Plattor av keramik, bränd lera, har tillverkats i tusentals år. Vi har dem på väggar och golv i badrum och kök. Vi ser dem på fasader, på golv i offentliga byggnader, i bassänger. Till vardags kallar vi väl ofta alltihop för kakel. Men byggkeramik kan indelas i olika grupper beroende av råvaror, tillverkningsteknik och egenskaper.

Kakel

Den allra största gruppen heter mycket riktigt kakelplattor. Det är glaserade plattor baserade på leror som bränns vid i sammanhanget relativt låg temperatur, omkring 1000 grader. Kakelplattor kan glaseras i starka färger och har ofta mönster och andra dekoreffekter. Det relativt porösa godset kallas lergods och har en vattenabsorption på 10 -20 viktsprocent. Vattenabsorptionen är ett viktigt tal som också skvallrar om plattornas andra egenskaper. Låg vattenabsorption betyder hög hållfasthet och god beständighet. Kakelplattornas relativt höga vattenabsorption begränsar användningen till väggar inomhus i vårt klimat.

De vanligaste användningsområdena är därför kök och badrum i våra bostäder där kaklets prestanda mer än väl svarar mot påfrestningarna. Den glaserade ytan är mycket lätt att hålla ren, den är porfri och ger inget fäste för mikrobiell påväxt. Vanligaste kakelformatet i Sverige har länge varit 15 x 15 cm men idag finns kakel i en uppsjö av format.

Klinker och mosaik

Den andra stora gruppen är klinkerplattor. De är baserade på ett mer tätsintrat gods, vattenabsorptionen kan vara 0,5-8 viktsprocent. Klinker tillverkas både glaserade och oglaserade. De oglaserade används mest på golv, men det finns även mängder av glaserade klinkerplattor avsedda för golv. Det finns kvaliteter med låg vattenabsorption som kan användas utomhus. På väggar i industrilokaler, badanläggningar, storkök samt i bassänger och på andra ytor med mekanisk påverkan eller frosttemperatur används glaserade klinkerplattor.

Det finns en ytterligare grupp av byggkeramik som heter mosaik. Små plattor, -oftast av tätsintrad keramik, levereras fästade på nät i form av kartor för snabbare montering på väggar eller golv. Mosaik av glas och natursten förekommer också.

Byggkeramik i Sverige

Fram till slutet av sjuttiotalet tillverkades kakel i Sverige. Idag är allt kakel importerat, främst från Italien, Spanien och Finland. Klinkerplattor tillverkas däremot sedan över hundra år i Skåne. Företagsnamnet klingar bekant i keramiksammanhang, CC Höganäs Byggkeramik. Den sista svenska kakelfabriken var Upsala-Ekeby som las ner 1978, främst på grund av att man inom bostadsbyggandet under miljonprogrammet gått över till plastmattor. Tidigare förekom kakeltillverkning bland annat i Karlskrona och Gävle.

På väggar i svenska hus byggda före sjuttiotalet finner vi många gånger kakel från Upsala-Ekeby i det vanliga 15_15 cm formatet. Tjockleken kan vara 7-8 mm och kant- och hörnplattor har ofta vackert rundade kanter. Fram till början av sextiotalet monterades plattorna i ett ca 15 mm tjock skikt av sand och cement. Tunnskiktssättning, även kallad fixsättning, gäller idag och blev vanlig under sextiotalet. Den innebär att man sätter plattorna i ett 2-3 mm tjockt skikt av en cementbunden fästmassa, i dagligt tal »kakelfix«. Fästmassan breds ut på underlaget och jämnas till med en tandad spackel.

Återanvända plattor

Vid nedmontering av gammalt kakel kan man med viss varsamhet rädda plattorna för återanvändning. Skickliga plattsättare har olika knep för att lyckas. Om de är satta i tjockbruk sågas fogarna kring varje platta upp och plattan med sin brukskaka huggs loss från underlaget. Sättningsbruket kan sedan sågas bort från baksidan med en stensåg.

Kakel som är satta enligt tunnskiktsmetoden kan räddas genom att man fuktar fästmassan bakom en platta i taget och försiktigt spjälkar loss den med en spackelspade eller liknande. Kvarvarande fästmassa på baksidan kan sedan slipas bort. Fästmassa bakom plattor som är monterade före 1974 kan innehålla asbest och måste saneras enligt speciella regler.
Vill man komplettera gammalt kakel från exempelvis Upsala-Ekeby finns det idag naturligtvis ingen möjlighet att hitta originalplattor i handeln. Däremot finns det mängder av importerade kakel i 15_15-formatet men tjockleken är bara 5-6 mm mot det gamla kaklets 7-8 mm. Rundade kanter görs inte längre och det gäller att se upp med formatet! Vissa moderna 15_15-plattor har modulmått och är egentligen 147 x 147 mm för att de inklusive fogar ska bygga exakt 150 mm.

Att hitta nya plattor i samma färg som de gamla är heller knappast möjligt. Ofta kan det vara bättre att vid en utbyggnad eller annan komplettering välja en helt avvikande kulör som vackert bryter mot den befintliga istället för att ta en närliggande. Det kan vara klokt att vända sig till branschens specialistföretag för att hitta produkter och få råd och information. Medlemmar i branschens sammanslutning Kakelföreningen har kunskaper och mycket att välja på.

Tätskikt i våtutrymmen

Kakel och fogarna mellan dem är inte vattentäta. I bad- och duschrum måste det därför finnas ett tätskikt för att skydda underlaget och kringliggande utrymmen. Det finns en mängd konstruktioner som är godkända enligt branschens regler, som tillämpas av försäkringsbolagen. Dessa konstruktioner, dvs. tätskikt med förseglingar och fästmassa, är provade vid Sveriges Provnings- och forskningsinstitut i -Borås före godkännande. De innehåller i regel ett tätskikt av en tjockflytande massa som rollas på underlaget i flera lager. Befintliga ytskikt ska avlägsnas innan tätskiktet appliceras.

Mattor av PVC förekommer inte som tätskikt i några godkända konstruktioner och de ledande tillverkarna av plastmattor avråder från att använda pvc som tätskikt under keramik. Främsta skälet är att mjukgöraren i plasten snabbare bryts ner i den alkaliska miljö som cement i fästmassa eller bruk ger, med risk för sprickor i plasten och vattenskador.

Behörighet

När en entreprenör arbetar med tätskikt för keramik krävs, enligt branschens reg-ler, behörighet utfärdad av Byggkeramikrådet efter viss utbildning. Det finns idag nära 900 behöriga företag. Försäkringsbolagen har dock i regel inga invändningar mot att händiga husägare själva jobbar med tätskiktet, under förutsättning att man använder en godkänd konstruktion och noggrant följer monteringsanvisningarna.

Användningen av kakel och klinker har under senare år ökat dramatiskt i Sverige. På de senaste 15 åren har leveranserna nästan fyrdubblats. Förbrukningen per capita ligger dock jämförelsevis lågt. I till exempel Portugal och Spanien är siffrorna kring sex kvadratmeter per capita och år, att jämföra med vår blygsamma knappa en kvadratmeter per år!

Stig Lodén

Byggingenjör och arbetar på Byggkeramikrådet.

3/2001