Nu har det återuppstått – det lilla 1770-talshuset på Långvinkelsgatan i Helsingborg. Restaureringsprocesen tog fyra år. Adam Katzeff berättar.

Långvinkelsgatan 139 uppfördes ursprungligen på 1770-talet som ett av ett 20-tal gatuhus utmed vad som då var Helsingborgs östra infartsled. Från början var huset dubbelt så långt och innehöll två små arbetarbostäder. Stommen var av ekekorsvirke med tegelmurade fack och taket var täckt med halm.

På 1850-talet byggdes huset om och försågs bl.a. med en ny gatufasad helt i tegel. Den röda tegelmuren fick vackra profilerade fogar och på taket lades gula tegelpannor istället för halm. Nya fönster och dörrar sattes in och invändigt försågs huset med ny inredning i form av t.ex. innerdörrar, en järnspis och en järnkamin.

Efter denna radikala ombyggnad skedde inga större förändringar med det lilla huset, främst beroende på att fastighetens ägare i slutet av 1880-talet uppförde ytterligare ett bostadshus på tomten. Där har sedan alla fastighetsägare bott medan bostaden i det äldre huset hyrts ut.

Husets nedgångsperiod

Under 1900-talets första hälft skedde en del småförändringar av 1700-talshuset. Tegelfasaden mot gatan putsades och entrédörren byttes ut. Spröjsarna i gatufasadens fönster avlägsnades och mot gården sattes en mindre takkupa upp. Troligen tänkte man inreda vinden, något som aldrig blev av. Däremot förändrades interiören genom att ett stort valv togs upp mellan rummet och kammaren. För övrigt var de flesta förändringar av mera obetydlig karaktär och handlade mest om renovering av ytskikt. Standarden förblev omodern med endast kallvatten indraget och dass på gården ända till den sista hyresgästen flyttade ut i början av 1960-talet. Därefter användes huset framför allt som förråd och underhållet begränsades till det absolut nödvändigaste.

På 1970-talet köpte ett större byggbolag upp de flesta fastigheterna i grannskapet för att riva och bygga nytt. Den dåvarande ägaren till Långvinkelsgatan 139 vägrade att sälja, vilket räddade huset undan rivning.

Går huset att bevara?

År 2000 fick undertecknad i uppdrag att dokumentera det lilla huset. Då hade huset nyligen fått en ny ägare, som bosatt sig i fastighetens andra byggnad. 1700-talshuset, som den nya ägaren mer eller mindre fått på köpet, var mycket förfallet och det var osäkert om det ens skulle gå att rädda.

Mitt arbete blev att undersöka i vilket skick huset var och om det var rimligt att restaurera eller renovera det. Rivning var inte på tal eftersom huset var skyddat i detaljplan (med q), men frågan var om det gick att bevara i sin helhet eller om det till större delen behövde byggas om.
Undersökningarna visade ganska snabbt att huset inte var i så dåligt skick som det såg ut att vara. Stommen var till större delen frisk och de delar som var dåliga skulle utan större ingrepp kunna repareras eller bytas ut.
Med min dokumentation som grund fattades snabbt ett beslut att huset skulle restaureras. Därmed inleddes nästa fas, projekteringsfasen, ett stort arbete som krävde många beslut och ställningstaganden.

Hur skall huset restaureras?

Först hade vi att ta ställning till vilket hus vi skulle ha som utgångspunkt för restaureringen: 1770-talshuset, 1850-talshuset eller huset anno 2000? Eftersom ett återställande till ursprunget från 1770-talet skulle kräva stora förändringar valdes detta alternativ snabbt bort. Det nutida huset hade stora delar kvar av 1850-talets utseende, men hade förändrats på några viktiga punkter i början av 1900-talet. Efter olika överväganden fattades ett principbeslut om att ha 1850-talets hus som utgångspunkt, men att där så var lämpligt behålla förändringar från 1900-talets början. Avsikten var att förvandla det förfallna huset till en fullt fungerande bostad med tillvaratagande av husets karaktär och detaljer. Eftersom det aldrig funnits WC och än mindre badrum i huset var det omöjligt att få plats för detta i det befintliga huset. Därför beslutades att en mindre tillbyggnad skulle göras mot gården. Som förebild för den vinklade flygelbyggnaden användes tillbyggnader utförda i slutet av 1800-talet på andra fastigheter i området.

En långsam restaureringsprocess

Efter att husets ägare fått tag på en lämplig hantverkare (snickaren Hasse Persson, firma Virkeverk) kunde restaureringsarbetena påbörjas hösten 2002. Som första steg lades yttertaket om för att stoppa läckage. Takpannorna togs ner, rengjordes och lades sedan tillbaka på ny läkt. Därefter påbörjades arbetena med att frilägga grunden och ta bort det genomruttna golvbjälklaget (som var av ganska nytt datum). Syllen under korsvirkesmuren mot gården var rötskadad och fick bytas ut, samtidigt som några av tegelfacken murades om.

Den moderna panelen på ena gaveln plockades ner och under den dolde sig en vacker korsvirkesmur, vilken efter mindre reparationsarbeten återfick sin forna glans. Gatufasadens moderna cementslamputs var i dåligt skick – det rådde alltså inte någon tvekan om att den borde knackas ner. Den underliggande tegelmuren var i förvånansvärt gott skick varför mindre reparationer och omfogning räckte för att återföra fasaden till dess tidigare utseende.

Fönstren mot gatan återfick sina förlorade spröjsar och målades i engelskt rött. Entrédörren mot gatan var i miserabelt skick, så en ny dörr tillverkades. Det blev en kopia av den dörr som sattes in i huset på 1850-talet (en dubbeldörr med fiskbensmönstrad panel och överljus). Dörren fanns på ett gammalt foto från början av 1900-talet.
Även invändigt genomgick huset en fullständig restaurering. Till följd av läckage fanns ett stort hål i mellanbjälklaget, något som avslöjade dess konstruktion: träbjälkar med lerklining emellan. Konstruktionen var standard i 1700-talets korsvirkeshus, men föll i glömska på 1800-talet. Med stöd från Länsstyrelsen kunde hålet repareras enligt den urgamla metoden.

Övriga delar av taket krävde inga större reparationer medan innerväggarna till större delen fick putsas om. Golvet och golvbjälklaget var helt uppruttet och fick göras om. Även golvlisterna fick nytillverkas med de gamla som förlaga, medan övriga snickerier bara behövde målas om.
Inget av den gamla inredningen fanns kvar i det minimala köket, varför valet föll på moderna alternativ. Generellt sett har traditionella material och metoder nyttjats, men i vissa fall har avsteg gjorts. Bl.a. har den en halv sten tjocka korsvirkesgaveln murats på med tunna lecablock på insidan för att ge muren en rimlig isoleringsförmåga. Gamla byggnadsdelar, från huset självt och andra hus, har återanvänts så långt möjligt. T.ex. har köket fått ett nytt golv av golvtegel som hittades här och var under golvbjälklaget.

En liten pärla återuppstår

Under hösten 2004 slutfördes större delen av byggnadsarbetena, utvändigt såväl som invändigt. En del mindre yttre arbeten återstår att göra då vädret åter blir varmare. Slutresultatet är till allas belåtenhet; byggherrens, byggarens och inte minst undertecknad, projektör för restaureringsarbetena. Att resultatet blivit så lyckat beror säkert inte minst på att processen fått ta sin tid. Allt som allt tog det lite drygt fyra år från den inledande inventeringen tills huset stod färdigrestaurerat. Beslut och ställningstaganden har fått växa fram och inte sällan omvärderats allteftersom bygget framskridit. Precis som vid de flesta restaureringar överraskades vi flera gånger, i vissa fall negativt, men i de flesta fall positivt. Knepiga problem har lösts med hjälp av nya idéer och ett öppet sinne.

Adam Katzeff

Bebyggelseantikvarie och driver en egen konsultfirma inom byggnadsvård

1/2005