Vårdträden och vi

Kategori: Trädgård

Fotograf/Illustratör: Allan Gunnarsson

»Träd som växer på gårdsplaner röner en uppmärksamhet som inte kommer andra till del, men drabbas i gengäld av ett större slitage, dras in i familjelivet, behängs med minnen, förvandlas med tiden själva till krönikor.« Detta citat av Werner Aspenström och mycket annat får du här berättat om våra närmaste botaniska släktingar, vårdträden, av Allan Gunnarsson

Fotograf/Illustratör: Allan Gunnarsson
Fotograf/Illustratör: Allan Gunnarsson

Träd i bebyggelse som växer och frodas, står på ett mycket påtagligt sätt för livskraft, livskvalité, optimism och framtidstro. Samma träd spränger med sina orationella rötter ytbeläggningen på gångvägar och uteplatser och täpper till ledningssystemen. Och så har de en obehaglig förmåga att fånga upp den bleka sol och det snålt tillmätta ljus som faller över ett folk som under långa årstider vandrar i så gott som mörker.

Ja, det är väl få ting som så effektivt underblåser tvister och osämja grannar emellan som enskilda träds placering och volym. I det radhusområde där jag bor har jag genom åren sett många konflikter blossa upp, kulminera och falna. Några har gällt oförsiktig bilkörning, stökiga fester, lösspringande hundar, nattliga husreparationer med mera sådant. Många, och jag tror de mest djupgående, har handlat om träds vara eller inte vara.

Ett nästan religiöst patos har drivit soldyrkarna ut i strid mot det träddyrkande skuggfolket. Då trädrikedomen från början varit stor, har nog soldyrkarna avgått med segern oftare än träddyrkarna. Jag har sett sörjande kvinnor och kanske en och annan man ta avsked under dödsdömda träd och andra kvinnor och kanske en och annan man som någon dag senare har hälsat solen från en vällustigt utfläkt solstols-position i det ljusa tomrum som det fallna trädet lämnat efter sig.

Att uppgradera ett träds status genom att kalla det livsträd, planterat till åminnelse av ett barns födelse, har visat sig vara ganska verkningsfullt som trädbevarande argument.

Vårdträdens magiska krafter

Lika effektivt är det troligen och har det med all säkerhet varit, att benämna ett träd vårdträd. Gud nåde den som i äldre tider ofredade ett sådant. Då fick man inte bara människor emot sig utan även trädet och dess inneboende krafter. Vanliga straff var sjukdom, död och vådeld. Somliga träd var så känsliga att det räckte med att man bröt några kvistar eller dödade en fågel som sökt skydd i kronan. Trädälskaren och hembygdsvännen Gustaf Ewald återberättar historien om ett vårdträd i småländska Sållareboda som var så ihåligt och omfångsrikt att »tre skräddare kunde sitta inne i detsamma och sy...«.

»Folket i Sållareboda hade så stor respekt för trädet, att de inte vågade bryta en kvist från det. Alla nedfallna grenar och löv lades i en hög vid trädets fot. Det berättas att någon gång i början av artonhundratalet en av bönderna en dag räfsat ihop en korg löv och strött med detta hos sina grisar. Natten därpå brann hans gård ner, varvid två skomakarepojkar och en piga innebrändes.«

Mera rimliga proportioner mellan brott och straff tycker jag att en annan småländsk vårdträdshistoria återger. Den berättar om en bonde som gick så långt att han fällde det gamla och under släktled vördade gårds- och vårdträdet. På kvällen kunde man höra hur de husvilla skyddsandarna sjöng från stubben: »Husvilla är vi, husvill skall du också bli.« Dagen därpå brann hela gården ner.

Men vårdträden var naturligtvis inte bara aktiva som förstörelsens och dödens budbärare. Deras normala roll i icke uppretat tillstånd var att via sin inneboende makt, beskydda gården och dess innebyggare och att värna livet. Ett vackert och mycket gammalt exempel på detta är sagan om bonden som ville sätta ut ett nyfött och av honom oönskat barn i vildmarken. Modern fick dock hjälp av en gammal trogen träl som gömde barnet i det grov- och tätgreniga vårdträdets krona och matade det med getmjölk. Husbonden benådade så småningom både barnet och trälen. Han vågade helt enkelt inget annat eftersom vårdträdet så tydligt tagit ställning för de två rättslösa.

Vårdträdens inneboende varelser

Någon entydig bild av de makter och varelser som bor eller snarare bodde i vårdträden, är inte möjlig att få. Oftast talas det om vården eller vätten, en tomtelik varelse som bor i eller under trädet och kan röra sig ganska fritt. Ibland beskrivs dessa varelser mera allmänt och obestämt som skyddsandar. I österländsk tradition dominerar tron att de avlidnas själar flyttar upp i gårdens eller byns träd och därifrån följer de nya generationernas liv och leverne mer eller mindre passivt. Denna syn har troligen i någon mån också funnits i Sverige och ytterligare stärkt vårdträdens okränkbara anseende.

Vanliga vårdträdslag

Man kan ju undra om vårdträdens plantörer och inneboende föredragit några trädslag, eller varit eniga i sina trädpreferenser. Vissa lokala och regionala traditioner kan urskiljas, men dessa kan ha varit lika styrda av jordmån, klimat och arternas naturliga spridning som av medvetna val från ett eller annat håll. Såsom särskilt vanliga vårdträd har dock alm, lind, ask och lönn pekats ut. Något mera sällan har rönnar, oxlar, björkar, ekar, kastanjer, valnötsträd och fruktträd getts vårdträdsstatus.

En länk till det heliga

Att de ädla lövträden dominerar kan bero på att dessa är mera påtagliga länkar till äldre och framför allt hednisk troskult. Hembygdsskildraren Pehr Johnsson tycker sig se en omvärdering av vårdträdens betydelse under 1800-talet. De som planterats från senare delen av 1800-talet och framåt, har nog mest planterats som prydnad - tror Johnsson. Annat var det förr. Då hade träden en helt annan och djupare innebörd som numera gått förlorad.

»När en bonde i äldre tider i dessa bygder uppförde åt sig en gård, försummade han aldrig att på planen framför denna plantera ett träd vars rot såvitt möjligt härledde sig från de heliga lundar, vilka sedan heden tid funnits i varje by.«

Mot denna bakgrund är det inte alls underligt att man långt in på 1800-talet bad under dessa träd och hällde öl och mjölk som ett offer över dess rötter. Så står vårdträden och i all synnerhet de riktigt åldersstigna, som påtagliga länkar mellan det profana och det heliga, det synliga och det osynliga.

En länk mellan himmel och jord

Det sägs att en viktig anledning till att människor i så hög utsträckning dras till och tycker om träd är att träden liknar oss i sin upprätta ställning. En viss likhet i gestalten finns väl, men måtten och proportionerna är oftast helt olika. Medan vi rör oss i markplanet och strax däröver, klyver de höga träden skyarna med sin topp och utforskar jordens inre med sina rötter. Vårdträden liknar andra träd i detta. De lyfter våra blickar mot det himmelska ljuset och leder våra tankar till det mullrika mörker där vi en gång skall vila.

Länk mellan tider och generationer

Människan har ju jämfört med de flesta djuren ett långt liv. Jämför vi oss med många trädslag är dock en människas liv kort. Långlivade träd och vårdträd som lind och ek hinner se många generationer komma och gå. De länkar oss därmed samman med de tider och generationer som redan passerat och med de som skall komma efter oss. De har sett våra förfäder vandra genom livet och kommer troligen att få se våra barn och barnbarn åldras och dö. I de fall en gård går i arv under många släktled, står vårdträden som det mest påtagliga tecknet på en samhörighet som varken tiden eller döden kan rå på.

De släktträd som ibland nedtecknas som bärare av en idog släktforsknings många frukter, kan betraktas som ett slags stiliserade vårdträd. Egentligen är väl alla vårdträd också släktträd och alla släktträd träd som vårdar människors minnen.

En länk till människans inre

»I varje människa finns ett träd och i varje träd finns en människa« är författaren och trädälskaren Artur Lundkvists ord för de nära band mellan träd och människa som så många människor kan vittna om. I människans undermedvetna lär växa träd som bryter genom medvetandets hinna i drömmar och tider av psykisk svaghet och koncentrerat konstnärligt skapande. I sin arketypiska position på en ö i havet eller inom ett trädgårdsrums hägnande murar är de en hälsning från ett förlorat paradisliv och människan ursprungliga, sanna jag.

Ett sätt att verkligen lära känna en människa är att be henne teckna ett träd. Genom sina proportioner och egenskaper ger det, rätt uttolkat, en bild av tecknarens personlighet.
Betraktat ur detta självspeglande perspektiv kan vårdträdet ses som en bild av och en länk till varje människas inre.

En påminnelse om årstidernas och livets gång och rytm

Som inga andra levande väsen speglar träden livets regelmässiga växlingar. I årets kretslopp, som inleds med savstigning och knoppsprickning och sluts med bladfall och vintervila, och i livets gång, från frö och groddplanta till det murknande och döende trädet, är de en spegling av människans eget liv och en bild av livets mysterium.

Det växande och varje vår grönskande vårdträdet, kan på ett alldeles särskilt sätt påminna sina kringboende om tidens obevekliga flykt och årshjulets stadiga varv på varv.

Gårdsträd - byaträd - stadsträd - nationalträd - världsträd

De flesta vårdträden i Sverige har nog varit enskilda gårds- och familjeträd. Exempel finns dock från Sydsverige på vårdträd som gällde för en hel by. Det ovan nämnda trädet i Sållareboda tycks till exempel ha varit ett byaträd snarare än ett gårdsträd. Det är ganska logiskt att tänka sig att, innan byarna sprängdes av skiftenas rationalitetsambition, kanske flera gårdar delade på ett vårdträd. På kontinenten där byarna på många håll är relativt intakta tycks byaträden vara mera allmänna än gårdsträden.
Hur är det då om man kliver vidare i hierarkierna från by- till stadsnivå och från stads- till region- eller landskapsnivå?

Ofta finns det ett eller några träd i en stad som har växt sig in och fast i folks medvetande mer än andra och erhållit något som ligger nära vårdträdets status. När deras existens hotas träder stora skaror fram till deras försvar så som skett för några av Djurgårdens ekar, Kungsträdgårdens almar och Lundagårds åldersmärkta almar, askar och kastanjer. Det skulle vara intressant att fånga upp dessa stadsträd med vårdträdsstatus som säkert finns runt om i landet och ta reda på vad de betyder för sin stad och dess invånare.

Några landskapsträd i egentlig mening känner jag inte till, men varje landskaps och landsändas äldsta, grövsta och högsta träd har väl något slags identitetsskapande och samlande kraft som är jämförbar med vårdträdens. I Småland växer Rumskullaeken, som med sin fantasieggande fysionomi och ålder, måste betraktas som inte bara Smålands vårdträd utan hela nationens.

Om nu granen, som det sägs, är Sveriges nationalträdslag, är den det nog mera i kraft av sin dominans och julträdsstatus, än såsom det inom nationen mest samlande och vördade trädslaget. Granen har ju heller ingen tradition som vårdträd annat än på den gamla folkskolans läseboks pärmbild, där granen sluter in den svenska stugan och dess innebyggare i sin sorgmodigt susande barrkjortel.
Slutligen når vi så det världsvida perspektivet där världsträden med Yggdrasil i spetsen, sluter upp som alltings början och slut. Dessa världsträd med vid spridning i många av världens kulturer och religioner kan betraktas som de fulländade vårdträden. Det är genom dessa som alla andra kultträd, inkluderande vårdträden, har erhållit sin statusstämpel och sin samlande kraft.

En samlande och famnande kraft i livets och vardagens mitt
Vårdträden och vårdträdsbegreppet har en klang och kraft som levt vidare långt efter det att de magiska föreställningarna har tunnats ut och fallit i glömska. De kan med fullt utvecklad pondus fungera som levande katalysatorer av den inre samhörigheten på en gård, i en by eller till och med i en stad. Samtidigt är de länkar mellan dåtid och framtid, natur och kultur och mellan människans inre och ett gränslöst kosmos. I likhet med barnens klätterträd står de som förmedlare av såväl trygghet som frihet, två bristvaror i vår hårda värld.

Mycket talar således för att vårdträden är värda en renässans i vår rotlösa tid. Med en genomtänkt placering tror jag att både soldyrkare och träddyrkare kan lyckliggöras av deras närvaro. Frågan är bara om träden står ut med vår närgångna närvaro, väl beskriven av Werner Aspenström i följande rader:

»Träd som växer på gårdsplaner röner en uppmärksamhet som inte kommer andra till del, men drabbas i gengäld av ett större slitage, dras in i familjelivet, behängs med minnen, förvandlas med tiden själva till krönikor. Armfång och kroppslängd mäts och skärs in... Gungor krokas fast när barnen nått gungåldern och monteras ner när de lämnat den. Otaliga leksaker fastnar och måste ruskas eller prickas ner, drakar, pilar, bollar, snurror, ringar, dockor, nallebjörnar... Mycket av barnsakerna som fastnade hittas aldrig, de slukas av trädkronan tillsammans med käpparna man kastade upp för att få loss dem. Vad allt får inte ett gårdsträd stå ut med. Stammen peppras med hagelskott och saltas med hundpiss. Liar och krattor sticks in i klykorna, knippen av nackade hönor eller nyskjutet småvilt blodbestänker grenarna...«

Vårdträd behöver för sin hälsa och överlevnad en mild och omtänksam trädvård!

 

 

Utgiven i nummer:
2/2001
Författare
Allan Gunnarsson

Landskapsarkitekt och lektor i vegetationsbyggnad och landskapsvård vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas