Vad är det som definierar det vi idag kallar för sekelskifte och hur kommer det sig att vi fortfarande är så förtjusta i det? Stellan Ridderstrand tar oss med på en resa genom en tidsperiod som egentligen bara varade en enda minut, men i praktiken gärna dras ut till ett fyrtiotal år.

Sekelskifte är sedan länge närmast alltid synonymt med sekelskiftet 1899–1900. Det upplevs dessutom i princip alltid som ett enbart positivt begrepp, inte minst i våra mäklarannonser där allt möjligt, i säljande syfte tenderar benämnas »sekelskifte«. Nu, i nådens år 2022 finns ju dessvärre knappast någon människa kvar som upplevt sekelskiftet 1899–1900 så hur kommer det sig att begreppet är så levande och att knappast någon tror att det är det senaste sekelskiftet som åsyftas när ordet kommer upp i konversationen?

När undertecknad var liten bestod i princip hela kamratkretsens far- och morföräldra­generation av människor födda på 1800-talet. De kunde dela med sig av sina upplevelser från hundraårsskiftet. Fantasieggande för en liten gosse att få höra om!

För dessa släktingar var sekelskiftet 1899–1900 naturligtvis ett levande begrepp. Att det för dem inte bara var ett positivt minne förstår nog alla som vet något om de villkor som stora delar av Sveriges befolkning levde under för dryga 100 år sedan. 

Insåg vad som gått förlorat

Det har ofta framförts att ett av skälen till att man ville riva stora delar av våra städers tätbebyggda kärnor var att husen, utöver att vara gamla och slitna, också representerade ett klassamhälle med stora klyftor. Många var »slumbostäder« som politikerna i efterkrigstidens blomstrande samhälle ville röja ur vägen till förmån för nya, ljusa och hygieniska bostäder för den moderna, jämställda medborgaren i folkhemmet.

Att vi nu så länge sett de byggnader som överlevde dessa saneringar i ett romantiskt skimmer, oavsett om de är praktbyggnader av erkända arkitekter eller bara »vanliga« hus, kan nog bero på den snabba takt som all denna utrensning skedde i. Majoriteten hade nog lite svårt att hänga med och det var, som oftast, först när det gamla redan var borta som många insåg vad som gått förlorat. De nya, praktiska och tekniskt sett välbyggda husen förmådde inte skapa den trivsel och stämning som även lätt nedgångna gamla, »lagom stora« hus kunde alstra i såväl stora som små städer och orter.  

Att de hus som överlevde nu dessutom ­renoverats och kompletterats med moderna faciliteter som centralvärme, rinnande kallt och varmt vatten samt bad och WC gör ju att upplevelsen av en byggnad med »all gammal charm bevarad« är en helt annan för nutidsmänniskan.

Vad menas med »sekelskifte«?

Ett sekelskifte är ju egentligen ett exakt och ytterligt kort tidsbegrepp. Men det är ju ingen av oss som menar just tolvslaget år 1899–1900. Just då tillskapades ju inte mycket. Dock mindes de äldre släktingar som jag en gång hade tillfälle att fråga, alla vad de gjorde vid just det ögonblicket. Känslan av att man var på väg in i något av en ny och lovande tid var sannolikt betydligt starkare än för oss som upplevde motsvarande ögonblick den senaste gången, för 22 år sedan. 

Hur lång är då perioden som kan få detta epitet? När är ett hus byggt, som kan komma att betecknas som ett sekelskifteshus? Är det primärt ett hus från en viss tidsålder eller är det en byggnad i en viss stil som avgör detta? Skiftar längden på perioden om man istället syftar på seder och bruk eller på tekniska ting och landvinningar? Sannolikt är det nog en ganska stor skillnad. Förändringar av seder och bruk och teknisk utveckling torde gå ­något fortare än formmässig utveckling inom husbyggandet. Hur många av alla kvarvarande jungfrukammare bebos till exempel idag av hembiträden?

Nya byggnadstekniker definierar perioden 

En tänkbar teori om vad gör att ett trähus kan uppfattas som en »sekelskiftesbyggnad« till skillnad från ett äldre hus av en mer allmogepräglad byggnadstyp, är stilmässig. 

I och med industrialismens intåg i Sverige började också en annan byggnadsteknik göra sig gällande inom trähusbyggandet. 

Liggtimringstekniken fasades ut till förmån för husstommar i sågad plank från en ångsåg. Det skedde primärt i virkesbesparande syfte men medförde också att man inte längre var bunden av timmerstockens bärande längd när det gällde hur en byggnad dimensionerades. Friare former introducerades. 

Schweiziska influenser

Samtidigt med detta, med början redan på 1850-talet kom starka estetiska influenser från kontinenten när det gällde det dekorativa i byggandet. Den så kallade Schweizerstilen, med rötter i traditionellt trähusbyggande i alpområdena i främst Schweiz, Österrike och södra Tyskland, började påverka svenska stilideal. Stilen kännetecknas av tak med stora, konsolburna taksprång, rikt ornerade vindskidor, knutar och foder, alla i lövsågade, antikiserande och vegetativa former. 

Dessa gamla hus i alpstil var förvisso oftast i liggtimmer men stilen vann insteg i vårt land vid ungefär samma tid som man började experimentera med stående timmer och sågad plank som sedan avsågs att kläs med hyvlad panel som därefter helst linoljemålades i allahanda kulörer, så olika den gemena rödfärgen som möjligt.

I Sveriges virkesrika regioner fortsatte man länge med liggtimmer i stommarna, men täckte dem med stora taksprång uppburna av dekorativa taktassar. Man klädde dem i hyvlad panel, dekorativt mönsterlagd och inramad med rikt lövsågade snickerier såsom foder, knutar och vindskidor och intrikata dekorer i takvinklar och på krön. En rikt dekorerad veranda eller förstukvist blev sedan ofta »kronan på verket«.

Järnvägsbyggnaderna spred modet

För spridningen av denna nya arkitektur ut i våra bygder tjänade offentliga byggnader som skolor, ämbetsbyggnader och, inte minst det byggnader som hörde till det nya feno­menet, järnvägen. Dessa järnvägsbyggnader ritades centralt av namnkunniga arkitekter och man ville ju göra dessa så moderna och attraktiva som möjligt för att locka resenärer till såväl statliga som privat byggda järnvägar. 

En annan inspirationskälla för den nya ­arkitekturen var tryckta mönsterböcker, inte minst de av den svenske arkitekten Charles Emil Löfvenskiöld, med omfattande ritningsmaterial som propagerade för bättre, mer ­hygieniska byggnader för den svenska bonde­befolkningen. Alla byggnadstyper i dessa verk kännetecknas av hus och andra dekorerade objekt i vad vi nu kallar schweizerstil och sedermera mer populärt betecknats som lövsågeriarkitektur eller »snickarglädje«.

Osvenskt byggande får kritik

Det tar alltid tid för en modernitet spridas, särskilt i en tid utan våra dagars moderna massmedia. Innan schweizerstilen och den nya byggtek­niken var allmänt utbredd började dess »osvenska« och industriellt framställda stilar att ifrågasättas av eliten inom konst och arkitektur. Istället framhävdes en mer traditionell hållning till arkitekturen, ­såväl i staden som på landsbygden. 

Resultatet blev en nationalromantik som sneglade bakåt men utan att slaviskt bygga »gammalt« eller sluta nyttja ny teknik. Utformningen skulle dock associera till äldre epoker och hantverk. 

De första exemplen, som Carl Curmans hus i Lysekil och dalainspirerade nybyggen i storstädernas villaområden under 1880 och -90-talen, samt de litet stramare husen 

i svensk jugendstil är ju alla idag accepterade som »sekelskiftesbyggnader«. Det blir lite absurt. Både en viss stil och den stil som uppstod som protest mot denna, kan idag räknas in i samma kategori: sekelskifteshuset.

Stadens hus

Motsvarande utveckling kan följas gällande stadens stenhus. Vid 1800-talets mitt dominerade hus med putsdekor i enkel nyrenässans oftast i max fyra våningar och med ett djup som begränsades av stockarnas bärande längd i bjälklagen. 

En stileklektisism motsvarande nya kontinentala influenser ändrar sedan husens dekor och form under 1880- och 90-talen och även ny industriell teknik tas i anspråk. Bland ­annat kan man med dubbla hjärtmurar öka husens djup och stål och betong tas successivt i anspråk i husens grundläggning och källarvåningar. 

Även här förändrar nationalromantiken husens stil och form kring 1900. Branta tegeltak och stramare utformning av fasader i ­naturmaterial, som sten och tegel, förändrar husens uttryck. Det blev en motkraft till tidigare stenimiterade putsdekorer.

Sekelskifteshusets praktiska kvaliteter

Det råder knappast några tvivel om att det som skapades inom byggandet och andra sektorer för 100–150 år sedan uppvisar en annan kvalitet och hållbarhet än det som framställs idag. Det visar sig i hur man kan ta hand om och ­reparera ting och byggnader som skapats med rejäla material, i syfte att hålla länge. 

Man hade sällan dagens möjligheter i beräkningen av dimensioner och mängder varför man tog till rejält när en byggnad, bro eller annan konstruktion skapades. Om den optimering som vi behärskar idag tillämpats ­tidigare, hade kanske underhåll och reparationer inte varit lika lätta att utföra för efterkommande generationer. Hållbarheten hade inte varit densamma.

Det var sannolikt heller inte många som räknade med att det man uppförde inte skulle finnas kvar 100 år senare. Att ett välbyggt arkitektritat stenhus i en större stad, byggt kring 1910 skulle komma att rivas bara 40 år ­senare framstod nog fullständigt osannolikt. Ett hus som skulle brukas och pryda sin plats i hundratalet år lade man självklart ned såväl kvalitativ möda som konstnärliga ambitioner på. Resultatet blev en stabil och estetiskt tilltalande byggnad som ännu idag har förmågan att skapa en god bostadsmiljö och utgöra en betydande trivselfaktor. 

Behovet av det dekorativa

Mäklarannonserna talar gärna om »vackra dörrar«, »stuckaturer«, »eldstäder«, »genuina fiskbensparkettgolv«. De pratar om bröst­paneler och »högt i tak« för att nämna något av det som de buntar ihop som sekelskiftesstil. Dessa kvalitéer är förvisso sådant som de flesta av oss gärna omger oss med, men de är knappast specifika för just åren kring 1900.

Att sedan alla paneltyper av detta skrå kallas bröstpaneler och att fiskbensparkett inte blev på modet förrän in på 1910-talet, är bara något av de vanliga missförstånden som ­hjälper vid försäljningen och spär på »sekelskiftets« positiva aura. Att förutsättningen för att kallas just bröstpanel är att den går precis upp till fönsterbröstningen och att det därtill finns såväl fotpaneler som »höga paneler«, de senare oftast i matsalen verkar inte vara så viktigt 

i sammanhanget, alla blir »bröstpaneler«. ­Dekorativt och trivsamt är det ändå med dessa inredningsdetaljer för det stora flertalet. 

Sekelskifte i ljuset av idag

Sekelskifte har en romantisk grundton idag, när vi slipper gå långt för att hämta vatten, frysa på ett utedass eller, tack vare antibiotikan, slipper dö i tuberkulos. Alla dessa idag självklara förbättringar sammanföll tids­mässigt ofta med just raserandet av det som vi idag uppskattar så mycket: vackert dekorerade föremål, byggnader och sirligt byggda ångbåtar och järnvägsvagnar och annat som man så kärleksfullt överöste med dekor från 1800-talets slut och 1900-talets början. 

Men jag behöver inte gå längre tillbaka än till min egen far, född 1927, för att under uppväxten ha fått höra hur smutsigt och ­besvärligt det var att behöva elda i kakel­ugnarna två gånger om dagen för att hålla en bostad varm. Han och hans generation såg verkligen positivt på hur centralvärme och badrum ersatte skrymmande kakelugnar och löst tvättporslin i kommoder och på lavoarer under sitt liv. Allt det som inom begreppet sekelskifte säljer så bra idag. 

Uppriktigt talat: vem vill tillbaka till tiden då det inte gick att välja att tvätta sig i rinnande varmt vatten eller hoppa över vardagseldandet och vedbärandet och bara unna sig en mysbrasa när andan faller på? Utan alla umbäranden blir det ganska självklart att sekelskiftet ses i ett skimrade ljus av oss som har förmånen att leva idag.

 

Stellan Ridderstrand, byggnadsantikvarie och antikvarisk konsult. Stellan har skrivit flera böcker om arkitekturhistoria och byggnadsvård. Bland annat »Byggnadsvård för lägenheter« tillsammans med Vicki Wenander, 2018. Han har även  medverkat i två volymer om Byggnadsutvecklingen i Gamla stan i Stockholm.