Egnahemsträdgården - den planerade folkhemsdrömmen

Kategori: Trädgård

Dubbelhus vid Magnebergsvägen, Enskededalen, Stockholm. Arkitekt är Gustaf E. Pettersson, 1920. Bilden ur Den svenska trödgårdsstaden av Johan Rådberg. Fotograf/Illustratör: Johan Rådberg

Den första svenska trädgårdsstaden, Enskede villastad, kom till i början av seklet. På 20-talet började de så kallade egnahemsområdena att uppföras. Trädgårdarna till de egenbyggda prefabricerade husen var strängt planerade och standardiserade. Här berättar Mari Wahlström om dem.

Konstfärdigt klippt häck. Enskedefältet. Stockholm. Ur Den svenska trädgårdsstaden av Johan Rådberg. Fotograf/Illustratör: Johan Rådberg
Gemensamt uterum med lekplats med häckar och träd i egnahemsområde i Enskede. Fotograf/Illustratör: Marie Wahlström

I den första svenska trädgårdsstaden Enskede villastad söder om Stockholm skulle bebyggelsen vara varierad med flerbostadshus med odlingslotter, parhus, radhus och egnahem för en blandad befolkning. Planen ritades av stadsplanearkitekten Per Hallman och fastställdes 1908. Den är konstnärligt såväl som idealistiskt utformad, med terränganpassade slingrande gator i enlighet med de rådande medeltidsromantiska stadsplaneidealen efter förebild av Carnillo Sittes planer. Bostadskostnaderna kom dock att medföra att Enskede villastad (nuvarande Gamla Enskede) kom att bebos av tjänstemän. All markupplåtelse från Stockholms stad skedde med tomträtt efter tysk förebild.

De egnahemsområden som uppfördes på 1920- och 1930-talen skilde sig från de tidigare områdena på flera punkter. Av sociala skäl önskade staden åstadkomma ett billigare byggande för att även ge arbetare möjligheten till ett boende i trädgårdsstaden. Lösningen blev byggnader som uppfördes med självbyggeri av prefabricerade element och efter ett fåtal typritningar. Detta sätt att bygga var en tysk nyhet som Stockholms stads byggnadskontrollant Axel Andersson studerat vid ett besök 1910 i villastaden Hellerau nära Dresden. Typritningar för byggnaderna togs fram efter en motion i stadsfullmäktige 1924 och ritades av arkitekt Gustaf E. Pettersson på Statens Byggnadsbyrå. Dessa ritningar blev senare förebilden för den i hela landet spridda "Per-Albin-stugan".

I den statliga utredningen "Praktiska och hygieniska bostäder" 1921 kritiserades den tidigare stadsplaneringen "utan god samverkan mellan husen". Områden som Enskede villastad ansågs fula och misslyckade. Både radhusen och flerbostadshusen hade visat sig vara dåligt efterfrågade och fick i många fäll utgå till förmån för egnahemsstugor.

Stadsplaneingenjör Axel Dahlberg var en pådrivande kraft i övergången till den stil som var inspirerad av 1800-talets trästäder, enkelt uttryckt nyempire, den stil som kom till uttryck i områden som Enskededalen, Åkeshov och senare i Enskedefältet och Enskede Gård. I de senare två områdena blev den tidigare karaktäristiska placeringen av byggnaderna i gatuliv ersatt med en lösning med en smal förgårdsmark framför husen. De på 1920- och 1930-talen uppförda, enhetligt utformade egnahemmen, placerades på slät mark efter ett system av relativt raka gator. Till och med byggnadernas placering och färgsättning samt tomternas planering var standardiserade.

Enskedefältets trädgårdar

Stockholms stad hade bestämt en stor del av områdets viktigare växtmaterial och dess planering i den så kallade skelettplanen vilken måste följas. Planen gick ut till alla tomträttsinnehavare och gällde för allmänna platser och för de enskilda tomterna. I skelettplanen fanns angivet bland annat att tomterna skulle omgärdas av klippta häckar av en viss höjd och med en viss häckväxt. Man fick välja hagtorn, sibirisk ärtbuske eller liguster. Staket eller plank skulle inte förekomma. Dessutom skulle egnahemsägaren plantera ett visst angivet solitärträd på en angiven plats på sin förgårdsmark.

För en gata gällde att alla skulle plantera var sitt paradisäppelträd, på en annan gata rönn och åter på andra var sin uppstammad syrén eller var sin rosenhagtorn i en viss färg. Trädplanteringen gav gatorna olika allékaraktär med blommande och fruktbärande träd. Trädgårdsstadsföreningen såg till att planen följdes av nybyggarna. En märklighet är dock att staden själv i planteringen av Livlandsgatan och Ålandsvägen frångick skelettplanen och planterade en rad av oxel istället för de angivna rönnarna. Citatet nedan visar hur engagerat trädgårdsstadsföreningen följde de uppdragna riktlinjerna.

Vi har inom föreningsstyrelsen nedlagt mycket arbete och föreningen har åsamkats en del utgfiter för att få planen i sin helhet genomförd. Trots mycket motstånd från en del håll vågar vi påstå att vi lyckats bra med byggarna va!för vi hoppas att även staden håller sig till skelettplanen. Vi får dä?för vördsamt hemställa till Fastighetskontoret att benäget medverka till att oxeln blir utbytt ju förr dess bättre.
(Enskedefältets trädgårdsstadsförenings arkiv 14 mars 1935).

Att skelettplanen frångicks i denna del ska enligt några äldre boende i området ha berott på att en ovanligt stor och vacker oxel stod i korsningen Livlandsgatan Ålandsvägen. En rolig detalj är att vid upprustningen av flerbostadshusen Sockenvägen-Sockenplan år 1995 har den märkliga allén av en rad rönnar och en rad oxel kopierats!

Trädgårdarna är liksom husen i de flesta fall utförda enligt typritningar där såväl trädgårdens plan som dess växtmaterial var angivna. Det förekom även att man anlitade en trädgårdarkitekt för att få den egna tomten projekterad. Anläggningen på Nylandsgatan 11 på Enskedefältet är ett sådant exempel. Inga tomter tycks ha anlagts utan föregående projektering.

Växtmaterialet köptes in i klump vilket gav den enhetlighet åt området som man ännu kan uppleva på Enskedefältet. Vissa av trädgårdsföreningarna i Stockholm samarbetade och utverkade rabatter åt medlemmarna på bland annat Bergianska trädgårdens plantskola. Kostnaden för träd, buskar och perenner för en egnahemsträdgård var något över 200 kronor runt år 1930.

Till Trädgårdsdir. Hr. C. L. Florin
Bergianska Trädgården

Småstugeföreningarna i Stockholm har bildat en samorganisation för att tillvarataga gemensamma intressen, huvudsakligast gemensamhetskap för att få största möjliga rabatter. Som växter av alla slag till våren få stor åt(gång vore vi tacksamma om Dir. ville bevilja oss så stor rabatt som möjligt. Anslutna föreningar äro: Enskedefältet Villaägareförening, Skarpnäcks Småstugeförening, Olovslunds Trädgårds stadsförening, Åkeshovs Trädgårdsstadsförening, St. Ängby Trädgårdsstadsförening.
(Enskedefältets trädgårdsstadsförenings arkiv den 20 januari 1932).

Typiska drag för trädgårdarnas planläggning var att planerna var formella med ett stort mått av symmetri. Tomterna omgärdades, som sagt var, av klippta häckar. Förgårdsmarken var en smal remsa planterad med prydnadsträd som gullregn eller uppstammad fläder, prydnadsbuskar och perenner. Entréerna låg på byggnadernas trädgårdssida eller, om husen låg med gaveln mot gatan, på ena långsidan. Entrégången var sidolagd på tomten och kantades av rabatter med blommor, prydnadsbuskar och uppstammade prydnadsträd. Kring hela huset löpte en gång som mot trädgården vidgades till en terass omgiven av planteringar med blommande buskar och perenner.

Från terassen till tomtens bakkant löpte en gång, ofta en mittgång, vilken flankerades av exempelvis ett par uppstammade syrener eller ett par gammaldags rosenbuskar. I tomtens fond låg de viktiga odlingslanden avskärmade från den centrala gräsmattan av bärbuskar. Utefter tomtens sidor var fruktträd planterade, i mittgångens avslutning till exempel ett körsbärsträd. Ibland var mittgången istället en äppelallé och tomtens långsidor kunde vara planterade med hallonhäckar. Mitt på gräsmattan kunde det vara en syrenberså eller en stenlagd sittplats. Syrénberså placerad på terassens ena sida förekom också. I gräsmattan blommade vårlök, krokus, blåstjärna eller vårstjärna på våren. Inga uthus eller garage fanns. De hårdgjorda ytorna var belagda med grus eller kalksten. Sedan 1950-talet och framåt har många av de sidolagda entréerna eller den motsatta trädgårdssidan ersatts av biluppfarter eller garage.

Här följer en lista på växter som förekom i Stockholms egnahemsträdgårdar före 1940-talet:

Äpplen: Sävstaholm, Transparent blanche, Oranie, Maglemer, Gyllenkroksastrakan, Klarastrakan, Arvidsäpple, Cellini, Charlamovsky, Gravensteiner, Gul Richard, Hornsbergsäpple, Husmodersäpple, Signe Tillisch, Åkerö.

Päron: Esperens herre, Hovsta, Williams spalje.

Plommon: Reine Claude, Victoria, Czar, Hackmansplommon.

Buskar och träd: Gullregn, rosenhagtorn, vresros, pimpinellros, äkta fläder, gammaldags rosor, ädelsyréner, ungersk syrén, mahonia, silverbuske, schersemin, paradisäpple.

Klängväxter: Klängrosor, kaprifol, vildvin, clematis, murgröna.

Bär m.m.: Svarta och röda vinbär, krusbär, hallon, jordgubbar, smultron, söt- och surkörsbär, rabarber, pepparrot.

Lök- och knölväxter: Snödroppe, krokus, tulpan, hyacint, narciss, morgonstjärna.

Perenner: Gul svärdslilja, violiris, gul och brunröd daglilja, japansk lykta, doftpion (t. ex. Bowl of beauty), bergklint, vårkrage, krollilja, madonnaliya, stormhatt, doftviol, blå och rosa höstaster, höstgullris, trädgårdsnattviol, gul nunneört, vit och rosa myskmalva, rosa höstanemon, getrams, blå och vinröd akleja, stjärnflocka,praktlysing, bergenia, vintergröna,parkslide, ormbunkar mm.

Vid 1900-talets första årtionden gavs ett flertal trädgårdshandböcker ut. Några vanliga böcker om egnahemsträdgårdar och odlingen av dessa var Villaträdgården (1903) av Rudolf Abelin, och Köksväxtodling (1932) och Egnahemsträdgården (1930 -40-talen) av Gustaf Lind.

Rudolf Abelin behandlar i flera böcker olika trädgårdstyper. För egnahemsträdgården betonar han trädgårdens sammanhang med huset och vikten av att även anpassa den till terrängen.

I en bok, Köksväxtodling, rekommenderade Gustaf Lind bland annat att grönsaksodlingen skulle ske på traditionella odlingssängar av 1,2 m bredd och med 4-6 rader i var säng. Mellan sängarna skulle gångarna vara 30 cm breda. En förutsättning för förvaringen av skörden var matkällaren. På Enskedefältet fanns matkällare i alla egnahemsstugor. Vattning skedde med regnvatten uppsamlat i regnvattenstunnor vid stuprören. Särskilt under matransoneringen under andra världskriget var husbehovsodlingen värdefull.

I Egnahemsträdgården ger Lind råd om bland annat lämpliga häckväxter och trädgårdens anläggning i största allmänhet.

För fruktträdens vidare skötsel fanns i området flera så kallade trädskötare som beskar, gödslade och besprutade fruktträden gratis för föreningens medlemmar. Fortfarande anlitar några av de boende de nu äldre trädskötarna som i åratal beskurit samma träd.

Egnahemsträdgårdarna är genom sin rika plantering av träd, buskar och häckar oftast insynsskyddade och privata. I Egnahemsträdgården beskrivs idealtillståndet: Trädgården bör vara en för främmande människor fridlyst plats, där ägaren och hans familj i ostört lugn må kunna tillbringa lediga stunder.

 









Perenner:

Gul svärdslilja, violiris, gul och brunröd daglilja, japansk lykta, doftpion (t. ex. Bowl of beauty), bergklint, vårkrage, krollilja, madonnaliya, stormhatt, doftviol, blå och rosa höstaster, höstgullris, trädgårdsnattviol, gul nunneört, vit och rosa myskmalva, rosa höstanemon, getrams, blå och vinröd akleja, stjärnflocka,praktlysing, bergenia, vintergröna,parkslide, ormbunkar mm.

Vid 1900-talets första årtionden gavs ett flertal trädgårdshandböcker ut. Några vanliga böcker om egnahemsträdgårdar och odlingen av dessa var Villaträdgården (1903) av Rudolf Abelin, och Köksväxtodling (1932) och Egnahemsträdgården (1930 -40-talen) av Gustaf Lind.

Rudolf Abelin behandlar i flera böcker olika trädgårdstyper. För egnahemsträdgården betonar han trädgårdens sammanhang med huset och vikten av att även anpassa den till terrängen.

I en bok, Köksväxtodling, rekommenderade Gustaf Lind bland annat att grönsaksodlingen skulle ske på traditionella odlingssängar av 1,2 m bredd och med 4-6 rader i var säng. Mellan sängarna skulle gångarna vara 30 cm breda. En förutsättning för förvaringen av skörden var matkällaren. På Enskedefältet fanns matkällare i alla egnahemsstugor. Vattning skedde med regnvatten uppsamlat i regnvattenstunnor vid stuprören. Särskilt under matransoneringen under andra världskriget var husbehovsodlingen värdefull.

I Egnahemsträdgården ger Lind råd om bland annat lämpliga häckväxter och trädgårdens anläggning i största allmänhet.

För fruktträdens vidare skötsel fanns i området flera så kallade trädskötare som beskar, gödslade och besprutade fruktträden gratis för föreningens medlemmar. Fortfarande anlitar några av de boende de nu äldre trädskötarna som i åratal beskurit samma träd.
Egnahemsträdgårdarna är genom sin rika plantering av träd, buskar och häckar oftast insynsskyddade och privata. I Egnahemsträdgården beskrivs idealtillståndet: Trädgården bör vara en för främmande människor fridlyst plats, där ägaren och hans familj i ostört lugn må kunna tillbringa lediga stunder.

Utgiven i nummer:
2/1996
Författare
Mari Wahlström

Antikvarie, verksam vid Riksantikvarieämbetet.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas