Storyline - berättandet som lär barn om hus

Kategori: Utbildning

När barnen på Furuparkskolan i Luleå skulle bygga sin fiktiva stad diskuterade de först vad en stad behöver, vilka hus som är viktigast och hur de ser ut. Därefter gavs olika grupper ansvaret för olika byggnader och staden byggdes upp på väggen.

Att kunna är roligt, men att lära sig kan vara ganska tröttande – så tycker nog de flesta, både barn och vuxna. Som tur är lär vi oss det allra mesta utan att vi märker det. På Norrbottens museum arbetar man med den pedagogiska metoden Storyline som innebär att inlärningen sker på ett både omärkligt och lustfyllt sätt. För att lära barn om hus och historia har det visat sig vara en mycket framgångsrik metod. Annika Josbrant är en av pedagogerna bakom arbetet med Husspanarna.

När pedagogerna från Norrbottens museum kom till skolan för att diskutera kulturmiljövård med eleverna, tog man den aktuella debatten om hamnkranen i Luleå som sin utgångspunkt. Hösten 2010 blev kranen byggnadsminne men innan dess var kranens framtid osäk
Byggnadsminnet Nils Johan Larssons dalplats i Mokoskel är en skogsarbetarkoja från 1900-talets början.

»God morgon«, hälsar den hattklädda kvinnan som kliver in i klassrummet på Furuparkskolan i Luleå. »God morgon« hälsar eleverna tillbaka. Kvinnan lägger sin portfölj på katedern och tittar ut över klassen. Några elever verkar skeptiska, men de flesta är intresserade och uppmärksamma på vad som skall hända. »Mitt namn är Nelly Karlsson och jag är utskickad som representant från kommunen«, fortsätter kvinnan. Att eleverna kan se att det faktiskt är deras egen lärare som klätt ut sig verkar inte spela någon roll. De väntar med spänning på vad som ska komma härnäst. »Vi behöver er hjälp«, fortsätter Nelly Karlsson. »Kommunen står inför stora förändringar av stadens centrum. Därför har vi beslutat att ta kontakt med er som faktiskt ska leva här i framtiden. Vi behöver en grupp unga medborgare som representerar skilda intressen i samhället och som kan bidra med så många olika synpunkter som möjligt. Det kommer att handla om vilka byggnader och verksamheter som ska finnas i vår stad och hur allting ska se ut. Kort sagt, vi behöver några kvalificerade 'Husspanare' som kan samla information från både närsamhället och andra håll i världen. Nu har vi valt er till detta intressanta projekt och vi hoppas på ett gott samarbete...«

Kvinnan lämnar en skrivelse till klassen, där allt hon just har berättat står nedskrivet, varefter hon tackar för sig och lämnar rummet. Fniss och mummel utbryter. Klassen är van att arbeta med den pedagogiska metoden Storyline och har förstått att ett nytt storylinetema är på gång. Snart är läraren tillbaka i klassrummet, utan förklädnad, och ställer frågor till eleverna. Det blir inledningen på deras nya arbetsområde.

Vygotskijs idéer om lärande i interaktion

I början av ett nytt tema för en storyline handlar mycket om att väcka elevernas nyfikenhet. Det blir lite som att »lura in dem« i ett nytt arbete och slippa en trög startsträcka. Att läraren ställer öppna frågor är viktigt. Alla ska ha möjlighet att ge ett svar på varje fråga: »Vad tror ni att det här handlar om?«, »Vad skulle man kunna göra för att hjälpa kommunen?«.

Storyline är en pedagogisk metod som utvecklades i Skottland på 1960-talet när en ny läroplan införde ämnesövergripande undervisning. Metoden har sin grund i sociokulturella och konstruktivistiska teorier och framför allt den ryske pedagogen och filosofen Lev Vygotskijs arbete (1896–1934). Mycket av dagens pedagogiska forskning bygger fortfarande på hans tankar. Vygotskij menade att det är i interaktion med andra som man lär sig tänka och fungera i samhället. Med hjälp av gruppens kollektiva erfarenheter och kunskaper kan barn resonera och kommunicera. I en sådan situation finns goda möjligheter för lärande.

»Storyline spreds i Sverige på 1990-talet och går ut på att man genomför ett temaarbete i form av en berättelse. Berättelsen blir den röda tråden som skapar sammanhanget.«

De flesta som sysslar med utbildning idag är överens om att kunskap inte är något som en person kan överföra till någon annan. Varje individ måste själv konstruera sin kunskap. Med dessa teorier som grund blir läraren i storylinearbetet främst en handledare som organiserar lärandemiljön och handleder eleverna utifrån deras egna tankar, idéer och frågor.

Hur går storyline till?

Storyline spreds i Sverige på 1990-talet och går ut på att man genomför ett temaarbete i form av en berättelse. Berättelsen blir den röda tråden som skapar sammanhanget. Som i alla berättelsers uppbyggnad finns också i denna berättelse en inbyggd spänning. Hur ska det gå? Vad händer? Det lockar eleverna att intressera sig, engagera sig och ta reda på mer. Inom en färdig ramberättelse får de själva föra berättelsens handling framåt med hjälp av olika karaktärer eller rollfigurer som de har tillverkat. Läraren leder arbetet och hjälper till att föra handlingen framåt genom att ställa frågor. I berättelsen dyker händelser upp som innebär problem att lösa eller uppdrag att utföra.

»Ambitionen är att väcka barns och ungdomars intresse för vårt gemensamma rum, göra dem medvetna om vad det byggda betyder och hur omgivningen påverkar oss.«

I samarbete med storylinekonsulten Sanna Ranweg har Norrbottens museum under de senaste åren producerat storylinematerial kring Samisk kultur och historia och Norrbottens teknologiska megasystem. Syftet med det senaste temat Husspanarna är att lyfta bebyggelsehistoriska frågor, framför allt med avstamp i länets byggnadsminnen. Länsstyrelsen i Norrbotten har bidragit med medel. Ambitionen är att väcka barns och ungdomars intresse för vårt gemensamma rum, göra dem medvetna om vad det byggda betyder och hur omgivningen påverkar oss. I det arbetet är den historiska förankringen i de norrbottniska kulturmiljöerna viktig.

Bebyggelse och storyline på Furuparkskolan

När Furuparkskolan i Luleå började arbeta med storylinematerialet Husspanarna var målen högt satta. Bland annat skulle eleverna kunna beskriva hur ett samhälle kan vara uppbyggt och utvecklas över tid. De skulle också kunna förklara varför vissa byggnader rivs och andra bevaras, och förstå sambanden mellan vårt kulturarv och ett framtida hållbart samhällsbygge. Svåra saker kan det tyckas, men en av poängerna med storyline är att lärandet finns där hela tiden, trots att eleverna själva inte alltid tänker på det.

Efter att arbetet hade kommit igång i klassrummet, fortsatte eleverna med att tillverka personliga karaktärer som sedan skulle ingå i själva berättelsen. Med hjälp av dem fick de arbeta med sitt uppdrag som »Husspanare«. Gemensamt byggdes en fiktiv stad upp, olika grupper ansvarade för olika byggnader, efter en diskussion om vilka byggnader klassen ansåg vara viktiga i en stad. Alla byggnader tillverkades i papper och sammanfogades till en stad som fick fylla en hel vägg i klassrummet. När eleverna hade tillverkat de byggnader som skulle ingå i staden, fick de i uppgift att beskriva dem och motivera varför de såg ut som de gjorde. En av eleverna har beskrivit sin tågstation så här:

Redan från början visste min karaktär hur tågstationen skulle se ut. Eftersom han tycker mycket om tåg så byggde han den så den såg ut som ett tåg eller som en kyrka utan det spetsvinkliga taket. Detta gjorde att det var lätt att bygga tågstationen. Tågstationen har inga utländsk smycken på sig som romerska pelare och bågar för att det brukar tåg inte ha, vilket annars tågstationer brukar ha. Fasaden är av svart plåt och längst ner på huset är det två små hjul och ett stort hjul som är gjort av svart sten. Dörren på det stora hjulet är gjort av grönt trä. Det finns fyra fönster, ett på vardera hjul och ett stort högst upp. När man kommer in i tågstationen är det ett stort rum där man köper biljetter. Sen när man har köpt biljetter går man till ett väntrum som är längst fram i tåget. Om man vill köpa nåt att äta går man högst upp till ett kafé.

Riva eller bevara?

I storylinematerialet Husspanarna har museet tagit fram korta, informerande texter med bilder om varje byggnadsminne i länet. Vid ett tillfälle besökte pedagogerna från Norrbottens museum Furuparkskolan för att berätta om olika byggnader och om byggnadsminnen. Eleverna fick titta på bilder av »vanliga« hus och av byggnadsminnen och fick diskutera frågor som: »Tror ni att det här är ett byggnadsminne? Vad tycker du verkar speciellt med denna byggnad?« Som avslutning på dagen fick de också göra en värderingsövning, där de fick ta ställning för eller emot några valda byggnader. Ska husen bevaras för framtiden eller borde de rivas?

»När eleverna hade tillverkat de byggnader som skulle ingå i staden, fick de i uppgift att beskriva dem och motivera varför de såg ut som de gjorde.«

Vid detta tillfälle var debatten om hamnkranen i Luleå aktuell och många av barnen hade starka åsikter i frågan. De flesta var emellertid positiva till att bevara kranen för framtiden: »Jag tycker att kranen ska bevaras, den har ju alltid funnits. Om den försvinner, blir ju inte Luleå som Luleå längre.« »Allting kan ju inte sparas, det blir dyrt. Men kranen tycker jag ska sparas. Den är ju fin och på kvällarna lyser den upp.« Ett av länets byggnadsminnen som diskuterades var Nils Johan Larssons dalplats i Moskosel, en skogsarbetarmiljö från tidigt 1900-tal. Eleverna hade fått se bilder och höra berättelsen om platsen innan de fick ta ställning. Detta byggnadsminne lockade inte fram lika stort engagemang och inte heller lika positiv respons. Kanske handlade det om att miljön ligger långt från deras närmiljö och inte hade varit föremål för offentlig debatt. Eleverna hade ingen relation till skogskojan och saknade dessutom kunskap om den: »Jag tycker inte att skogskojan ska bevaras, den ligger ju bara ute i skogen«, »Jag tycker att skogskojan ska bevaras för att det är många som har slitit hårt där och arbetat.«, »Man skulle kunna göra mer timringar runt omkring, med kiosk och kafé, och göra den till ett campingställe för att kunna lära sig mer om den, när man är där.«

För att vi ska bli intresserade av bebyggelsens utformning och historia behöver vi kunskap, men först och främst måste vi bli uppmärksamma på vad det är vi har runt omkring oss. Att göra det genom en berättelse har visat sig vara ett bra sätt. I arbetet med Storyline och Husspanarna för att vi som pedagoger fått vara med och så frön till ett intresse för det byggda som förhoppningsvis växer och slår ut i ett stort engagemang hos morgondagens vuxna.

Författare
Annika Josbrant

Utbildadlärare och museipedagog på Norrbottens museum. Arbetar sedan 2004 med den pedagogiska metoden Storyline som ett av flera arbetssätt.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in