När trädgårdsodlingen kom till Norrland

Kategori: Trädgård

Vid 1800-talets mitt ville myndigheterna att svenska folket skulle börja odla grönsaker, frukt och bär för att öka självförsörjningen. Kunskap spreds till allmogen och trädgårdsodlingen satte fart – åtminstone i södra Sverige. Men norrlänningarna nappade inte på den statliga propagandan, eftersom odlingsråden inte var anpassade till det kalla klimatet. Till sist slog odlandet ändå igenom även i norr – mycket tack vare hushållningssällskapen.

Trädgårdens form och struktur liksom dess kulturväxter är en viktig del av vårt kulturarv. Men trädgårdar formas olika av naturliga förutsättningar såsom klimat, jordmån och möjligheten att få tag på växter, vilket innebär att de regionala skillnaderna kan vara stora. Närheten till gods och större trädgårdar eller parker, belägenhet i stad eller på landsbygd, vid kust eller i inland, i skogsbygd eller slättbygd har också påverkat trädgårdens utseende och innehåll. Ju längre tillbaka i tiden man går desto större blir skillnaderna. 

I Norrland där det var långt mellan gårdarna och i de skogrika trakterna med sämre odlingsjord fanns förr ofta inte mycket till trädgård. Detta var tydligare ju längre norrut man kom. Först efter det laga skiftet då byarna sprängdes och gårdarna flyttades ut började man anlägga riktiga trädgårdar. Dessförinnan användes gårdstomten mest som arbetsyta. I norra Norrland var det inte ovanligt att laga skiftet skedde sent, vilket också innebar att trädgårdskulturen slog igenom senare där än söderut i landet.

Den allmänna inställningen till trädgårdsodling hade en stor betydelse för det sena genombrottet i Norrland. Dåtidens trädgårdsexperter menade att norrlänningarna saknade smak för grönsaker, som ansågs vara kofoder, och att de var rädda för nymodigheter. Frukt ville norrlänningarna inte heller odla eftersom det ansågs som rikemansmat långt in på 1900-talet.

Statlig propaganda
Vid 1800-talets mitt hade Sverige ett växande försörjningsproblem orsakat av den kraftiga befolkningsökningen. Statsmakterna ville därför öka självförsörjningen av grönsaker, frukt och bär och började därför sprida kunskap om odling till allmogen för att väcka dess intresse. Myndigheternas insatser bidrog till att den svenska trädgårdsodlingen ökade markant under 1800-talets andra hälft, men det var framförallt i de södra delarna av landet.

Den statliga propagandan gick till en början inte hem i Norrland, bland annat eftersom de odlingsråd och grönsaker som spreds inte var anpassade till det norrländska klimatet. Mellan 1890 och 1920, när odlingspropagandan nådde sin höjdpunkt och trädgårdsodlingen blev en folkrörelse, började det dock också uppstå trädgårdar i Norrlands gynnsammare trakter.

Förutom den statliga propagandan hade även hushållningssällskapens skrifter och information en stor betydelse för trädgårdskulturens genombrott i Norrland, liksom trädgårdsföreningar som delade ut träd, buskar och plantor till allmogen. Järnvägsparkerna hade också ett visst inflytande. 

Före sekelskiftet 1900, då plantskolor och handelsträdgårdar fortfarande var ovanliga, kunde det vara svårt att få tag på fröer och plantor. Under 1890-talet bildades en trädgårdsförening i Norrbotten som drev en fröfirma som sålde klimatanpassade sorter, vilket också bidrog till trädgårdsodlingens ökade popularitet i norr. Landets förbättrade kommunikationssystem gjorde det också lättare att få tag på fröer och plantor.

Trädgårdens plan
Det dröjde en bit in på 1900-talet innan trädgårdar började anläggas allmänt i Norrland. Mellan 1910 och 1930 förändrades de norrländska byarnas utseende avsevärt genom uppkomsten av fler och fler trädgårdar. De anlades i anslutning till bostaden och kunde vara planerade av hushållningssällskapets länsträdgårdsmästare. De skulle vara enkla och prydliga med nyttobetonat innehåll, men estetiska utgångspunkter såsom symmetri fanns också.

Lantträdgården delades upp i en köksodlingsdel och en prydnadsdel, som låg närmast bostaden. Prydnadsdelen i de tidiga norrländska trädgårdarna präglades av det sena 1800-talet, men växterna var inhemska och anpassade för orten. Rabatter anlades utmed infartsvägen och invid husväggarna med både ett- och fleråriga växter, men det var framförallt de lättodlade perenna prydnadsörterna som användes. Perennerna rekommenderades för allmogeträdgården eftersom de krävde mindre skötsel och återkom varje år. Gångar av grus anlades bara där de absolut behövdes – de var dyra att anlägga och underhålla. Att efterlikna herrgårdens eller stadsparkens svängda gångar och stora gräsplaner rekommenderades av praktiska skäl ej.

Köksodlingsdelen var större tilltagen än prydnadsdelen, eftersom självhushållning var viktigt. Den delades upp i regelbundna odlingssängar, ett praktiskt arv från medeltidens klosterträdgårdar som levde kvar i allmogeträdgården långt in på 1900-talet, och var vanligtvis enkel med ganska få inslag, men bärbuskar och rabarber var vanligt. Bär började odlas mer allmänt i slutet av 1800-talet när sockret blev billigare. Det ansågs att alla trädgårdar borde ha jordgubbar, hallon och smultron. Särskilt smultron och jordgubbar kunde i rätt jordmån ge god avkastning även allra längst upp i norr.

Frukt- och grönsaksodling
I allmogeträdgårdarna ansågs fruktträden mest inkomstbringande. I södra och mellersta Sverige rekommenderades därför att fruktträd tillsammans med bärbuskar fick uppta det största utrymmet i trädgården. För norra Sverige rekommenderade man däremot att fruktodling fick stå tillbaka för bärbuskar och köksväxter, eftersom odling av frukt var mer vanskligt där. För att uppnå den lummighet som fruktträden i annat fall skulle ha gett trädgården rekommenderade man att oömma prydnadsträd och -buskar istället planterades.

Fruktträd av kända, härdiga och beprövade sorter planterades dock på platser med passande jordmån. Några sorters äpplen var härdiga upp till Västerbotten, men dess ekonomiska nordgräns gick betydligt längre söderut. Några enstaka sorter av vinterfrukt rekommenderades för att vinna jämnare skördar. Plantering i norra och mellersta Sverige skulle helst ske på våren så snart jorden var lämplig att bearbeta och inte senare än när knopparna börjat öppna sig. Höstplantering kunde ske mellan september och oktober. Beskärning av fruktträd rekommenderades endast i undantagsfall i Norrland, då träden hade svårt att läka där.

Några körsbärssorter kunde också odlas i Norrland – till och med päron om man spaljerade trädet mot en södervägg. Surkörsbären var i allmänhet lika härdiga som äppelträden, särskilt de vanliga bruna, medan bigarråträden inte var härdiga norr om Dalälven. Päron- och plommonträdens nordgräns gick vid Dalälven med dragning mot norr efter ostkusten, där några sorter kunde växa på skyddade platser upp till Medelpad. 

Grönsaker odlades ofta mellan fruktträden, liksom blommor och mindre prydnadsträd. Av erfarenhet hade man lärt sig att flera sorter blev bättre i Norrland än i de södra delarna av landet tack vare de många soltimmarna under sommaren. För att locka fram snabbare växtlighet planterade man i växthus och drivbänkar, som värmdes av brinnande hästgödsel. Gränsen mellan vad som var grönsaker, kryddor och medicinalväxter var flytande och de flesta växter användes både som mat och medicin ända fram till sekelskiftet 1900.

Träd, buskar och häckar
Vissa växter planterades även för sina ockulta egenskapers skull, t ex libsticka och timjan som skulle fördriva onda andar, och det magiskt laddade vårdträdet som ansågs bära gårdens lycka. Under vårdträdet bodde vättarna och det var viktigt att offra till dem för att hålla dem vid gott humör – öl, brännvin, välling eller mjölk. Vårdträdet fick inte beskäras eller på något vis skadas. Ett särskilt populärt vårdträd i Norrland var rönnen, asaguden Tors träd. Rönnen planterades på gården för att Tor inte skulle låta åskan slå ner där. Det var också vanligt att man planterade vårdträd vid en speciell händelse, t ex ett barns födelse. En sådan plantering kunde bilda grunden till en allé. Prydnadsträd av tall och lärk förekom också.

I regel var man tvungen att inhägna trädgården och detta skedde med häckar eller staket. I Norrland rekommenderades sibirisk ärtbuske (karagan) som en lämplig häckväxt, liksom oxel för stormigt klimat och gran för skyddsplantering i kalla lägen. Även lövträd kunde användas till häckar. Häckväxter och gårdsträd tog man direkt från skogen. Prydnadsbuskar av syren, spirea eller ros var också vanliga, ibland som bersåer. Den typiska bersån var av syren, men i Norrland gjordes även bersåer av karagan, rönn och hägg.

En norrländsk trädgård 
Som ett exempel på en norrländsk trädgård kan en gård i Bygdeträsk, Västerbottens län, nämnas. Dess ägare utvandrade i unga år till Amerika och bodde där i ett tiotal år innan han återvände till hemlandet. Tillsammans med hushållningssällskapets länsträdgårdsmästare anlade han därefter i slutet av 1920-talet en trädgård som skulle påminna honom om ungdomens dagar i Kalifornien. Trädgården omgärdades av karagan- och rönnhäckar och i den planterades tretton äppelträd, två körsbärsträd, femton vinbärsbuskar, fem krusbärsbuskar, två lönnar, ett paradisäppleträd, tolv prydnadsbuskar, några syrener samt en syrenberså. Diverse köksväxter odlades i trädgården men framförallt vitkål. I trädgården anlades även en springvattenledning.


Nyttoväxter som trivdes i Norrland 1890–1930

Tack vare hushållningssällskapet i Västerbottens gamla tidskrift, Tidskrift för Västerbottens län, som började publiceras 1928, har artlistor över vad som odlades och rekommenderas för norrländska trädgårdar omkring 1890–1930 kunnat sammanställas. Nedan presenteras ett urval av detta material.

Blomkål Brassica oleracea var. botrytis,odlades ända upp till lappmarkerna, där man valde de tidiga sorterna Snöboll och Erfurter dvärg.

Hallon Rubus idaeus. Ett flertal hallonsorter odlades i Norrland, men bland andra Antwerpiska röda rekommenderades. Sorterna Gula antwerper, Gula skotska och inflyttade Skogshallon var härdiga ända upp till Norrbotten och lappmarkerna i Västerbotten.

Humle Humulus lupus. Humle har odlats i Sverige sedan 1200-talet för öltillverkning. I äldre tider anlades särskilda humlegårdar och det fanns bestämmelser som reglerade hur mycket de skulle leverera. Under första världskriget användes humlekuddar som sömngivande medel på fältlasaretten. Eftersom humlens stjälkar är fiberrika har den även använts som spånadsväxt.

Huvudkål Brassica olerace var. capitata. Av vitkålsvarianterna gick tidig Dalakål, Ditmarsker, Västernorrlands och Sävstaholms att odla ända upp till lappmarkerna medan tex Amager odlades i södra Norrland. Detsamma gällde flera av rödkålsvarianterna. Däremot gick spetskål och savoykål mycket bra att odla ända upp till Haparandatrakten. Till de tidiga sorterna av spetskål hörde Maj, och till savoykålen Två månaders och Ulmer. Kål drogs upp i bänk och planterades ut sedan frostnätterna upphört. Jordgubbe Fragaria ananassa. De tre härdiga sorterna Amerikanska riktbärande, Carolina superba och Sieger odlades upp till Norrbottens kustland, men utöver dem odlades en rad andra sorter i övriga Norrland. Jordgubbsodling ansågs på 1920-talet som den mest lönande bärodlingen i Norrland om bara läge och jordmån var lämpliga.

Krusbär Ribes uva-cripsa. Sorter som odlades i Norrland var s k stickelbär, inte de engelska sorterna som inte klarade sig. Gröna, Svenska ludna och Röda svenska var sorter som var vanliga ända upp till norra Norrland. I Västerbottens och Norrbottens kustland odlades även gröna sorter såsom Små släta amerikanska,Tidiga svenska ludna och Tidiga svenska släta. I Västerbottens kustland odlades dessutom gula krusbär av sorterna Golden drop och Svenska tidiga gula samt röda krusbär av sorterna May duke och Svenska syltkrusbär. På 1920-talet hade man ännu inte lyckats med några sorter i lappmarkerna.

Körsbär Prunus. Upp till Västerbottens kustland odlades ett flertal olika körsbärssorter såsom Vanliga brunkörsbär, Imperatrice Eugenie, Majkörsbär, Minister v. Podbielski och Novelle royale. Sorterna Ostheimer och Skuggmorell gick dessutom att odla ända upp till Norrbottens kustland. Andra sorter som förekom i södra Norrland var Allmänna brunkörsbär och Klarbär. 

Morot Dancus carota. De flesta kända sorter odlades ända upp till översta lappmarken, t ex Nantes och Pariser. Amager, James, Stensballe och St. Valery kunde med fördel odlas ända upp till Västerbotten men inte längre norrut.

Plommon Prunus domestica. I Västerbottens kustland kunde två sorters plommonträd odlas: Mirabeller och Ricners early prolific. De klarade sig bra i gynnsamma lägen men man lyckades inte odla dem i Norrbotten eller i lappmarkerna. I södra Norrland odlades även sorterna Allmänna gulplommon och Experimentalfältets sviskon i varma lägen.

Päron Pyrus communis. Hofstapäron och Sommarbergamotter kunde odlas ända upp till Västerbottens kustland. De var inte härdiga men kunde odlas i särskilt gynnsamma lägen. I södra Norrland kunde även sorterna Hofstapäron, Ceciliapäron och Experimentalfältets augustipäron odlas i varma lägen.

Rabarber Rheum undulatum. Rabarber odlades ända upp till fjälltrakterna och sorterna Viktoria och Prince Albert var de som var de mest odlade i Norrland.

Rova Brassica rapa. Förr fanns en mängd sorters rovor som odlades både som djurfoder och som mat till människorna. Oftast valde man de platta och runda sorterna till människorna och de långsmala till djuren. Särskilt de tidiga s k majrovorna gick bra att odla ända upp till övre lappmarkerna.

Röda vinbär Ribes rubrum. I Västerbottens och Norrbottens kustland odlades röda vinbärssorterna Fays procific, Fleichfarbige, Goudvin à fruit rouge, Hughton castle, Holländska, Knights early red, Körsbärsvinbär, Large red o. Le hatif, Prince Albert o. spanska och Victoria o. sweet red. Av dessa kunde Goudvin à fruit rouge, Holländska och Körsbärsvinbär även odlas i lappmarkerna. 

Rödbeta Beta vulgaris. Flera sorter gick bra att odla ända upp i lappmarken, tex Karmosinröd kula, Non plus ultra och Runda egyptiska. Andra sorter, som de halvlånga Amager och Kamerum, gick bäst vid kusten medan Erfurter långa svartröda bara gick väl upp till Medelpad.

Smultron Fragaria vesca. Parksmultron blev vanliga att odla i Sverige på 1800-talet. De tre smultronsorterna Gloire de st. gevis-laval, inflyttade vilda och St. de genis odlades i Norrland och var härdiga ända upp i lappmarken.

Svarta vinbär Ribes nigrum. En rad sorter svarta vinbär odlades i hela Norrland med samma framgång överallt. Sorterna var bl a Black bangup, Black naples, Black grape current, Fertile dángers, Rubycastle, Ogdonsdruc, Stormhattiga, Ogden och Versailles av vilka Fertile dángers och Ogdons druc kunde odlas ända upp i Västerbottens lappmarker.

Vita vinbär Ribes. Vita vinbär odlades med framgång över hela Norrland och flertalet sorter var härdiga ända upp till Norrbotten. De sorter som odlades var Goudvin à fruit blanc, Holländska, Imperial à fruit blanc, Körsbärs, Transparent white och Vanliga vita av vilka Holländska dessutom kunde odlas i lappmarken. 

Äpple Malus domestica. Äppelträd som rekommenderades för odling i södra Norrland var Transparante blanche, Gyllenkroks astrakan, Stor klar astrakan, Vit astrakan, Skwosnoj nalif, Säfstaholm, Charlamovsky, Oranie, Alexander, Cellini, Grågylling, Åkerö och Wealthy. Av dessa kunde Skwosnoj nalif, Säfstaholm, Stor klar astrakan, Vit astrakan, Alexander, Charlamovsky och Wealthy även odlas i norra Norrland liksom Klaräpple. Stor röd astrakan och Hörningsholm var dessutom härdiga upp till Västerbottens kustland men i lappmarkerna hade man endast lyckats med Hyslob som kunde odlas i särskilt goda och skyddade lägen. 

Akleja Aquilegia vulgaris. Som läkemedelsväxt odlades aklejan redan under medeltiden i klosterträdgårdarna. Under 1800-talet importerades nya arter från Nordamerika till Europa vilket sporrade produktionen av hybrider. I Norrland odlades bla sorterna Aquilegia ptarmic och alpakleja Aquilegia alpina.


Prydnadsväxter odlade i Norrland 1890–1930

Aster Aster. De första astrarna kom från Nordamerika på 1680-talet. I Norrland odlades alpaster Aster alpinus och Aster himalaicus samt hjärtaster Aster cordifolius. Astern ansågs särskilt lämplig att plantera i en avsides liggande rabatt, varifrån de kunde flyttas för att fylla upp i någon annan rabatt efter andra blommor.

Brandlilja Lilium bulbiferum. Brandliljan var en av de vanligaste avbildade liljorna i 1500- och 1600-talets konst. Den är dokumenterad i svenska trädgårdar sedan 1600-talet men efter 1700-talet blev dess betydelse som trädgårdsväxt allt mindre. Brandliljan var dock fortfarande populär i Norrland på 1910-talet. Den kallas ofta felaktigt för Kejsarkrona som är en annan växt, Fritillaria imperalis.

Doftschersmin Philadelphus coronarius. Doftschersminen var härdig upp till Norrbottens kustland och förekom i gynnsamma lägen även i Västerbottens lappmark. Den skulle inte planteras intill huset eftersom den ansågs dofta för starkt.

Fingerborgsblomma Digitalis purpurea. Fingerborgsblomman har odlats som prydnadsväxt allmänt i hela Sverige. Den användes inom folkmedicinen redan på medeltiden men det var först 1785 som den blev känd som hjärtmedicin. Hela växten är mycket giftig. 

Krollilja Lilium martagon. Krolliljan är en europeisk lilja. På 1800-talet fanns tjugo sorter. I takt med att andra liljor började importeras från Asien svalnade dock intresset och sortimentet rasade till tre sorter. Krolliljan var dock fortfarande populär i Norrland på 1910-talet. 

Narciss Narcissus. På 1500-talet fanns ett tjugotal sorters narcisser, vilket på 1600-talet hade vuxit till nära hundra. I Norrland odlades bland annat den traditionella pingstliljan Narcissus poeticus och den gula påskliljan Narcissus pseudonarcissus.

Pion Paeonia. Pionen har en lång historia i europeiska trädgårdar och är bland de äldsta och viktigaste örtartade perennerna i tempererade regioner. Redan på 1600-talet odlades flera  olika sorter men det var först på 1800-talet som man började utveckla mängder av sorter med utgångspunkt från den kinesiska buskpionen Paeonia suffruticosa och luktpionen Paeonia lactiflora, som kom från Sibirien 1805. Vid sekelskiftet 1900 salufördes flera hundra olika sorter. I Norrland rekommenderades sorterna Paeonia chinensis, bondpion, Paeonia officinalis och dillpion, Paeonia tenuifolia.

Riddarsporre Delphinium x cultorum. De högariddarsporrarna är knappt hundra år gamla och härstammar från en vild sibirisk riddarsporre, Delphinium elatum, som fördes till Europa på 1500-talet och som bland annat användes för att bekämpa huvudlöss. I norrländska prydnadsträdgårdar odlades sorterna indisk riddarsporre Delphinium cashmerianum, Delphinium chinense, stor riddarsporre Delphinium elatum, Delphinium hybridum och eldriddarsporre, Delphinium nudicaule.

Rododendron Rhododendron. De första rododendronsorterna i Europa var amerikanska sumpmarksarter men 1841 introducerades asiatiska arter. I Norrland rekommenderades sorten lapsk alpros, Rhododendron lapponicum. Stormhatt Aconitum napellus. Stormhatten är en av våra giftigare växter. Dess giftverkan var känd redan under forntiden då den användes som pil- och spjutgift samt vid giftmord. Under 1600-talet var det vanligt att strö ut blommor och blad av stormhatt i rummet när någon skulle föda. På 1700-talet kom stormhatten i bruk som smärtstillande medel och under första världskriget fick den en renässans som smärtstillande och lugnande medel vid fronterna. I norra Norrland odlades sorterna äkta stormhatt Aconitum napellus, nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum och Aconitum variegatum som prydnadsväxter. 

Syren Syringa vulgaris. Syrenen fördes till Europa från Turkiet under 1500-talets andra hälft. Otaliga hybrider finns av den vanliga svenska syrenen, "bondsyrenen". Sorter som odlades i Norrland förutom den var parksyren, Syringa chinensis, Himalayasyren, Syringa emodi, ungersk syren, Syringa josikaea och persisk syren, Syringa persica.

Tulpan Tulipa. De första tulpanerna sändes till Europa på 1550-talet. På 1600-talet förekom spekulationer som fick tulpanpriset att skjuta i höjden och hotade hela den holländska ekonomin när bubblan sprack 1637. I början av 1700-talet passerades tulpanens tätposition inom handeln av hyacinten och många sorter försvann. Tulpansorter som rekommenderades i Norrland var neotulpan, Tulipa gesneriana, Tulipa Murillo, Tulipa Salvator Rosa och Tulipa Duc van Toll.

Utgiven i nummer:
2/2008
Författare
Pernilla Lindström

är byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas