SE OM SITT HUS (I): Arkitektonisk kvalitet i ett litet radhusområde och om konsten att behålla den.

Radhusbyn Omega i Vällingby, ritad av arkitekt Ragnar Uppman och uppförd 1958, väckte med sina arkitektoniska kvaliteter stor och internationell uppmärksamhet i samtiden och utgör ett av huvudverken bland 1950-talets svenska radhusområden. I flera decennier besöktes »byn« av studiegrupper från hela världen, som kom för att se och låta sig inspireras. Tjugofyra bostadsrättslägenheter är fördelade på fem bostadslängor samt separata garagelängor. Byggnaderna är skickligt inplacerade i kraftigt kuperad skogsterräng med stora nivåskillnader, alla orienterade in mot en gemensam friluftsyta och med uteplatser åt båda sidor. I varannan länga är varje enskilt radhus höjdanpassat och i änden på en av längorna ligger den gemensamma panncentralen med sin höga skorsten, som en tuff arkitektonisk accent vid områdets entré. En promenad i området bjuder på växlande rörelseriktningar med väl avvägda utblickar.

Husens form och material

Formspråket och materialvalet är särpräglat, men också typiskt för tiden. Platsgjuten bärande betongstomme, gårdsfasader i murad lättbetong med spritputs och korrugerade eternittak. Konsekvent sparsmakat med stor öppenhet och genomsiktlighet mellan rummen och utåt i terrängen. Omega representerar något av det bästa i sitt slag som skapats under den här perioden. Ambitionsnivån för byggnadsutformningen var hög och arkitekturen som förmedlare av den kollektiva gemenskapen var central.

Underhåll av material och ytskikt i detta 1950-talsområde stöter givetvis på likartade problem som i de flesta av modernismens byggnader. Många av de material som använts tillverkas inte längre på ursprungligt sätt. Kulturmiljövårdens uppmärksamhet har också under 1990-talet kommit att skärpas beträffande dessa tekniska svårigheter.

Husen i landskapet

Men det finns anledning att också uppehålla sig vid ett annat stort problem för ett sådant här radhusområde nämligen trädgårdsanläggningen, vilken likt byggnaderna inte åldras vackert om den inte förvaltas och underhålles väl. Ursprunglig struktur blir otydlig och arkitektoniska värden går förlorade. Omega är ett ovanligt fint exempel på 1950-talets radhusbyar med variationsrikt samspel mellan byggnaderna och landskapsplaneringen. Karaktäristiskt är minimerade trafikytor och befintlig naturpark sparad tätt inpå husen, där framför allt ett antal magnifika tallar har avgörande betydelse för byggnadernas och platsens arkitektoniska och kulturhistoriska värde.

Radhusbyn har inte bara anpassats till naturen, utan dess landskapsarkitekt Sylvia Gibson har också låtit sig inspireras av och medvetet tillvaratagit och byggt vidare på den oersättliga resurs som den befintliga naturen och framför allt de långsamväxande barrträden på denna otillgängliga kulle erbjöd. Hon skapade planteringar med genomgående svenska träd, buskar, växter och örter med naturens växtkombinationer och färger som utgångspunkt.

Förändringar

Med tiden har förändringar genomförts som tagit sin utgångspunkt i kortsiktiga behov hos enskilda bostadsrättsinnehavare snarare än i arkitektoniska kvaliteter. Det är lätt att tycka att tallarna både är hotfulla, nedskräpande och skymmande. Nya invånare tenderar också att utvidga och markera sitt privata revir i den gemensamma anläggningen medan den ursprungliga intentionen snarare var att poängtera samhörighet även inom den privata sfären.

Omega saknar en boendehandbok där det klart framgår vad som är det privata reviret och vilka åtgärder som kräver gemensamma beslut. Även det nödvändiga arbetet med att skapa system för ett hållbart samhälle kan bli ett hot i form av nya krav på installationer för t. ex. fastighetsnära källsortering av sopor. Hur löser man detta på en fastighet där det inte återstår någon yta för en acceptabel placering på ett rimligt gångavstånd för de boende?

Ursprunglig kvalitet och nya idéer

Så länge de ursprungliga medlemmarna, inklusive arkitekten själv, bodde i området levde grundidéerna. Men när generationsskiftet är ett faktum och många bostadsrätter bytt ägare har kontakten med de ursprungliga idéerna brutits. Nya boende har naturligtvis sökt sig till Omega på grund av att den goda miljön tilltalar dem. De subtila och självklara ingredienser som skapar denna goda miljö är dock inte så lätta att se och identifiera. Uppenbarligen behövs professionell hjälp att peka ut de faktorer som skapar områdets kvaliteter och där just helheten och naturbehandlingen är av central betydelse.

Kunskap är den bästa hjälpen i förvaltning av det redan byggda. De boende måste göra sig medvetna om kvaliteterna och en handlings- och underhållsplan för såväl byggnader som landskap måste upprättas i tid och hållas levande. Sådana planer skall syfta till att definiera områdets speciella kvaliteter för att garantera ett bevarande av väsentligheterna i den ursprungliga arkitekturen. Samtidigt skall de vara värdesäkrande utvecklingsprogram som garanterar att man eftersträvar att de nya krav på förändringar som dagens boende ställer utformas i samverkan med den ursprungliga miljön.

Samråd

Inom Omega inledde man i elfte timmen en öppen diskussion om områdets framtid avseende förnyelse, bevarande och värdesäkring genom att kalla medlemmarna till ett möte på Arkitekturmuseet med syftet att sprida kunskap om tillblivelseprocessen och de ursprungliga intentionerna. Medverkande var Omegas arkitekt professor Ragnar Uppman, professor John Sjöström och landskapsarkitekt Sture Koinberg.
Diskussionskvällen resulterade bl. a. i att Ragnar Uppman upprättar ett beskrivande dokument som analyserar karaktären och preciserar kvaliteterna. Sture Koinberg fick i uppdrag att utarbeta en långtidsplan för landskapshanteringen.

Trädgårdsanläggningar kan aldrig likt byggnader statiskt bevaras. De växer och förändras ständigt och måste vårdas och förnyas, gärna med lång framförhållning. Balansen mellan hus och grönska är känslig och det gäller att inte spoliera den ursprungliga karaktären. Misstag tar tid att rätta till. Sture Koinberg påpekade att leveranstiden är lång på tallar av den ståtliga resning som återfinns på Omega. Tomtmarkens vegetation måste också behandlas utifrån ett större helhetsperspektiv som även inbegriper den kringliggande kommunala parkmarken.

Vårdplan

En långsiktig vårdplan som bottnar i ett kunskapsunderlag om både byggnaderna och trädgårdsutformningen måste arbetas fram för att helhetskaraktären skall bestå. För detta krävs både arbete, lyhördhet och vilja inte endast hos Omegabor utan även hos myndigheter. Det gäller att väcka ett intresse för det kulturarv som även modernismens byggnader utgör och underlätta för bostadsrättsföreningar att med ambition förvalta det arkitektoniska arvet.

För områden som är värda att värna möjliggör plan- och bygglagen fastställande av särskilda föreskrifter för exteriör och miljö i detaljplanebestämmelser med utökad bygg- och marklovsplikt. Detta innebär givetvis både fördelar och begränsningar men dess främsta förtjänst är att det kan utgöra ett starkt stöd för en god förvaltning.

Ulla Eliasson

Avdelningschef för arkiv och bibliotek på Arkitekturmuseet i Stockholm och en av de boende i området.

3/1999