• Allt om byggnadsvård....

    Här har vi samlat de flesta av våra artiklar från vår medlemstidning Byggnadskultur. Här hittar du det mesta som rör byggnadsvård.
    Bläddra ovan i våra olika kategorier.

  • Prenumerera på tidskriften Byggnadskultur!

    Som medlem får du vår tidskrift 4 ggr om året i din brevlåda

Trästaden lever

Bevarade innergårdar är numera sällsynta, men Schougska gården i Lidköping utgör ett undantag.

Svenska trästäder har alltid varit hotade. Bränder och senare tiders rivningsraseri har utplånat en stor del av ett kulturarv som är unikt för vår del av Europa. För att rädda vad som räddas kunde genomfördes forskningsprojektet Den nordiska trästaden för drygt 40 år sedan. Eva Björkman berättar vad som hänt sedan dess.

Eksjö ingår tillsammans med Nora och Hjo i Tre trästäder, ett nätverk med stadsarkitekter, turismansvariga och kulturchefer. Se mer på www.tretrastader.se
I Hjo har panelarkitekturen tagits väl om hand, mycket tack vare en engagerad stadsarkitekt: PG Ylander.

I ett internationellt perspektiv är de svenska trästäderna unika. I Europa är det bara Norden och Baltikum som har städer med övervägande trähus, vilket naturligtvis hänger samman med tillgången till timmer i det nordeuropeiska barrskogsbältet. Men medvetenheten om trästädernas speciella värden har varierat över tid. Under efterkrigstiden sågs träbebyggelsen som undermålig och många städer drabbades av omfattande rivningar. Som en reaktion på detta kom det samnordiska forskningsprojektet Den nordiska trästaden i början av 1970-talet. Syftet var att öka kunskapen om och lyfta intresset för de hotade trästäderna. I dag har det gått drygt 40 år sedan projektet genomfördes och det finns anledning att fundera över hur det står till med trästäderna idag.

Lång träbyggnadstradition

Historiskt sett har hus av trä varit dominerande i alla svenska städer, med undantag för Stockholm och Visby samt städerna i Skåne. Den tidigaste offentliga statistiken om städerna från 1700-talets mitt visar att endast en eller
två byggnader i varje stad var uppförda av sten: kyrkan, kanske rådhuset och möjligen ytterligare någon institutionsbyggnad. De äldsta städerna liknade mest stora byar och de tidiga trähusen var enkla och omålade. När Carl von Linné besökte Falköping år 1746 beskrev han stadens bebyggelse så här: »Husen voro alla av trä, mest en våning, och ladugårdarna in i staden täckta med halmtak och byggda med skiften«. Panelklädsel och rödfärgning förekom, men endast de förnämare husen var klädda med hyvlad och oljemålad panel. Som takläggning var halm och torv vanligt även i städerna. Under 1800-talet slog panelarkitekturen och de ljusmålade gatufasaderna igenom och kom att sätta sin prägel på många trästäder. Mot gården och på uthusen fortsatte man dock ofta att använda den billigare rödfärgen. Under 1800-talet blev tegeltak vanliga och på mer påkostade hus lades skiffertak.

Brandrisken förändrade städerna

Förändringarna var delvis ett resultat av att man från centralt håll försökte reglera bebyggelsens placering och utformning för att minska risken för bränder och få en mer estetiskt tilltalande stad. Ett sätt att minska brandrisken var att glesa ut bebyggelsen och ändra stadsplanerna till ett rutnätsmönster. Så ändrades många gamla städers medeltida oregelbundna gatunät till rutnätsplaner. 1828 infördes ett förbud att bygga upp en nerbrunnen stad utan att först göra en ny stadsplan som skulle godkännas av Kungl. Maj:t. Trädplanterade esplanader och allégator anlades också för att minska risken för att bränder skulle sprida sig. 1874 års byggnadsstadga för rikets städer föreskrev att bebyggelsens utformning skulle regleras med en stadsplan och en byggnadsordning med syfte att uppnå sundhet, brandsäkerhet och skönhet. I byggnadsordningarna reglerades bebyggelsens utformning på olika sätt. Ett exempel är Mariestad där man föreskrev att timmerhusen skulle putsas med kalkbruk för att bättre stå emot brand. De putsade fasaderna är fortfarande kännetecknande för Gamla stan i Mariestad.

Omvandling väckte oro

Förnyelsen av bebyggelsen av andra orsaker än brand genomfördes ganska långsamt fram till 1800-talets slut. Vid sekelskiftet 1900 började dock de samhälleliga förändringarna med inflyttning till städerna, framdragande av järnvägar och utbyggnad av industrier på flera sätt påverka städernas karaktär. Förändringarna väckte reaktioner och många var oroliga för vad som skulle hända med städernas gamla bebyggelse. Den dåtida arkitektföreningen Svenska teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst tog initiativ till att bilda en kommitté som skulle publicera ett samlingsverk med namnet Gamla svenska städer, där man hittar en unik dokumentation av en lång rad städer i landet. I kommittén ingick några av dåtidens mest framstående arkitekter: Carl Westman och Ragnar Östberg, liksom den blivande riksantikvarien Sigurd Curman. Verket gavs ut häftesvis under åren 1908–30 och sedan i en samlingsvolym. Enligt företalet var avsikten att »i bild bevara något af det, som i våra städer försvinner af gammal stads- och byggnadskonst, samt genom framvisande av hvad vi ännu däraf äga kvar, för detta väcka kärlek och förståelse samt därigenom från förstörelse rädda hvad ännu räddas kan«.

Funkisens intåg

Funktionalismens genombrott och efterkrigstidens moderniseringsiver medförde stora förändringar i många stadskärnor. Den gamla bebyggelsen ansågs av många dömd att försvinna och protesterna var inledningsvis ganska få. En vanlig inställning var att de gamla husen var en dålig boendemiljö med sanitära problem som bara kunde lösas genom sanering som innebar rivning. Den ökande bilismen krävde nya och bredare genomfartsgator och etableringen av varuhus i centrala lägen förutsatte rivning av den befintliga bebyggelsen i ett eller flera kvarter. Borås och Skövde är exempel på städer där mycket revs, bland annat för att ge plats åt nya stora varuhus. Insatserna för att bevara städernas träbebyggelse var begränsade. Nordiska museet genomförde under 1950- och 1960-talen inventeringar av äldre stadsbebyggelse i flera städer. Det handlade främst om att dokumentera den ålderdomligaste bebyggelsen med fotografier, men också kortare beskrivningar och en del uppmätningar gjordes. Som en reaktion på 1960- och 1970-talens rivningar i många stadskärnor väcktes ett nytt intresse för trästädernas framtid. Sten Rentzhog, konsthistoriker och senare landsantikvarie i Jämtlands län, var tidigt ute med sin avhandling Stad i trä 1967, där han framför allt studerade panel arkitekturen och hur den utvecklades under 1700- och 1800-talen. Även han uttryckte sin oro för att trästäderna höll på att försvinna: »Våra småstäder genomgår f.n. en genomgripande omdaning. Panelarkitekturen är stadd i ett snabbt försvinnande. Om några få år kommer det att vara omöjligt att studera trästadens bebyggelse annat än i avbildningar.«

Det nordiska trästadsprojektet

De hårdhänta förändringar som drabbade många trästäder ledde till att ICOMOS (International Council of Monuments and Sites, en grupp under UNESCO med medlemsländer från hela världen) i slutet av 1960-talet initierade ett nordiskt forskningsprojekt om bevarandeproblem tillsammans med de nordiska riksantikvarierna. Forskningsprojektet, som leddes av professor Göran Lindahl vid Konsthögskolan och som fick namnet Den nordiska trästaden, producerade en heltäckande bild av förhållandena i alla Nordens bevarade trästäder. En samlande rapport gavs ut 1973 med titeln Trästäder i Norden, men projektets många deltagare producerade också ett stort antal rapporter med fördjupningar om olika städer och om bevarandefrågor. Syftet med forskningsprojektet var att ge en bild av vad som återstod av de nordiska trästäderna. Det erbjuder alltså ett intressant underlag för jämförelser med tillståndet i städerna i dag. I det nordiska trästadsprojektet undersöktes de orter som varit städer i administrativ mening och inventeringen omfattade huvudsakligen äldre, sluten träbebyggelse. Områden belägna längre ut från stadskärnan och med exempelvis friliggande villor ingick inte. Varje stad presenterades med text, fotografier och kartor som redovisade all träbebyggelse. I rapporten beskrevs helt kort stadens historia och dess bebyggelse, men det finns också upplysningar om då pågående planarbete och kommunala målsättningar för den äldre träbebyggelsen. Särskilt intressant är den bedömning som gjordes av hur mycket som återstod av den äldre trähusbebyggelsen i Nordens alla trästäder. Med hjälp av en karta med symboler redovisades hur stora delar av städerna som fanns kvar 1972. Städerna delades in i tre grupper; »bevarade trästäder«, »trästäder med stora områden bevarade« och »städer med mindre områden bevarade«. Här kan man se att Askersund, Hjo, Gränna, Kungälv, Mariefred, Marstrand, Nora, Sigtuna, Säter, Trosa och Vadstena var de städer i Sverige som bedömdes ha bäst bevarad träbebyggelse.

Den stora stadsomvandlingen

En senare undersökning som ger ett intressant underlag om rivningen i städerna är Den stora stadsomvandlingen – erfarenheter av ett kulturmord. Undersökningen tillkom på uppdrag av Regeringskansliets arbetsgrupp för arkitektur och formgivning, som ett debattinlägg och ett underlag för diskussioner om framtida storskaliga stadsförändringar. Den gjordes 1997 av Bengt OH Johansson, tidigare länsantikvarie och chef på Riksantik
varieämbetet, på uppdrag av Kulturdepartementet. Här beskrivs de rivningar som ägde rum i svenska städer från 1950-talet. För att få fram omfattningen av rivningarna har man utgått från minskningen av antalet lägenheter i hus byggda tidigare än 1901. Den stora stadsomvandlingen ger i stort sett samma bild som Den nordiska trästaden, men visar i siffror omfattningen av rivningarna i städerna. För Västra Götaland kan man konstatera att i Borås, Falköping, Trollhättan och Vänersborg försvann över hälften av alla lägenheter i äldre hus. I Borås handlade det om nästan 1500 lägenheter mellan 1960 och 1975.

Hur mår dagens trästäder?

Går det då att bedöma hur trästäderna mår i dag? I Västra Götalands län har vi genomfört en studie av trästäderna inom ramen för arbetet med de svenska miljömålen: Trästäder i Västra Götaland – ett miljömålsprojekt. Länsstyrelsen Västra Götalands län rapport 2011:41. Rapporten finns att ladda ned på Länsstyrelsens hemsida. Ett av miljömålen handlar om en god bebyggd miljö, där också de kulturhistoriska värdena ingår. De flesta trästäderna är riksintressanta kulturmiljöer och att kunna följa upp vad som händer med bebyggelsen är därför angeläget. I studien tittade vi på de indikatorer som finns framtagna för att följa upp miljömålen och som handlar om kommunernas kunskapsunderlag, kompetens och användning av skydd genom planbestämmelser. Indikatorerna visar främst hur förutsättningarna ser ut för en långsiktigt hållbar förvaltning av den byggda miljön. Däremot säger de mycket litet om hur bebyggelsen faktiskt tas om hand och hur den långsiktigt förvaltas. För att se hur kulturvärdena behandlas krävs därför också en mer kvalitativ uppföljning. Ett försök till detta gjordes genom en noggrannare genomgång av städerna Hjo och Lidköping, kompletterad med intervjuer. Med utgångspunkt från förhållandena som de beskrevs i Den nordiska trästaden i början av 1970-talet och vad som har hänt sedan dess, studerades olika faktorer som har påverkat utvecklingen i de båda städerna. Det visade sig kanske inte så förvånande att exploateringstrycket har stor betydelse, men också att kunskapsunderlag, kompetens och medveten planering är viktiga och i hög grad sammanhänger med kommunernas inställning till det byggda kulturarvet.

Möjligheter och hot

Positivt är att mycket av den äldre träbebyggelsen som finns kvar i dag faktiskt är i bättre skick än när undersökningen om den nordiska trästaden gjordes. Det europeiska byggnadsvårdsåret 1975 bidrog säkert till att öka intresset och kunskapen om bebyggelsens kulturhistoriska värden. I takt med att flera byggnader renoverades ökade också kunskapen om bebyggelsens kvalitéer och att den gick att modernisera till godtagbar standard. I dag finns ett stort intresse för att bevara bebyggelsens kulturvärden. Tidskrifter om gårdar och torp, TV-program om upprustning av gamla torp, byggnadsvårdskurser och byggnadsvårds butiker är uttryck för detta intresse. Den positiva inställningen till den äldre bebyggelsen kan emellertid inte tas för given, utan kan snabbt förändras. Fortfarande finns hot mot städernas träbebyggelse. Även om städerna uppfattas som pittoreska ses husen ofta som utbytbara och mindre betydelsefulla. Genom sin småskalighet hotas de också av ett ökande exploateringstryck och önskemål om förtätning i stadskärnorna. Rivningar motiveras ofta med att allt inte kan bevaras, men i själva verket har det rivits mer i svenska städer än i krigshärjade länder på kontinenten. Byggnader som är äldre än 90 år utgör bara drygt 10 procent av landets samlade bebyggelse. Behandlingen av husen är inte heller alltid varsam. Både ombyggnader utan hänsyn till kulturvärdena och bristande hantverkskompetens kan således utgöra hot. Man kan jämföra med hur 100-åriga antikviteter hanteras och värderas. Trästädernas karaktär riskerar att suddas ut genom att många mindre åtgärder tillsammans leder till omfattande förändringar. Projektet Den nordiska trästaden lyckades i sitt uppsåt att öka kunskapen och lyfta intresset för trästäderna, men för att behålla värdena behövs ständigt nya insatser.

Författare
Eva Björkman

antikvarie vid Länsstyrelsen i västra Götalands län.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas