Hantverk på japanska?

Kategori: Trä och snickerier

Ett traditionellt japansk tehus och en av tyska hantverkare designad »fachwerks«konstruktion.

Vad skiljer en japansk stolpverkskonstruktion från en norsk? Vilka timmermanstraditioner förekommer på den engelska landsbygden? Och hur gör man för att lära av varandra när man samtidigt ska bygga ett hus? Det är frågor som hantverksdoktoranden Ulrik Hjort Lassen numera kan besvara. I den här artikeln berättar han om tre internationella arbetsseminarier för hantverkare vilka han har haft chansen att delta i.

Den stilrena hyveln drar man istället för att skjuta framför sig. På varje kesurokai håller japanerna en tävling om vem som kan hyvla det tunnaste hyvelspånet i full bredd och längd av en 180 cm lång list. Det säger något om vilka ideal som präglar det ja
Konstruktionsritningarna av de enkla väggarna utfördes i form av små träplattor som spikas fast i jorden i den blivande byggnadens viktiga knutpunkter. Därefter lades timret ut efter de linjer som vi hade slagit ut på plattorna med hjälp av kritsnöre. Joe

Inom universitetsvärlden är det utövande hantverket ett nytt kunskapsfält och som första generationens hantverksdoktorand har jag varit tvungen att söka mig långt från akademien för att hitta lämpliga samarbetspartners. Eftersom min forskningsinriktning är stolpverkskonstruktioner har jag främst letat efter sammanhang där jag kan arbeta med och på så sätt lära av erfarna timmermän. Ett problem är att det saknas givna forum där erfarna hantverkare kan vidareutbilda sig inom sitt yrke och dela viktiga erfarenheter. För mig är det också ett bekymmer att Sverige bara har en handfull aktörer som arbetar med stolpverk. Det är därför en nödvändighet att söka mina sammanhang utomlands.

Stolpverksdoktorand på resande fot. Första stoppet: Frame, England.

I september 2008 deltog jag i ett arbetsseminarium vid Cressing Temple i England. Arbetet anordnades i samband med den engelska timmermansorganisationen Carpenter's Fellowships årliga konferens och var upplagt som en kurs. 20 deltagare skulle konstruera och resa en 4 x 5 meter stor stolpverkskonstruktion med samma utslagnings- och påritningstekniker som använts för att bygga de 800 år gamla lador som fanns på området. Det hela startade med en hög nyfällda (!) ekstockar som vi först dimensionerade med bilor, kransåg och muskelkraft. Byggnadens utformning grundades på det så kallade »daisy wheel system« som är en cirkelgeometrisk utslagningsmetod där man med hjälp av passare och linjal, men utan måttverktyg, utför en fullständig konstruktionsritning i skala 1:1.

»Att läras upp till hantverkare i Japan tar lång tid eftersom det där inte handlar om 'learning by doing', utan om 'learning by watching'. Japanska mästare berättar inte hur ett verktyg bör hållas eller varför linjen skall dras där och ingen annanstans.«

Förmedlingen av den praktiska kunskapen skedde mestadels via envägskommunikation. Den som undervisade gick helt enkelt igenom de nya momenten i byggprocessen allt eftersom de uppstod. Fördelen var att undervisningen lätt kunde styras och att alla deltagare fick samma information. En nackdel var att kursdeltagarna bara såg momentet utföras en enda gång, och att arbetsgången ständigt avbröts av frågor. Eftersom deltagarnas förkunskaper skilde sig markant hjälpte vi varandra och kom ofta att diskutera olika lösningar direkt i handlingssituationen. På så vis tvingades vi sätta ord på våra nya kunskaper och integrera dem på en medveten nivå.

Målselv, Nordnorge

Det andra arbetsseminariet ägde rum på MittTroms museum i Målselv, Norge, sommaren 2009. Arbetet leddes av två norska timmermän som hade tagit initiativ till att bygga ett så kallat stavlinehus som var tänkt att fungera som traktormuseum. Hantverksmetoderna förväntades vara de traditionella, men timret var färdigsågat. Vi var bara fyra deltagare och då alla hade tidigare erfarenheter av stavlinebyggande fanns en uttalad idé att arbetet skulle präglas av öppenhet inför de andras metoder. Ett av målen var just konstruktiva diskussioner om vad som fungerade bäst i varje situation. Vi byggde efter norsk tradition och prövade olika verktyg som vi fick tillgång till via organisationen Norsk hantverksutveckling. Det var en ytterst intressant och givande process, och eftersom vi var få till antalet skapades en bra plattform för att inarbeta och effektivisera alla arbetsmoment, utan att det fanns en faktisk arbetsledare.
Den stilrena hyveln drar man istället för att skjuta framför sig. På varje kesurokai håller japanerna en tävling om vem som kan hyvla det tunnaste hyvelspånet i full bredd och längd av en 180 cm lång list. Det säger något om vilka ideal som präglar det japanska trähantverket. Det vi ser fladdra på bilden är ett hyvelspån.

Kesurokai, Japan

I augusti 2010 reste jag till Enzan-regionen i Japan för att delta i ett så kallad kesurokai, vilket i direktöversättning betyder »att hyvla tillsammans«. Vi var 27 hantverkare från en rad europeiska länder som kom resande för att sammanträffa med en lika stor grupp japanska hantverkare. Tillsammans skulle vi bygga två traditionella stolpverkskonstruktioner. Under tio intensiva arbetsdagar restes husen enbart med hjälp av handverktyg och manuellt arbete. En stor del av timmerdimensioneringen hade dock gjorts på förhand. I varje projekt fanns ett antal »head-carpenters« som ledde arbetet medan övriga deltagare fördelades och växlade mellan de mindre arbetsgrupperna, allt efter behov och intresse.

I hantverkskretsar betraktas de japanska traditionerna ofta som unika och anses dessutom hålla mycket hög kvalitet. För mig var mötet en möjlighet att få inblick i hur japanska trähantverkare arbetar, deras speciella påritningsmetoder, användningen av de eleganta verktygen och de praktiska arbetsformerna. Att vi samtidigt byggde stolpverk efter tysk och fransk tradition tydliggjorde också de kulturella och byggnadstekniska likheterna och skillnaderna.

Att läras upp till hantverkare i Japan tar lång tid eftersom det där inte handlar om »learning by doing«, utan om »learning by watching«. Japanska mästare berättar inte hur ett verktyg bör hållas eller varför linjen skall dras där och ingen annanstans. Det förväntas man räkna ut själv, samtidigt som det är en skam om man begår ett fel. Att lära av sina misstag är inte en accepterad utbildningsgång, vilket i våra ögon framstår som en orimligt perfektionistisk hållning. I Japan har det ändå fungerat, och det i många hundra år. Det intressanta var också att japanerna var imponerade av det europeiska, mer produktionsinriktade och »slarviga« förfarandet.

»Typiskt för arbetsseminariet som form är att deltagarna själva är experterna och att lärandet sker i handling – man gör saker och utvecklar på så sätt nya kunskaper och färdigheter. Även om vi faktiskt byggde hus tillsammans, var målet i första hand kompetensutveckling och utbyte av erfarenheter mellan hantverkare.«

Dagarna i Japan gav mig nya infallsvinklar på mitt eget arbete, dessutom oväntade erfarenheter och fördjupad förståelse för arbetsprocesser som jag tidigare bara har kunnat läsa mig till. Till största delen är mina nya kunskaper handlingsburna och kommer bäst till användning när jag står inför en liknande hantverkssituation. I det hänseendet är arbetsseminariet som form problematiskt för mig som forskare, eftersom det ger lite utrymme för reflektion och dokumentation av den nyerövrade kunskapen. Som hantverkare däremot är det ovärderligt, eftersom det ger mig möjlighet att arbeta med några av världens skickligaste timmermän, när det gäller historiska metoder.

 

Om arbetsseminariet och hantverkares kompetensutveckling

Seminarierna var upplagda på olika sätt och därför bidrog de också på olika sätt till det empiriska underlaget för min forskning. Förutom det nya kunskapsstoffet innebar de också möten som har ökat min förståelse och respekt för andra hantverkares arbete och kulturella uttrycksformer. Typiskt för arbetsseminariet som form är att deltagarna själva är experterna och att lärandet sker i handling – man gör saker och utvecklar på så sätt nya kunskaper och färdigheter. Även om vi faktiskt byggde hus tillsammans, var målet i första hand kompetensutveckling och utbyte av erfarenheter mellan hantverkare.
Utbyten som dessa är viktiga för vården både av bebyggelsen och av det immateriella kulturarv som historiska arbetsmetoder utgör idag. Men de flesta hantverkare har svårt att bekosta sin egen kompetensutveckling, den sammanlagda kostnaden för mina resor uppgick till cirka 25 000 kronor och då räknar jag inte inkomstbortfall. Därför skulle det vara värdefullt om stora restaureringsprojekt genomfördes som organiserade arbetsseminarier för erfarna hantverkare, inte för att hålla nere kostnaderna utan för att upprätthålla och utveckla hantverkskunnandet.

Författare
Ulrik Hjort Lassen

Utbildad byggnadssnickare och hantverksdoktorand vid Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet. Läs mer om Ulrik på www.science.gu.se/forskning/portratt/ulrikhjort-lassen.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in