kunna utvecklas till de relationella samtal som det i allt väsentligt handlar om. Där kan skönhet och fulhet utgöra ett motsatspar som alla andra par vi borde använda oss av, amatör som professionell, politiker som medborgare.
Erika Volpe, arkitekt SAR/MSA
