Timring utan drag - Rumänien

Kategori: Trä och snickerier

Kyrkan i Baica sedd från öster. När vi kom var taket avlyft och ett stort skyddstak byggt. Fotograf/Illustratör: Anna Blomberg

I augusti förra året samlades deltagare från sex länder i Rumänien för den första workshopen under rubriken Wooden Cultures of Europe, ett projekt som drivs av Timmerdraget i Östersund. Rumänien hade som ämne för sin workshop valt -restaureringen av två kyrkobyggnader i de närbelägna byarna Baica och Racâs. Workshopen är den första i en serie av sex och deltagarna kommer från Finland, Litauen, Polen, Rumänien, Sverige och Turkiet. Huvudsyftet är erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan hantverkare. Varje land får sända två timmermän och en arkitekt.

För att kunna reparera de övre stockarna lyfter man tunnvalvet och dess bärning med domkraft från ställningen. Fotograf/Illustratör: Anna Blomberg

Vi vaknar varje morgon till tupparnas galande i byn Baica i Transsylvanien. Vi bor hos familjer i byn och samlas till frukost på byggplatsen i vårt kombinerade mat- och seminarierum. Maten lagas av kvinnor från byn i ett utekök på en gård bredvid kyrkan. Många deltar i arbetet med att göra denna workshop till en fantastisk upplevelse för oss besökare. Och från alla möts vi av ett genuint intresse och stor gästfrihet.

Kyrkan i Baica är timrad av ek i mitten av 1600-talet och har invändiga målningar från tidigt 1800-tal. Det är en liten tunnvälvd kyrka med vapenhus, långhus och kor, totalt endast 4 meter bred och 9,5 meter lång. Kyrkan i Racâs är lite större och av basilikatyp. Den är byggd under senare delen av 1700-talet. Båda tillhör den rumänsk-ortodoxa kyrkan, som samlar mer än 2/3 av befolkningen i landet. Det finns i dag omkring 2 000 träkyrkor kvar i Rumänien, de flesta i varierande stadier av förfall.

Vi såg på ett tiotal träkyrkor av olika ålder. Den äldsta från 1500-talets mitt och den yngsta från sent 1800-tal. Vissa är nyligen restaurerade, andra ännu orörda. Alla är timrade i ek, stockarna är 13-15 cm tjocka och fyrsidigt bilade. Stockarna är inte dragna och knuten är en slätknut med laxning. De flesta kyrkorna har tunnvalv över långhuset, ibland även över koret, medan vapenhuset oftast har plant tak. Yttertaken bärs av takstolar och taken är i allmänhet täckta av granspån på läkt, någon gång ekspån. Dessa träkyrkor är i de flesta fall uppförda av kunniga bönder snarare än specialister.
Kulturministeriet satsar nu stort på restaurering av dessa kyrkobyggnader, men det är en kapplöpning med tiden, då många är i mycket dåligt skick.

Byggfirman Taina lemnului Desesti kommer från länet Maramures, som ligger i nordvästra Rumänien, ett område känt för sina träbyggnader och skickliga timmermän. Byggfirman har 25 anställda, indelade i lag om 5-7 man. Man arbetar mest med restaurering av kyrkor. När det är säsong arbetar man mycket - uppemot 12 timmar 6 dagar i veckan. På vintern går man ner till 6-timmarsdag och arbetar då mest med möbler, inredningar och att bygga nya hus. Det råder en familjär stämning i företaget, flera av både de unga pojkarna och de äldre männen är släkt med chefen.
Restaureringen av en träkyrka som den i Baica hade i Sverige varit ett jobb för 3-4 hantverkare och här hade byggmästaren 7-10 man i gång - det var inte alltid effektivt. Vissa moment, som de tunga lyften, engagerade dock många samtidigt.
Man lyfter tak och valv med domkraft från ställningen för att man skall komma åt att byta skadat timmer i övre delen av väggarna.

Dessa lyft utfördes med stor beslutsamhet och vana. Byggmästaren anförde styrkorna som en dirigent vid dessa kritiska operationer.

Bilning och hantering av ekstockar var också arbetsintensivt. Att få en sex meters ekstock på plats i väggen krävde sex man som bar och hissade med talja och block.
Man hade inte mycket maskiner på bygget: en kedjesåg och en fast cirkelsåg för kapning och klyvning, samt en borrmaskin. Man arbetade med de traditionella verktygen: yxor, navare, bandknivar. Av sågar användes vad vi kallar snickarsåg eller ställningssåg samt en stocksåg med två handtag. Båda sågarna hade ganska fintandade blad och det beror antagligen på att eken är så hård att såga i. Fogsvans och timmersvans förekom inte alls.

Det rumänska smidet är av hög kvalitet, men det verkade som om man hade problem att få fram bra stål. Så tolkade vi det faktum att navarna var gjorda av armeringsjärn och en bandkniv var gjord av det kasserade svärdet från en Husqvarna motorsåg.
De flesta restaureringarna som vi såg var omfattande. Dels är kyrkorna oftast i dåligt skick och dels hade man vid flera tillfällen valt att återställa ett tidigare utförande.
För Baica hade man beslutat att ett äldre tak skulle rekonstrueras. Det nuvarande taket stöttades utanför ytterväggen av trästolpar efter en reparation på 1960-talet; det tidigare hade burits av det utkragade väggtimret och det var detta utförande som skulle rekonstrueras. Detta val gjorde att man måste byta mer timmer i väggarna än om man hade behållit stolparna.

Eftersom många av kyrkorna är helt målade invändigt och ibland även utvändigt är ofta en konservator inkopplad. På grund av rötskador och insektsangrepp måste man byta delar av eller hela stockar. Ibland försöker man spara den bemålade insidan av en gammal stock och sätta den på en ny. Man talade mycket om hänsyn och försiktighet, men det antyddes också att man ofta kom i konflikt med konservatorerna om metoder.

Vi svenskar upplevde ofta att man gjort onödigt stora ingrepp i de rumänska träkyrkorna. Arkitekten för restaureringarna i Baica och Racâs och för flera av de andra kyrkorna vi besökte, hade god kunskap om byggnadsskicket och konstruktionerna, men det var den ursprungliga byggnaden han värnade om och ville återskapa. Genom att han kunde mycket var detta också möjligt att genomföra i flera fall. Men priset är att mycket av de gamla kyrkorna förloras med sina spår av både de ursprungliga hantverkarnas vedermödor och flera hundra års reparationshistoria.

Under den två veckor långa workshopen pågick hela tiden tillverkning av takspån till de två kyrkorna. Alla deltagare hade möjlighet att prova den helt hanverksmässiga framställningen.
De deltagande nationernas hantverkare demonstrerade också olika tekniker och byggmetoder för varandra. Vi fick se huggningen av en polsk knut med stockar utan drag, där tätningen mellan stockarna görs med flätat växtmaterial.

De svenska timmermännen visade hur man förr i den sydsvenska timringen ibland var tvungen att »lusa« stockarna, dvs. med hjälp av specialutformade dymlingar korrigera de stockar i sidled som inte låg exakt rakt ovanför varandra. Rumänerna blev mycket intresserade och menade att de skulle kunna ha direkt nytta av detta idag.
Workshop nummer två hölls i oktober 2001 i Litauen och i maj i år är det Sveriges tur att vara värd. För mer information om projektet, som finansieras av Riksantikvarieämbetet och Delegationen för industrisamhällets kulturarv, besök hemsidan: www.woodenculture.org

Utgiven i nummer:
1/2002
Författare
Anna Blomberg

Arkitekt vid Blomberg & Linscott Arkitekter AB i Falun.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in