Husets snickerier - vad kan de säga oss.

Kategori: Trä och snickerier

Bilden visar den vanligaste typen av fönster fram till 1700-talets senare hälft i två storlekar. Den till vänster med tvärpost, sk losholz, och den högra en mindre typ utan losholz. Under den tidigare delen av 1700-talet förekommer även blyspröjsade fönst

Att lära sig snickeriernas profiler är som att läsa grammatik. De är uppbyggda efter antika förebilder och deras formvärld hittar vi i stenarkitekturen - i arkitraven och kolonnbasen. Vi ska här inte fördjupa oss i denna grammatik. Stellan Ridderstrand ger oss i stället en exposé över svensk snickerikultur under två perioder. 1750-1800 och 1850-1890. Artikeln utgör valda delar av hans betygsuppsats i konsthistoria som behandlar just dessa perioder.

De tre vanligaste varianterna av gustavianska fönster. Anpassade till olika rumshöjder och hustyper.
Här ser vi den gustavianska fönstertypen som förblev populär och den mest använda under 1800-talet fram, till ca 1870. Önskades ett större fönster kompletterade man elegant med två små lufter ovanför en tvärpost, och fick därmed ett högt fyrlyftsfönster m
Här illustreras hur man i den sk schweizerstilen gärna utnyttjade olika Spröjsning i dekorativt syfte. Här två exempel på fönster till bostadsrum ur C E Löwenskjölds “Iantmannabyggnader”. Detta sätt att dekorera blev mycket spritt och uppskattat i landet

Det är inte många av våra gamla byggnader som kan uppvisa en oförändrad yttre form. Vill vi veta mera om husets historia bör vi knacka på och be att fä stiga in. Har vi då tur har kanske olika epoker avsatt sina specifika spår i husets fasta inredning.

Låt oss ta ett exempel: Vi står inför en mindre herrgårdsbyggnad. Utifrån kan vi tydligt se att bottenvåningen har mindre fönster än en trappa upp. Är huset en gammal envåningsbyggnad som blivit påbyggd under en senare tid då större fönster blivit modernt, eller är båda tillkomna samtidigt och de större fönstren markerar första våningens status som huvudvåning? Frågan kan kanske besvaras vid studium av fönstersnickeriernas profiler - bågar, karmar, foder etc. Gångjärn, hakar och andra smidda detaljer inte att förglömma.

Artikeln söker redogöra för hur några olika tider satt sin prägel på byggnaders fasta inredning. Ämnet är närmast outtömligt så jag har valt att betona två perioder i mellansvensk inredningskonst. En förindustriell - den gustavianska epoken - samt nystilsepoken ca 1850- 1890, då tillverkningen skedde maskinellt.

Fönster

Perioden 1750-1800
Det är i första hand möjligheten att med tiden tillverka allt större glasrutor som påverkat fönstrens utveckling. Önskan att släppa in mer dagsljus styrde fönstrens utformning. Det är med hjälp av spröjsarna och fönstrens indelning som vi enklast kan säga något om deras ålder:

Under 1500-1600-talen förekom först små gröna och bruna glas av flaskbottentyp, sammanfogade med blyspröjs i en träbåge, senare allt större och klarare glas, men fortfarande med blyinfattning.

Under början av 1700-talet med rutstorlekar på upp till 20x28 cm börjar man övergå till att göra fönsterspröjsar i trä i vilka glasen fästes med järnstift och kitt. Med träspröjs kunde bågarna nu göras större med bibehållen styrka. Mindre fönster av denna typ hade två lufter utan tvärpost (losholz) medan de större hade fyra lufter med tvärposten något förskjuten uppåt i förhållande till mitten.

På insidan var spröjsarna vanligen halvrunda med tärningsformade förstärkningar i korsen och i infästningarna i bågen. Fönstren låstes med smidda hakar med dekorativa åsar. Stormhakarna som höll bågen i öppet läge hade samma utformning. Bågarna var hopfogade med lim och träplugg och hade oftast förstärkningar på utsidorna i form av hörnjärn. Dessa är också till hjälp vid datering. Den ovan beskrivna fönstertypen hade rikt dekorerade hörnjärn som på ena sidan satt ihop med gångjärnet.

En nyhet för perioden fr om ca 1770 var att man lyckades blåsa större glas, ca 60x45 cm. Detta gav naturligtvis upphov till en förändrad fönstertyp som snart blev vanlig i förnämare miljöer: det sexdelade fönstret. För större fönster fanns varianten med fyra lufter, två större under tvärposten och två smärre däröver. De nedre delade i två rutor med hjälp av en smal spröjs.

Detaljer

Här några exempel på profilerade detaljer som är vanliga på fönster av ovannämnda typ vilka närmast bör hänföras till rokokoperioden. Då det här är fråga om rena hantverksprodukter förekommer formvarianter i det oändliga, men de kännetecknas alla av väl tilltagna dimensioner och rundade former och de har samma huvuddrag som de avbildade.

Fönstersnickerier

1770-1800

Under senare delen av 1770-talet utvecklades glasblåsningstekniken, man kunde nu tillverka betydligt större glasrutor, ca 60 x 45 cm. Man kunde då minska antalet spröjsar med bibehållen bågstorlek. På detta sätt uppkommer en ny typ av fönster som brukar kallas det gustavianska fönstret. Mittposterna, som oftast utformas i överensstämmelse med de omgivande fodren blir stramare under den gustavianska perioden, de rundaste och svulstigaste formerna kändes föråldrade i den nya antikinspirerade tidsandan. Utformningen blir också smäckrare, i mindre kraftiga dimensioner än tidigare.

Sammanfattningsvis kan sägas, att ju närmare sekelskiftet 1800 vi kommer desto större glas har bågarna och desto mera stramt formade profiler finner vi.

Fönstersnickerier

1850-1890

Glastillverkningstekniken utvecklades naturligtvis i takt med vårt lands industrialisering. Man kunde under slutet av 1800-talet (fr o m ca 1870) tillverka större glasrutor än någonsin tidigare. Våra byggnaders fönster rättade sig helt naturligt efter detta. De tre vanliga bågtyperna under gustaviansk tid följer med under hela perioden, särskilt vanliga under hela 1800-talet fram t o m 70-talet blev fönster med 2 lufter med vardera 3 lika stora rutor. Fr o m 1870-talet kompletteras denna med nya utformningar där de större glasrutorna utnyttjas. Dessutom införs med schweizerstilen ett nytt sätt att utnyttja spröjsning av fönster för att nå arkitektoniska effekter, t ex lekfulla diagonalt korslagda spröjsar, vanligen i fönstrets övre parti men även hela fönster kunde utföras på detta sätt, dock mindre vanligt i bostadsrum.

Fönsteröppningar med 3 respektive 4 lufter blir de vanligaste under de nybyggnadsintensiva årtiondena i slutet av 1800-talet. De enkla bågarna kompletteras med innerbågar, lösa eller monterade på gångjärn. Ytterbägärna var vanligen utåtgående och hölls stängda med vanliga haspar eller spännhaspar, medan innanfönstret, om det var försett med gångjärn, öppnades inåt. Icke öppningsbara innerbågar hölls fast av stift in i karmen och en hake mellan bågarna. I enstaka exklusiva fall förekom redan under 1880-90-talen, fönster där båda bågarna öppnades inåt, separat eller kopplade. Man uteslöt då mittposten och fönstren hölls stängda med en sirligt utformad espanjolett. Denna lösning kom sedan att bli den vanliga vid nybyggnad och fönsterbyte ungefär fr o m 1910-talet och fram till "miljonprogrammets" 1960-tal, då nya metoder prövades.

Vid 1800-talets slut ställdes fortfarande mycket höga krav på det virke som utvaldes till fönstertillverkning, kvistfritt, tätvuxet, vinterfällt norrlandsvirke skulle det vara. Dessa krav gjorde också att bågar och spröjsar kunde utföras i tämligen klena dimensioner utan att riskera hållbarheten och motståndskraften mot röta. På så vis kunde man erhålla optimal glasyta i varje fönster.

Stora glasrutor och så fä spröjsar som möjligt var målet för fönster till bostadsrum under slutet av 1800-talet. Men vid inglasning av trävillornas stora verandor och i fönster till andra utrymmen blev det, som ovan nämnts, populärt att använda fönster med komplicerade spröjsningar, gärna med inslag av kulört glad, i dekorationssyfte.

Dekorativ spröjsning eller blyinfattat glas utnyttjas också i städernas hyreshus fr o m 1870-talet för vissa fönster mot gårdarna, såsom i trapphus och senare även i t ex matsalar som vette med fönster mot de "osnygga gårdarna". Genom dessa fönster silade ljuset in men man slapp att se vad som dolde sig bakom de små kulörta eller vågiga glasen. Vid sekelskiftet kom man sedan att excellera i sirliga jugendmönster i sådana fönster. Av ovanstående exempel var det företrädesvis den första fönstertypen som kom till användning i bostadsrummen medan de andra typerna var mer eller mindre specialiserade. Då blev de sex följande exemplen på fönster mera universellt utnyttjade:



Dörrar, historisk bakgrund

Dörrar kan grovt indelas i två huvudtyper, bräddörrar och fyllningsdörrar.

Bräddörren<, som är äldst, består ax, stående bräder sammanhållna av två, på ena sidan infällda tvärslåar sk riaror. De är oftast hängda i långa smidda bandgångjärn. Om bräddörren fungerar som ytterdörr är utsidan oftast klädd med en profilerad panel, gärna mönsterlagd. Bräddörrarna hittar vi också ofta som boddörrar och i enkla utrymmen som vindar, källare och garderober.

Fyllningsdörrar, som börjar vinna terräng redan under 1500-talet, består av ett ramverk med olika antal fyllningar (speglar) löst infogade i spår i ramen eller ett i denna insatt listverk.

Fyllningsdörrar som fungerar som ytterdörr är oftast utförda som pardörrar, sk deuxbattanter. De har genomgående varit omsorgsfullt utförda, oftast med dekorativt snidade fyllningar. Konstruktionsmässigt är det dock ingen skillnad mellan dessa ytterdörrar och dem inne i huset, låt vara att ytterdörrarna ibland gjordes i kraftigare virkesdimensioner.

De äldsta ramverksdörrarna hade vanligen två lika stora fyllningar. De följdes under 1600-talet av en variant med fyra, på ena sidan utanpåliggande fyllningar, på andra sidan inramade av en profilerad list. Dessa dörrar hade oftast stora rikt dekorerade plattgångjärn samt enkla sk smälle-lås eller utanpåliggande kammarlås. Provinsiellt utfördes säkert dessa dörrar även under 1700-talets andra hälft men ca 1750 är det den typiska rokokodörren med tre olika stora fyllningar som är mest uppskattad. Denna kan i enkla miljöer ha utanpåliggande fyllningar men utfördes oftast i kombinerad hel- och halvfransk version.

Deuxbattant-dörren, som tidigare förekommit som ytterdörr, blir mot slutet av 1700-talet populär även inne, dock endast i anspråksfullare miljöer som håller erforderlig takhöjd. Där placeras de på rad, oftast invid ytterväggen i de stora rumsfilerna, så att man får fri sikt genom hela raden av rum.

Vanligen utfördes dessa pardörrar på motsvarande sätt som den enkla rokokodörren. Vid datering bör vi hålla i minne "dörrarnas egen turlista inom en byggnad" - dvs att gamla, kanske husets ursprungliga dörrar ofta flyttats upp på vinden eller använts i andra enklare utrymmen, ersatta på sin ursprungliga plats av nya moderna dörrar vid någon ombyggnad.

Dörrar före 1770

Rokokons och den gustavianska tidens dörrtyper

En helfransk dörr är till skillnad från den karolinska typen lika på båda sidor och har vanligtvis två helfranska fyllningar med en kraftig överkragande list mellan ram och fyllning (spegel) och försedd med en nåt för fyllningens fjäder. Mellan de båda helfranska finns vanligen en sk halvfransk fyllning där själva ramverket är profilerat och fyllningens fjäder löper i en nåt i detta. Profileringen är betydligt enklare än på de helfranska listerna. Någon gång kan en helfransk 1700-talsdörr ha bara helfranska fyllningar, men det är nog tämligen ovanligt. Den helfranska dörren var förbehållen de finare rummen och mellan de andra boningsrummen sattes oftast halvfranska dörrar in. De hade samma indelning av fyllningarna men alla var utförda med den enklare profilen.

På Stockholms slott insattes som en nyhet efter franskt mönster höga pardörrar mellan rummen i paradvåningarna. Pardörrar hade dittills endast sparsamt använts som ytterdörrar. Inte ens i sådana påkostade inredningar som på Drottningholms slott hade annat än låga enkeldörrar använts, dock rikt utsirade och med stora överstycken.

Modet att med deuxbattanter skapa filer av rum med fri sikt igenom spreds snart och gustavianska praktinredningar är otänkbara utan dessa pardörrar. Konstruktionsmässigt skiljer de sig inte från den ovan beskrivna rokokodörren. Spegelindelning och listprofiler övertas från dessa, rumshöjden får avgöra om de utformas med tre eller fyra fyllningar per dörrhalva.

Dörrar 1850-90

Dörrar i inredningar under perioden 1850-90 är vanligen fyllningsdörrar av ovan nämnda två huvudtyper, enkla dörrar eller pardörrar (deuxbattanter). De tillverkades företrädesvis hos olika snickerifabriker. I deras priskuranter kunde man välja mellan olika typer, hel- eller halvfranska, deuxbattanter eller enkla, fyra eller fem fyllningar osv. Man kunde naturligtvis också specialbeställa efter ritning, kanske fanerade i ädla träslag.

Genom den maskinella hyvlingen utbildades en sorts standard vad gäller fabrikstillverkade snickerier under denna period. Detta gäller också dörrarna samt deras kälade lister.

Dörr- och fönsterfoder

Dörr och fönsterfoder, tillkomna för att täcka över skarven mellan karm och vägg, gavs tidigt en utformning som harmonierade med övriga inredningsdetaljer vare sig de var huggna i sten, utformade i puts, stuck, eller hyvlade i trä.

1700-talets tidigare perioder visade upp svulstigt rundade barockformer med djupa profiler. Dessa går sedan utan större förändringar över i rokokons mindre dramatiska utformningar - rundningarna lever kvar.

Foder 1779-1800

Under den gustavianska epokens tidiga fas ser foderprofilerna ut som rokokoprofiler i en "stramare dräkt" - gärna rundade former men betydligt grundare än tidigare och i kombination med släta partier och räta vinklar.

Dessa exempel ger en någorlunda allmängiltig utvecklingstendens för dörr- och fönsterfoder under 1700-talets andra hälft i högrestånds- och borgerliga hem inom det mellansvenska området. Med hjälp av dessa torde andra exempel ungefärligen kunna passas in i sin rätta fas i utvecklingen.

Paneler och socklar

Stilmässigt oupplösligen förenat med dörr- och fönsterfoder är salongernas paneler, socklar och väggfält som i mer påkostade miljöer utgör en arkitektonisk genomförd helhet. Profiler återkommer på flera ställen eller anknyter stilmässigt till varandra i hela den fasta inredningen. Den paneltyp som blev modern i och med rokokoperioden var nästan uteslutande den halvhöga sk bröstpanelen som nådde upp till fönsterbänken. Den var vanli gen konstruerad på samma sätt som en dörr, med ramträ och lösa fyllningar som bildade rytmiskt uppdelade fält mellan sockeln och den avslutande bröstningslisten.

Tiden direkt efter sekelskiftet

Snickeriernas former blir strama, kantiga som om de vore stenhuggeriarbeten översatta till trä. Bilderna visar några nya snickeriformer - de är nyantika liksom de gustavianska - men i den stränga empirens anda.

Foder 1850-90

Den maskinella hyvlingstekniken som ju förenklade framställningen av hyvlade trävaror, medförde inte som man kanske skulle kunna tro ett rikare formförråd, utan med maskinerna spred sig ett "standardfoder" ut över hela landet. Varianter förekom säkert i ett stort antal men de beckade sig på ett och samma grundtema. Först i och med den begynnande jugendstilen börjar man experimentera med nya kälningar. Fodrens funktion, som gräns mellan karm och vägg är oförändrad. På trähus används ibland samma kälningar även i exteriören. I mera omsorgsfullt utförda miljöer kombineras gärna dörrfodren med dörröverstycken i olika former och material.

Mera plastiska former, t ex dörröverstycken i salonger, utfördes gärna i gips och tog upp takfrisens mönster. I andra rum satte man upp klassiska arkitraver och listverk uppbyggda i sinnrika kombinationer av olika hyvlade lister.

Paneler och socklar 1850-90

De flesta rum som inreddes under denna period hade någon form av panel i kombination med den släta väggen. Det kunde vara en manshög panel - stav eller fyllningspanel, en halvhög bröstpanel eller en sockelpanel. Endast vissa sovrum och enklare utrymmen var försedda med enbart golvsockel. Panelerna samkomponerades sedan i stenhusen med smyg och bröstpaneler runt dörrar och fönster.

Ytterst sällan förekom nu helboaseringar eller träinramade väggar med spänd väv för dekormålning såsom varit vanligt i finare miljöer vid 1700-talets slut. Den typen av väggdekor får dock ny aktualitet vid sekelskiftet då den gustavianska stilen åter kommer på ropet som en ny stil - hand i hand med den svenska jugendstilen.

Under loppet av 1890-talet gör en ny stil sitt intåg i Sverige. Detta sätter nästan genast sina spår i vår arkitektur och inredningskonst. Arkitekterna engagerar sig nu i hela byggnadens utformning, inte bara i fasaden som tidigare ibland var fallet. Allt från fasadornament till dörrhandtag blir föremål för deras omsorger. Någon "standard" i fråga om snickeriprofiler går det inte längre att tala om.

  • Fler bilder:
  • Utgiven i nummer:
    1/1995
    Författare
    Stellan Ridderstad
    logotyp byggnadsvardsforeningen
    Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
    Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
    Svenska byggnadsvårdsföreningen
    Box 6442, 113 82 Stockholm
    Telefon: 08-30 17 85
    Email: kansli@byggnadsvard.se

    Cart

    Cart offcanvas

    Logga in