Tromp l’oeil i Västerbotten

Kategori: Bebyggelsehistoria

Antikvarie Annika Lindberg från Historiska Hus i Norr – här framför länsresidenset i Umeå som också restaurerats under samma period.

I västerbottniska Vindeln står ett trähus och anstränger sig allt vad det kan för att se ut som ett stenpalats. Åströmska gården är ett lagskyddat byggnadsminne som ska bevaras för kommande generationer. Antikvarie Annika Lindberg är en av dem som följt arbetet hela vägen.

På glasverandan och fasaden mot norr är mycket av ytstrukturen med grus intakt från sekelskiftet 1900.
Stenillusionen är konsekvent. Vem kan gissa att pilastrarna är gjorda i trä?
Åströmska gården efter nästan slutförd restaurering. Målningsarbetet har utförts av Lindkvist & Lindqvist Måleri i Lycksele.

Åk in i Vindeln österifrån, sakta in och titta upp till höger på sluttningen strax efter att ha passerat kyrkan nere i dalen så ser du den – Åströmska gården. Det sägs att Karl XV for förbi en gång på 1860-talet, såg det ståtliga huset och frågade vem som bodde där. Bonden Åström äger huset, fick han till svar. »Det är väl ändå ett för stort hus för en så liten fågel«, svarade kungen avmätt.

Men Anders Åström var en mäktig man hemma i Vindeln. Familjen byggde upp en stor såg- och kvarnverksamhet samt en internationell tjärexport. På 1930-talet togs verksamheten över av hans sonhustru Ingegerd Levander, kallad tjärdrottningen, som kom till gården som nygift. Hennes man dog tidigt och Ingegerd drev företagen med den äran i över femtio år.

Från början var huset mest bara stort. Ett timrat rödmålat hus uppfört 1862 med
»timmerstockar så präktiga att hästen bara orkade dra en i taget«. Vid förra sekelskiftet gjordes en stor ombyggnad efter ritningar av C. Fr. Sandgren, en av Umeås mest anlitade husritare under sent artonhundratal.Målsättningen var att skapa en illusion av stenhus i nyrenässansstil. Huset panelkläddes med brädor utskurna för att likna sten och tegelblock. Fasaden smyckades med hörnkedjor med dubbelpilastrar och en påkostad konsolbunden takfot. För att förstärka stenkaraktären slängdes stenmjöl av granit på oljefärgen innan den torkat.

Huset var egentligen hopplöst ute när ombyggnaden stod klar kring 1900. Syftet med den ålderdomliga stilen var att markera status och rikedom snarare än att följa senaste modet.

Bevarade originalytor

Under de senaste tre åren har det märkliga huset genomgått en omfattande fasadrestaurering. Åströmska gården är sedan tjugo år tillbaka skyddat enligt Kulturmiljölagen och Länsstyrelsen har därför det övergripande ansvaret för att huset bevaras. När ett tillståndspliktigt hus ska genomgå ett större underhåll eller andra förändringar, riggar Länsstyrelsen en organisation med nödvändiga kompetenser.

Historiska Hus i Norr är ett av de företag som deltar i projektet. Företaget har två delägare, byggnadsingenjören Anders Nordström och antikvarien Annika Lindberg. Båda är certifierade som sakkunniga kontrollanter av kulturvärden.

Under 2012 upprättade Anders en arbetsbeskrivning för fasadrestaureringen. Annika har medverkat under genomförandet, dokumenterat arbetet och stämt av frågor med hantverkarna. Hon kommer också att skriva en byggnads antikvarisk rapport.

Av antikvariska skäl byter man ut så lite material som möjligt. Annika berättar att träfasaden visade sig vara av högklassigt virke, men reparationer har ändå behövts – särskilt i anslutning till verandan, som lagats en gång tidigare.

Takavvattningen har bytts ut, rostiga plåtar och bleck har setts över och huset har målats med linoljefärg. Fönstren har renoverats och målats i en vacker blågrön färg som påminner om den ursprungliga.

Pedagogiskt värde

Att återigen använda stenmjöl och grus i
färgen på hela huset är åtminstone för tillfället ett nedlagt projekt, eftersom ingen vill garantera hållbarheten. Däremot har man gjort en provyta på omkring två gånger fyra meter till höger om entrén, där man använt den ursprungliga ytbehandlingen.

 – Om man guidar en grupp finns det ett
pedagogiskt ett värde i att kunna visa upp ytan från 2014 och jämföra med de originalytor med gräng som finns kvar. Håller den här ytan på längre sikt så kan den bli aktuell för nästa fasadrenovering om ett par decennier, säger Annika.

Annikas uppgift är att tillföra kunskap som kan komma till nytta under hela byggprocessen. Sätta stopp där det behövs och ge klartecken när det är lämpligt. Grunden är alltid en noggrann förundersökning, men hur noggrann projekteringen än är kan man sällan förutse allt.

 – Det är spännande att vara med och besluta hur man går vidare utifrån att något nytt dykt upp, eller att något annat inte gick som planerat. Jag tror mig ha förmågan att lyssna in olika åsikter men också att våga säga ifrån om det behövs, säger Annika.

För att ge råd och ta beslut behöver hon kunskap om många olika material och metoder. Varje projekt blir en del av en pågående fortbildning. Så också Åströmska gården, inte minst på grund av dess ovanliga ytbehandling med grus.

Sällsynt prakt

Bo Sundin är länsantikvarie och bebyggelsehistoriker. Han visar ett foto på Åströms sonhustru Ingegerd Levander sittande på en tjärtunna som han själv tog 1978 när han gjorde en bebyggelseinventering utmed Vindelälvens dalgång.

 – Ingegerd Levander berättade hur hon i korrespondensen med utländska kunder
dolde att hon var kvinna. När hon åkte på sina försäljningsresor klädde hon sig i rock och hatt för att framstå som mer manlig och bli tagen på allvar, berättar Bo.

Åströmska gården vill definitivt bli tagen på allvar. Här i Västerbotten är det annars inte så vanligt att man har signalerat makt och välstånd i form av ett stort och pampigt bostadshus. Bo tror att det har att göra med en mentalitet där man inte ska göra sig märkvärdig; däremot kunde man ta i när det gällde ekonomibyggnaderna som storhässjorna, långlogarna eller rundlogarna som ofta är både stora och vackra utropstecken i trä.

När de västerbottniska husen ska restaureras har Bo och hans kollegor på Länsstyrelsen i Västerbotten ibland stött på patrull. Åtminstone till en början.

 – »Int är de där gammgråstygghusen nåt å spara på«, kan vi få till svar när vi säger att det finns pengar att söka till restaurering. Då får man hålla på att dricka kaffe ett par gånger och så småningom är inte ovanligt att motstånd byts om till en positiv inställning.

För tjugo år sedan var de som sökte bidrag söner och döttrar till dem som byggt husen. Kunskaperna om träbyggande hade gått i arv sedan många generationer. Idag ser Bo ett ökat historieintresse hos de nya husägarna. De är mer pålästa än tidigare, men har inte längre sina rötter i bebyggelsen och känner inte till hur arbetet en gång utfördes.

 – Vad kommer att ske när avståndet till de som skapat de här miljöerna med sina egna händer blir långt, för långt? Kommer intresset att bygga på att miljön är enbart »gullig«? Det bästa vi kan göra är att berätta historien om och om igen, bygga upp och skapa engagemang för frågorna.

Restaureringen har betytt mycket för gården och man har höjt det kulturhistoriska värdet av platsen, både för boende och för besökare. På sikt vill Länsstyrelsen gärna ge information om platsen i form av skyltar.

 – Husen ger historiska spår och upplevelsevärden. Att bevara ett hus handlar om respekt. För materialen, för hantverkskunnandet och den tid vi vet att människor lagt ned på att bygga det, avslutar Annika.

Citaten är hämtade från Karin Erikssons text
»Åströmska gården i Vindeln« ur Västerbotten 1965.

Byggnadskultur 2015 - 4

Myter och sanningar om material

Författare
Anna Sjöstrand
Anna Sjöstrand är frilansjournalist med intresse för material och vår relation till dem.
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in