Gula listan - hotade miljöer

Gula listan visar värdefulla byggnader och miljöer i Sverige som hotas av rivning, ovarsam ombyggnad eller bristande underhåll.
Målet är inte en komplett lista utan att visa vad som händer med - och vilka hot - våra kulturmiljöer står inför.
Vi vill genom Gula listan skapa opinion och debatt – och på så vis påverka utgången för objekten.

Så fungerar det

Ett gult "hotad" betyder att frågan inte är avgjord, grönt "räddad" betyder att byggnaden eller miljön är räddad och det ett rött "rivet" innebär rivning. Datumen är registreringsdatum.

  • Gula listan - hotade miljöer

    Gula listan visar värdefulla byggnader och miljöer i Sverige som hotas av rivning, ovarsam ombyggnad eller bristande underhåll.
    Målet är inte en komplett lista utan att visa vad som händer med - och vilka hot - våra kulturmiljöer står inför.
    Vi vill genom Gula listan skapa opinion och debatt – och på så vis påverka utgången för objekten.
  • Så fungerar det

    Ett gult "hotad" betyder att frågan inte är avgjord, grönt "räddad" betyder att byggnaden eller miljön är räddad och det ett rött "rivet" innebär rivning. Datumen är registreringsdatum.

OBS

Google Geocoding API error: Couldn't find passed in address (kv Barberaren 7, Östersund).

Bevara och utveckla?

Kategori: Arkitekturhistoria | Övrigt | Ledare

Stadsingenjör Öhrström karta över Ystad år 1876. Till vänster den medeltida stadskärnan, til höger den Östra Förstaden.

Staden diskuteras intensivt. Vad ska vi bevara och hur ska det nya se ut? Byggnadsvårdare och förnyare har sällan gått hand i hand, men i debatten ser vi en stark trend för den stadstyp som byggnadsvården traditionellt har värnat.

Hur hamnade vi där? Och för det bara gott med sig? Paul Hansson jämför med tankarna från stadsvårdens barndom och ser stora utmaningar för byggnadsvården.

"Från stadskärnan kommer ett kolossalt orienteringstorn att resa sig, stigandetill en höjd av 500 meter och krönt av ett kraftfullt fyrljus. Vid tornets bas kommer den historiska delen att ligga skyddad, med sina monument från gångna dagar, sina gamla hus och alla sina konstnärliga och historiska skatter". Till vänster i bilden syns Eiffeltornet, då 14 år gammalt.
Nygammal stadsmässighet på Bo 01i Malmö.

Året är 1793 och stadsläkare Georg Henric Bæijer sitter och arbetar med sin Beskrivning över staden Ystad. Om stadsplanen skriver han så här:
- "Af regularité uti stadens anleggning kan ingenting till beröm anföras, emedan gator och Qvarter är ganska ojemt inrättade...". Det är tydligt att stadsläkare Bæijer, säkerligen en upplyst och rationell person, inte hade något till övers för den gamla stadskärnan. Hans önskan om regelbundenhet skulle bli bönhörd, men först efter ca 80 år, och då bara delvis.

År 1876 upprättar stadsingenjör F.O. Öhrström ett förslag till ny stadsplan för Ystad. Han reglerar bara ett fåtal gator i den befintliga staden men kopplar i öster till en ny rutnätsstad med breda, prydliga och rätvinkliga gator.

Hyllning till den bevarade stadskärnan
Rutnätsstaden är bara ca 30 år när Axel Nilsson besöker Ystad 1908. Han är lärare i byggnadskonst vid Tekniska Högskolan i Stockholm och i häfte nr 8 av Gamla Svenska Städer beskriver han sitt besök så här: "Man kan i stadens yttre drag afläsa dess historia och man intages af den trygghet man alltid känner inför det bepröfvade, som visat sig kunna genom goda och onda dagar trotsa förintelsen. Inte så att stadens utveckling stannat på ett visst stadium och sedan endast intresserar som en väl konserverad antikvitet. Tvärtom, det som stämmer sinnet till aktning och till vördnad är den lefvande historia vi här möta. ... hvarje skede har satt sina avlagringar, aflösande hvarandra i organisk följd intill vår egen tid. ... mellan dessa tre radierande pulsådror (landsvägarna till Malmö, Lund och Simrishamn, red:s anm.). Från stadens hjärta spinner sig sedan ett nät af mindre förbindelseled, tvärgator och gränder: en lefvande organism, full av mjukhet och rörelse, framvuxen ur naturliga förutsättningar. Hur tydligt framträder ej detta, om man å bilden här nedan jämför Ystads gamla stadsplan med planen för stadens nybyggda, östra delar: en steril chablon utan andra förutsättningar än ett ritbräde och en vinkellinial."

Axel Nilsson hyllar den bevarade och brukade stadskärnan samtidigt som han skoningslöst kritiserar den nya stadsdelen. Han hade hellre sett en kontinuerlig utveckling med känsla för platsens karaktär. För att hitta ett omvänt perspektiv lämnar vi Ystad för London och Paris.

Framtidens städer
På en stadsplaneringskonferens i London 1910 höll Eugène Hénard, stadsplanerare i Paris, ett anförande där han för framtiden förespråkade en stad där gods, post, bränsle, avfall m m skulle transporteras under gatorna medan människorna skulle flyga fram, dels i privata små "bin", ett slags helikoptrar hämtade från H.G. Wells Världarnas krig, dels i större flygplan, "fåglar". I byggnaderna skulle finnas garage för "bina", dessa "luftens bilar", och med hissar skulle de transporteras upp till landningsplatserna på taken.

Hur tänkte då framtidsmannen Hénard hantera den gamla stadskärnan? Jo, även om han beräknat att det skulle ta 35 år och kosta 700 miljoner franc att gräva upp gatorna i Paris stadskärna så skulle detta ske varsamt: "Det kommer inte på fråga att flytta våra konstskatter, komma i konflikt med våra historiska monument eller med våra gamla städers hävdvunna utformning".

Han tänkte på faran med all flygtrafik och delade in staden i sektioner: "Den första, utgörs av stadskärnan, inkluderande alla betydelsefulla byggnader, historiska monument, museer, teatrar och liknande. Ingen flygande maskin av vilket slag det vara må kommer att tillåtas att flyga eller glida över denna del av staden".

Hénard bejakar utvecklingen och allt det nya den för med sig. Den respekt han har för det gamla yttrar sig i att han vill skydda stadskärnan från utvecklingen. Utöver det har det gamla ingen större del i utvecklingen – den får vara helt fri.

Varsamhet och kvalitet
För att komma på andra tankar flyger vi till Visby, en av de städer som Sverige bidrar med till världsarvet. Kulturvärdena uppmärksammades tidigt och med syftet att värna dessa uppdrog sällskapet De Badande Vännerna år 1920 åt arkitekt Karl Berlin att skriva Huru skall man bygga i Visby?:

"För att riktigt sätta oss in i vad stadsplanen betyder, skulle vi försöka oss på det tankeexperimentet att sätta Visbyhusen med trädgårdar och stenmurar, ruiner och alltihop utefter gatorna i en vanlig stad med raka gator och fyrkantiga kvarter, och vi skulle då finna, att det icke skulle finnas mycket kvar av Visbys pittoreska skönhet. Men skulle vi å andra sidan tänka oss att de nuvarande husen vore borta, och att gatorna, som de nu ligga, kantades av modärna, men vackert och känsligt utförda samt lagom stora hus, så skulle Visby i alla fall kunna vara en stad av stor skönhet."

Karl Berlin undantog de medeltida husen, i övrigt skulle allt gå att riva och bygga nytt. Men han inför ett krav för utvecklingen – det nya som byggs ska vara varsamt anpassat och av hög kvalitet.

Stadsvårdande perspektiv
Citaten visar att under 1900-talets början fördes en livlig debatt där bevarande och utveckling var två sidor av samma sak, låt vara olika värderade av olika aktörer. Efter ca 1930 skiljs bevarande och utveckling åt och debatten svalnar, var och en sköter sitt. Utvecklingen sköter sina kort bäst och städerna förändras med några få undantag grundligt.

Runt 1950–1960 började de negativa effekterna av det moderna samhället göra sig alltmer påminda. Rachel Carson skriver Tyst vår och lägger grunden för miljörörelsen. Samtidigt ger Jane Jacobs ut The Death and Life of Great American Cities. Hon kritiserar den moderna stadsplaneringen för att ha förstört inte bara byggnaderna utan också själva stadslivet. Rivningsraseriet i städerna leder till en het debatt ur vilken bevarandet kan ses som segrare, i alla fall på pappret. Bevarandefrågan görs tydlig i mängder av skrifter och lyfts in i lagstiftningen. Stadskärnorna rustats upp och från 1980-talet och framåt ses städerna alltmer som intensiva och kreativa mötesplatser – nödvändiga för tillväxt och utveckling. Staden har fått en renässans. Här står vi idag.

Bevara och utveckla?
Nu ska vi bygga blandstaden. Byggnadsvårdaren kan vara glad, för den hämtar inspiration från våra folkkära klassiker – medeltidsstaden, stenstaden och trädgårdsstaden. Blandstaden ska vara en tät stad, anpassad för fotgängaren, med närhet till arbete, bostad och det som hör vardagen till. Gammalt och nytt ska blandas, bevarande och utveckling nämns ofta i samma mening. Och de måste höra ihop, i alla fall om staden som helhet ska bli mer än summan av delarna. För att det ska bli verklighet måste de som vill bevara se sig som en del av utvecklingen. Lika viktigt är det att de som vill utveckla ser sig som en del av bevarandet. Slutligen måste det till handling också, annars blir det lätt en lek med ord.

Idag byggs stadsdelar där gatumiljön har rumsliga kvaliteter som kan jämföras med de gamla städerna. Med lokaler och butiker i bottenvåning- arna och portar mot gatan tillförs gaturummen liv och rörelse. Men de är fortfarande undantag. Arkitekturen i sig lämnar mycket i övrigt att önska.

Jag har svårt att förstå varför "vår egen tid" alltid ska gestaltas med samma fyrkantiga nyfunkis i glas och med puts i svart eller vitt. Här har byggnadsvården mycket att erbjuda. Hållbara material som åldras vackert och en större omsorg i detaljutfö- randet. Nya byggnader måste i högre utsträckning tillföra kvaliteter och vara bättre anpassade till den plats där de uppförs. Det räcker inte att bygga hus som det går att tjäna pengar på och som motiveras med att alla lägenheterna blir sålda eller att lokalerna blir uthyrda. Det är era hus men det är vår stad!

Detta gäller i ännu högre grad de höghus som planeras för och byggs i både mindre och större städer. De ser förvillande lika ut och är ofta okäns- ligt placerade mitt i den befintliga bebyggelsen, i Göteborg till och med på gården till ett bygg- nadsminne. Höghus sägs fjärma människor från varandra och det gör också de "gated communi- ties" som börjat byggas – hur ska människor kunna mötas om bostadsområden omgärdas av grindar och vakter?

Inte högt i kurs
Människor skiljs också åt av den funktionssepa- rerade staden som vi har idag. Men om allt detta ska bli blandstäder då är det väldigt mycket som måste rivas och/eller byggas om kraftigt. Den mo- dernistiska bebyggelsen och deras skapare står inte högt i kurs, i senaste numret av tidsskriften Axess jämförs Le Corbusier med folkmördaren Pol Pot. Det borgar inte för en varsam hantering.

Överhuvudtaget måste hanteringen av den befintliga bebyggelsen förbättras. Byggsektorn av idag har svårt att genomföra varsamma ombyggnader och ge äldre byggnader ett adekvat underhåll. Den kompetensen finns idag inom byggnadsvården. Kommunerna måste bli bättre på att ta tillvara den byggda miljöns kulturvärden i sin planering och bygglovgivning. Men önskan om förtätning gör att vi istället ser tecken på att den omsorg om kulturvärdena som uppnåtts kan vara på väg ut. Så här säger Stockholms stadsbyggnads- borgarråd Kristina Alvendal på sin hemsida:

"Stockholm behöver inte bara fler och billigare lägenheter. Jag är övertygad om att vår stad tål mycket mer spektakulär arkitektur och har mycket att vinna på att lämna den stockholmska försik- tighet som så länge ansetts som det normala."

Nyligen hade Svenska Dagbladet en artikel om 14 k-märkta byggnader i Stockholm som hotas av rivning. I nätupplagan ställdes frågan: Är det rätt att riva k-märkta hus? 1957 personer har röstatm 77 procent säger nej. Vi kanske ska låta folket bestämma?

 

Utgiven i nummer:
2/2009
Författare
Paul Hansson

Paul Hansson är redaktör för Byggnadskultur och byggnadsantikvarie i Minne och miljö AB, Malmö. 

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas