Att bli kolonist - att få del av ett kulturarv så gott som något

Kategori: Trädgård

Man hade, och har än idag, många gemensamma aktiviteter i koloniområdet. Här är det blomsterfest, Nils syster har slingor av klematis runt sommarklänningen. Fotograf/Illustratör: Okänd

Jag är en nybliven kolonist, men det känns som om den lilla plätten med sitt lilla hus varit förutbestämd för mig sedan länge.

Det var för fyra år sedan som jag blev med hus. Längtansfullt hade jag tidigare spanat in över staketen, beundrat blomprakten, sugit in doften av liljor och pion och avundats de lyckliga som hade en lott. Idyllen var så perfekt att den föreföll ouppnåelig, det måste ju ta årtionden att köa sig in på ett så underbart ställe! Trodde jag. Men i denna koloni som låg intill min lägenhet var plötsligt en lott till salu. Jag slog till direkt med lånade pengar och tog ett steg rakt in i paradiset.

Det var ett äldre par som sålde den stuga de ägt i 20 år. När vi träffades kunde jag ännu inte betala och ville skjuta köpet några veckor framåt, men mina säljare sa:
- Vi litar på dig, vi är gamla nu och har bestämt oss.

Så gav de mig nyckeln och promenerade iväg från det lilla huset.
Kvar blev jag. Lite omtumlad av min snabba förvandling till kolonistuguägare såg jag mig runt i huset som var fullt möblerat med bord, stolar, glas och porslin, sängar och sängkläder.

Köpet hade gått så fort att jag inte riktigt hunnit titta på min egendom. Bland grytor och stekpannor hittade jag en liten emaljerad skylt med texten »Frans Stolfer nr 126«. Den tog jag fram och undrade när Frans Stolfer bott här i 126:an.

Då ser jag en äldre gentleman stå stilla utanför grinden. Han har prydlig lång ulster, så det är knappast en kolonist, de har slitna vindtygsjackor och jordiga byxor.
- Ursäkta om jag stör, mitt namn är Nils Stolfer och jag är född här, säger Nils, urkolonisten.
- Jag har varit här så många gånger sedan vi flyttat, men det här är första gången någon är här, säger han.
Och detta är min första dag i stugan!

Nils pappa Frans hade byggt stugan 1916 och Nils och hans syster hade tillbringat somrarna under hela sin uppväxt i kolonin. Då låg området utanför staden med Slottsskogen i öster och öppna fält på sidorna samt ett obebyggt berg bakom, det berg där jag nu har lägenhet i ett HSB-hus. Husen på området byggdes alla efter samma ritning, 5 x 3 meters plan, smårutiga fönster och stående träpanel.

Varje trädgård hade också en fastlagd planering. Större delen av lotten skulle användas till nyttoodling, koloniträdgårdarna var ju ett viktigt bidrag till folkhushållet under de magra åren under och efter första världskriget. Precis mitt i varje lott löpte en snörrät grusad gång från grinden till ytterdörren.

Under årens lopp har de små lotterna ändrat karaktär; grusgångar har lagts igen, husen fått små verandor och förstukvistar, trädgårdarna fått fler och mer exotiska blommor. Bara som exempel. Vi har fortfarande regler att gå efter och nåde den som försöker göra om sin stuga till villa eller bungalow!

Redan från början fanns det naturligtvis skillnader, någon målade sitt hus rött, andra brunt och många målade gult. Mitt hus har smårutiga fönster precis som alla andra, samma storlek och samma spröjsindelning, det är bara det att mina fönster är av gjutjärn. Frans Stolfer jobbade på Götaverken och han kunde gjuta fönster som såg ut som snickrade. Säkert har han smitt spikarna också för de är handsmidda. Invändigt hade stugan varit klädd med tunn pärlspont, som doldes av senare tiders masonit och treetex. Trägolvet gömdes under fyra lager sönderfallande linoleummattor.

Jag skämdes lite när jag började riva ut masonit och linoleum. Här hade generationer av händiga gör-det-självare förbättrat huset efter tidens smak och så satte jag kofoten under det hela och rev bort det mesta.
- Jag uppskattar verkligen att du går till botten med renoveringen, sa Nils, och då skämdes jag inte längre.

Sen gäller det att bygga upp, lappa i och måla igen. Men det är det som är så bra med en kolonistuga, man når, man hinner och man klarar av det mesta eftersom huset har så mänskliga proportioner.

Det tog en sommar att göra huset till mitt. Nu kan jag sitta i solstolen och andas in doften från mina egna liljor och pioner, laga te av mynta och hjärtans fröjd och någon gång koka kronärtskockor till middag. Men i ärlighetens namn kan jag erkänna att en kolonist väldigt sällan sitter i solstolen, för därifrån ser man alldeles för väl när ogräsen infiltrerar rabatten, gräset svajar högt eller skatan har skitit på grinden. Att vara kolonist är också att bevara drömmen om den perfekta idyllen.

Det finns en liten bok om Slottsskogskolonin, som man kan köpa, med foton ifrån förr och berättelser av dem som minns hur det var. Sätt in 110 kronor på Slottsskogskolonins postgirokonto 62 58 17-2 och glöm inte att skriva din adress så att vi vet vart vi ska skicka boken.

Utgiven i nummer:
2/2003
Författare
Lena Nessle

Intendent för Textilmuseet i Borås.
Hon har verkat som inspiratör och lärare i folkligt dekorativt måleri och skrivit flera böcker, bland andra »Måla som förr«

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in