Utförsäljning i dag – vems är ansvaret i morgon?

onsdag, 17 september 2014

En rimlig tolkning av den avgående regeringens utredning om urval och förvaltning av statens fastigheter är att man vill sälja ut så mycket det bara går, utan att helt förlora trovärdigheten. Det skriver arkitekturhistorikern och styrelseledamoten Tomas M Larsson i årets tredje nummer av Byggnadskultur.

För snart tre år sedan, i början av 2012, tillsatte regeringen en utredning om urval och förvaltning för framtiden av statens fastigheter. I direktiven stod både utskrivet och mellan raderna att staten vill göra sig av med de kulturfastigheter som inte har ett alldeles särskilt kulturhistoriskt värde. En rimlig tolkning är att man vill sälja ut så mycket det bara går, utan att helt förlora trovärdigheten.

Det är intressant att jämföra den här utredningen med den som gjordes av Bill Fransson i början av 1990-talet, på uppdrag av dåvarande kulturministern Bengt Göransson (s). Fransson beskrev statens innehav av kulturfastigheter som en tillgång, medan nuvarande utredare åtminstone mellan raderna ger uttryck för det motsatta.

Den nya utredningens uppdrag är att ensidigt redovisa fastigheter som kan avyttras, utan att gå in på vilka långsiktiga ekonomiska, juridiska och organisatoriska problem med att förvalta dessa kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer en framtida ägare kan ställas inför.

Om utredningens förslag går igenom, kommer ungefär en tredjedel av de 265 anläggningar som i dag skyddas som statliga byggnadsminnen att säljas. Visserligen påpekas att avyttringen bör ske i samråd med Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och ansvariga myndigheter och att det bör få ta tid, vilken preciseras till uppemot tio år. Men vad händer sedan? Vilket ansvar tar de nya ägarna den dag de själva vill sälja? Vilket ansvar har staten för det som kallas det nationella kulturarvet och för de 85 till 90 fastigheter som man nu vill göra sig av med?

Statens fastighetsverk, SFV, tillkom i början av 1990- talet när byggnadsstyrelsen sprängdes i olika bolag. Uppdraget blev att förvalta kulturfastigheter och med de tydligare direktiv man fick har SFV kunnat bygga upp en gedigen erfarenhet och förutsättningar att ta ansvar för uppgiften. Den praktiska förvaltningen av ett slott som exempelvis Mälsåker eller Tynnelsö kräver en rad kunskaper och kompetenser som det är svårt eller omöjligt för en enskild ägare att besitta.

När SFV tillkom fanns det ett tydligt önskemål att staten skulle ta ansvar för att ett urval av de byggnadsminnen man ägde skulle säkras för framtiden. Vad händer då om de säljs ut? Erfarenheten visar att den första ägaren säkert känner ett ansvar för att det tas om hand. Men när fastigheten byter ägare nästa gång är det långt ifrån säkert att intresset är lika stort och risken är uppenbar att det urvattnas för varje ny ägare.

Länsstyrelserna har tillsynsansvar över byggnadsminnena, men denna tillsyn fungerar egentligen bara när det gäller ansökan om ändring av byggnadsminnet, vilket långt ifrån alltid inkommer, eller ansökan om bidrag till kostnadskrävande åtgärder. På sikt kommer ett antal av dessa byggnadsminnen att gå förlorade eller kraftigt förvanskas. När de väl sålts ut går det aldrig att uppbåda det helhetsansvar som SFV hittills tagit.

Det är bara att hoppas att utredningens förslag inte genomförs och att staten också i fortsättningen tar ansvar för dessa byggnader. Politikernas ansvar att se över de anslag till kulturmiljövård som i stort sett inte förändrats på tjugo år är en annan fråga..

Tomas M Larsson
Styrelseledamot i Byggnadsvårds­föreningen
Tidigare anställd på Riksantikvarieämbetet

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in