Nutida rivningsraseri i Sundsvall

måndag, 17 mars 2014

Rivningshotet mot Petersvik har blivit en av landets mest uppmärksammade kulturmiljö­frågor på senare tid. Sundsvalls kommun pla­nerar att tvångsinlösa en hel samling 1800­-talsvillor, för att i samarbete med skogsjätten SCA bygga en containerhamn och logistikterminal. Kulturmiljövår­dande myndigheter står handfallna.

Villa Solbacken sommaren 2013. På denna plats ska en 17 våningar hög och 20 000 kvm stor lagerbyggnad uppföras.

Villa Solbacken sommaren 2013. På denna plats ska en 17 våningar hög och 20 000 kvm stor lagerbyggnad uppföras.

Villans berömda blomsterveranda.

Villans berömda blomsterveranda.

En onsdagsmorgon i november 2013. I den dunkla gryningstimmen rullar två grävmaskiner fram. På order från skogsbolaget SCA mejar de ner Villa Skogs­hyddan från 1892. Den välbevarade byggnaden slås i spillror. Bolagets motivering? Att huset annars »skulle stå och förfalla«.

Samma öde väntar ytterligare nio kulturhistoriskt värdefulla hus om ingen förmår sätta stopp för planerna. Enligt Sveriges främsta kännare av sommarhus­bebyggelse, fil. dr. Ann­Katrin Pihl Atmer, är bebyg­gelsen i Petersvik av riksintresse. Liknande sammanhållna miljöer finns inte längre norrut i Sve­rige. I en kulturmiljöinventering som Sundsvalls mu­seum gjorde 1989 har bebyggelsen pekats ut som sär­skilt värdefull och ovanligt välbevarad i sitt slag. Detta underströks också i kommunens översiktsplan på 1990­talet. Trots detta har villorna inte fått något for­mellt skydd i kommunens planarbete.

På Petersviks förhållandevis lilla yta finns en ovan­ligt rik kultur­ och personhistoria. Här har bott betydande näringslivsprofiler som träpatronerna Carsten Jacobsen och Hampus Berencreutz, konstnärer som bildhuggaren Harald Sörensen­-Ringi och porträtt­ och landskapsmålaren Carl Gunne. Här fanns (och finns ännu) den judiska familjen Felländer, som flydde un­dan pogromernas Ryssland till Sverige under 1800­-ta­let. Mest känd av villorna är troligen Villa Kaptensud­den, som var familjen Cornells sommarhus. J. F. Cornell var ingenjör och kapten i Väg­ och vatten­byggnadskåren och konstruerade Norrlands flottleder på 1800­-talet. Sonen Henrik Cornell blev sedermera professor i konsthistoria vid Stockholms universitet.

Varje sommar upp i hög ålder bodde han på Kaptens­udden, skötte rosenbuskarna och skrev sina böcker. Famil­jen Cornell sålde Kaptensudden 1977, men villan med park och kallbadhus sköts än idag mycket pietetsfullt.

För tre år sedan lämnade jag in en ansökan om bygg­nadsminnesförklaring av villorna. Två byggnadsantikva­rier gjorde en utredning i Petersvik under hösten 2011. Enligt egen utsago var de utsatta för en stark press. Kom­munpolitiker och företrädare för SCA hörde av sig med jämna mellanrum, måna om att få ett för dem gynnsamt utslag i ärendet. Till saken hör att Länsstyrelsen i Väster­norrland redan 2009 hade gett sitt stöd för den planerade så kallade Logistikparken i Petersviksområdet i en av­ siktsförklaring.

Samma myndighet som skulle utreda ansökan om bygg­nadsminnesförklaring hade alltså redan gett sin välsignelse till industriprojektet. Beslutet, som kom i januari 2012, var därför ingen överraskning. Byggnadsminnesförkla­ringen avvisades. Fastighetsägarna, det vill säga SCA och Sundsvalls kommun som nu ägde fem av villorna, mot­satte sig en byggnadsminnesförklaring. Att de fyra övriga privata fastighetsägarna välkomnade en byggnadsminnes­förklaring av sina villor nämndes inte i beslutet.

Riksantikvarieämbetet valde att inte överklaga beslutet och ansvaret för att värna Petersviks kulturmiljö sköts därmed över på Sundsvalls kommun igen, den kommun som vill utplåna hela området. I januari 2014 har Sunds­valls kommunstyrelse beslutat att expropriera, det vill säga med samhälleligt tvång lösa in återstående tio fastig­heter, däribland Villa Solbacken, Villa Kaptensudden, Vil­la Hållnäs och Villa Grankulla. Stora delar av marken ska sedan slussas över till SCA.

Den privata äganderätten och de kulturhistoriska vär­dena körs över, men är det verkligen ett allmänt intresse att ett privat bolag som SCA ska få överta andras egen­dom för att kunna bygga en transportterminal? Expro­prieringen av Petersvik är Sveriges största i modern tid vad gäller mängden kulturhistoriska hus. Åtgärden är ex­tremt ovanlig.

Projekteringen sker paradoxalt nog samtidigt som den tunga industrin i Sundsvall är inne i en omställning och av­veckling. På senare år har SCA:s pappersbruk i Ortviken, huvudintressenten i projektet, dragit ner både sin kapaci­tet och antalet anställda. Tidningspapper, som förr var en lysande affärsidé, har förvandlats till en dinosaurie i den nya tidens era av datorer, smarta mobiler och digitala läs­plattor. SCA söker med ljus och lykta efter nya gångbara produkter. Ändå vill man bygga en transportterminal i Petersvik baserat på kalkyler om en 300­-procentig ök­ning av tidningspapper!

Som så ofta står kulturmiljövårdande myndigheter tand­lösa eller skjuter över ansvaret på varandra. Sundsvalls museum är ett kommunalt museum med en svag röst i be­varandefrågor när kommunpolitikerna vill något annat. Länsmuseet på Murberget i Härnösand har inte engagerat sig. Länsstyrelsen sitter på dubbla stolar där exploatering väger tyngre än kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet skju­ter över ansvaret till den lokala och regionala nivån.

Det finns en uppgivenhet hos kulturmiljövården. Där skulle behövas ett betydligt större mått av självförtro­ende och auktoritet. Om inte dessa instanser driver på för ett bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggel­se, vilka ska då kunna göra det? Man har också för liten kunskap om kultur­ och personhistoriska samband. En kulturmiljö består inte endast av byggnaden och välbeva­rade byggnadsdetaljer. En kulturmiljö består också av människorna bakom husen, något som sällan lyfts fram.

Sundsvallsområdet intog en speciell plats i den eko­nomiska och kulturella utvecklingen i Sverige särskilt under 1800­-talet. Petersvik är ett uttryck för denna tid – där de äldsta husen är mer än 130 år gamla. Utplånas området fullständigt, vilket är avsikten, kommer vär­defulla historiska kunskaper att gå förlorade för alltid. 1950­- och 60­-talens rivningsraseri tycks aldrig ha läm­nat oss. Historikern Peter Englund har skrivit att få länder har kunnat omfatta framstegstanken »med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige [...].Var­för plåga sig med minnen om den vägglusiga forntiden? Nej, riv de gamla skitkåkarna bara!«.

Det framstår som en ödets verkliga ironi att författa­ren till Rivningsraseriets rötter, arkitekturprofessorn Elias Cornell, växte upp i just det Petersvik som nu står näst på tur att fullständigt förödas om ingen sätter stopp för galenskapen.

Nils Johan Tjärnlund

Nils Johan Tjärnlund är författare och vetenskapsjournalist. 

Författare

Nils Johan Tjärnlund

Nils Johan Tjärnlund är författare och vetenskapsjournalist. 

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in