När allt fler äldre miljöer förvanskas och försvinner blir det svårt att porträttera en svunnen tid på film och TV. Spelar det någon roll och hur löser man det i så fall? Går det ens? Emerentia Leifsdotter Lund fick en pratstund med skådespelaren Ulla Skoog och scenografen Louise Drake, om historiska miljöer på film och teve.
ULLA SKOOG, SKÅDESPELARE:
Det står ganska tidigt klart att varken Ulla Skoog eller Louise Drake allra helst vill prata om scenografi. Båda är verksamma i Göteborg och här förfäras de över hur staden förvanskas mitt framför deras ögon.
– Det är som de tänkt »åh jävlar här ska det bli fult!« när de börjat bygga. Ulla Skoog har i byggnadsvårdarens ögon gått från att vara skådespelaren Ulla Skoog till att vara byggnadsvårdsaktivisten Ulla Skoog. Det är oktobers sista dag när vi rings på en ganska dålig lina mellan Södermalm och Göteborg för att prata om scenografi och autenticitet. Och är det något Ulla älskar är det äkta vara:
– Förra veckan var jag inne i en otrolig miljö, helt intakt från slutet av 1800-talet. Jag ville ju bara flytta in direkt. Jag vill inte ha några moderniteter. Jag vill bara vara i det!
Vad tror du det är som tilltalar dig, och många andra, med sekelskiftet?
– Det är det äkta. Det är rent. Det är inte som idag, det är inte fullt av gifter, nej det är naturligt. Och så är det vackert, det är så många vackra, enkla detaljer, som med tiden glömts, renoverats, eller tappats bort.
Har du något exempel?
– Ventiler! De var så vackra förr. När jag flyttade in i min lägenhet från sekelskiftet satt såna där plastblaffor överallt. Det tog en vecka sen var de borta! Jag köpte nya, det finns både i aluminium och gjutjärn, men gjutjärn är klart vackrast. Och pärlsponten!
I kök, hall och till och med tak! Någon har liksom brytt sig om att det ska vara vackert.
2013–2017 visade SVT Fröken Frimans Krig, om rösträttsrörelsen i Stockholm runt sekelskiftet. En orgie i miljöer, attribut och kullersten. Inspelad i Stockholm, miljöerna skapade av scenografen Jan Olof Ågren. Som tittare sögs man in i rösträttskvinnornas vardag och kunde insupa starten av handelskooperativ och Stockholmsliv genom samhällsklasserna.
– Det var några scener som spelades in i Gamla Stan som vi fick kompromissa lite kring. Åka förbi fort till exempel så att man inte skulle lägga märke till att fönstren var av senare tid än när serien utspelade sig, minns Ulla.
I övrigt kändes det väldigt autentiskt, inte minst scenerna du och Allan Svensson hade i ert hem?
– De spelades in i en helt bevarad lägenhet. Den är otrolig. Ulla Skoogs känslor för de gamla byggnaderna hörs på rösten.
– Köket framför allt fortsätter hon, jag har en dragning till kök. På alla fester förr i tiden så var det köket som var händelsernas centrum! Även nu hamnar jag gärna där. Köket i Fröken Friman hade en stor järnspis, med mässingslucka. Och en helt otrolig uppfinning, som kanske inte var i original, men riktigt gammal. En torkställning man kunde hissa upp i taket, säkert fyra meter upp. Där uppe i värmen torkade tvätten snabbt.
Märker du som skådespelare någon skillnad när du kliver in i en återskapad miljö i en studio och i en autentisk som lägenheten i Fröken Friman?
– Absolut, det känns överallt. Det blir mer äkta, går nästan att ta på, eller det går ju att ta på för det är ju just en riktig miljö. Självklart är det smidigare att spela in i en studio, men att vara i den här bevarade miljön gjorde verkligen någonting.
Tror du, genom att lyfta de här miljöerna, att filmbranschen kan göra något åt renoveringarna och rivningarna?
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Det är det andra som behöver göra.
LOUISE DRAKE, SCENOGRAF:
Det är fortfarande oktobers sista dag när jag når Louise Drake. Hon har just kommit hem till Göteborg efter att ha filmat i Prag i några månader. Hon är förälskad i staden. Jag inser att scenografi egentligen inte spelar så stor roll i det här samtalet. Vad Ulla och Louise har gemensamt är istället kärleken till det äldre. Det äkta varandet. Och när scenografi är riktigt bra, då är det äkta. I den grad det går i alla fall.
– Du vet, de har inte asfalterat eller tagit bort något i Prag, överallt är det kullerstensgator, det går inte att gå i klackar, det går inte att köra fort. Och det sätter sig i staden, i ljudet, i farten. Det händer något.
Men ni har alltså spelat in i Prag just för miljöerna?
– Ja i Göteborg finns det nästan inga miljöer kvar att spela in i, för att få det autentiskt måste man åka någon annanstans. Västra Nordstaden och något kvarter i Vasastan räcker knappt till.
Med filmer som Call Girl, Dom över Död man, En kunglig affär och Hammarskjöld har Louise Drake en lång lista av projekt som utspelar sig en svunnen tid bakom sig. Och med det både kunskap och erfarenhet av allt från tidstypiska ölburkar till att ha målat fresker på väggar.
Haijby-serien för SVT staplade fantastiska miljöer på varandra serien igenom. Gustaf V:s romans med Kurt Haijby var en inspelning full av trixande.
– Tennishallen byggde vi upp på Nääs slöjdförening. Det går ju att få till även om det inte finns någon bevarad tennishall från den tiden. Scenerna i Berlin är från Västra Nordstaden.
Hur mycket research gör du?
– Mycket. Det är ju en stor del av jobbet, att ta reda på hur det var. Tillsammans med det och manuset kan jag börja tolka, skapa och samla. Då kan jag skapa en bild av hur jag vill ha det, jag läser in känslor i manuset och bygger scenerna utifrån dem och min research.
– Det handlar om detaljer, när vi skulle spela in Hammarskjöld spelades det visserligen in i en studio i Trollhättan, men på tre veckor skulle vi leta fram 500 likadana stolar, med blå ylleklädsel. Det gick med en hårsmån. De sista stolarna vanns på auktion två dygn innan, mil och åter mil från inspelningsplatsen i Trollhättan. Men när de stod där, alla femhundra, autentiska med sin blå klädsel, inte svart, inte grön, utan i rätt kulör, så kändes det verkligt. Det hade det inte gjort om vi inte hade hittat alla femhundra.
Hur tidstrogen behöver man vara?
– Jag tycker att jag som scenograf har ett ansvar. Om det utspelar sig 1957 kan jag inte plocka in produkter som fanns först 1961. Det går ju självklart att sväva ut om man spelar in fantasy eller så, och man skarvar eftersom det inte finns så många bevarade miljöer kvar.
Händer det att du får klagomål?
– Ja absolut, det handlar ofta om att man just råkat använda varumärken som inte fanns än. Det är ofta lite samma sorts person som rättar eller hör av sig. De kan alltid mycket, och gillar historia. Samtidigt har jag inte gjort mitt jobb som scenograf om jag haft med saker som inte fanns året som scenen utspelade sig. Det kan handla om små detaljer, som en ölburk, men det finns alltid andra att vända sig till.
En ölburk?
– Saken är att burken inte alltid funnits. En sekelskiftesmiljö skulle ju aldrig kunna innehålla en ölburk, det är självklart, men den har inte heller alltid sett likadan ut, eller tillverkats av samma material jämt. Från början var de av plåt, nu av aluminium. Jag är numera kompis med ordföranden i Sveriges Ölburkssamlarförening, det är sånt som ingår i mitt jobb med research.
Vi är båda från Göteborg, vi bor här och ser hur miljöer försvinner, hur tänker du kring det?
– Det är ju just det att det inte finns så många fler ställen att vara på. Kommunala bolag hyr ut gamla palats till IT-firmor som monterar in ventilation och lysrör. Restaurangkedjor får ta över historiska platser och inreda som de vill. Det är hemskt. Inte bara för någon som jobbar med scenografi, utan alla.
Och kanske har Ulla Skoog lite fel ändå? Filmbranschen i sig kanske inte kan göra något. Men om fler röster som Ullas och Louises hörs, finns nog chans till förändring ändå.
Mustigt Sekelskifte på film och TV
Sugen på att krypa upp i tv-soffan och njuta av sekelskiftesmiljöer? Här är några tips! Året då historien utspelar sig ligger inom parentes.
The Gilded Age »Downton Abbey på amerikanska« skrev tv-recensent Karolina Fjellborg i Aftonbladet. (1870-1900)
Viskningar och Rop En av ett fåtal filmer där Ingmar Bergman, enligt honom själv, lyckats röra sig »obehindrat mellan dröm och verklighet«. (Ca 1900)
Rasmus på luffen På rymmen från barnhemmet träffar Rasmus luffaren Paradis-Oskar som han slår följe med. (1910)
Jerusalem Bille Augusts filmatisering av Selma Lagerlövs roman. (1896)
From Lark Rise to Candelford BBC-bearbetning av Flora Thompsons trilogi med delvis självbiografiska romaner från den engelska landsbygden . (1890-1900)
Mor gifter sig Svensk dramaserie baserad på Moa Martinsons roman med samma namn. (1900)
Josefina Fogelin, redaktör för Byggnadskultur