Dendrokronologi - åldersbestämning med klimatets hjälp

Kategori: Trä och snickerier

Sedan 20 år finns i Sverige en metod att exakt datera trä. Här ges en kort presentation av hur dendrokronologi fungerar och hur metoden kan användas. Dess namn, dendro-krono-logi kommer av de grekiska orden för träd, tid och kunskap.

I Sverige finns ännu ett stort antal intressanta byggnader och andra konstruktioner helt eller delvis av trä. Många av dessa har en hög ålder vilken tidigare inte har gått att fastställa i brist på skriftliga dokument eller andra källor. Få äldre byggnader har säkra uppgifter om årtal för uppförande eller ombyggnad.

Inom vår materiella kultur är dateringar ofta viktiga för att förstå utveckling, stilar och företeelser. Det gäller till exempel inom arkeologi, konstvetenskap och etnologi. Dessa vetenskaper har sedan länge utvecklat egna metoder för relativ (dvs inbördes mellan föremålen /byggnaderna) datering. Väl känd för allmänheten är C14-metoden. Den används för att datera organiskt material, framförallt från förhistorisk tid, dvs före år 1050. För yngre material används den av flera skäl knappast. Dess värde begränsas av de ungefärliga dateringar som den kan ge, till exempel år 1050 +100 år.

Byggnadshistorisk forskning stöder sig ofta på stilistiska eller tekniska drag i en byggnad, t.ex. för timmerhus förekomst och typ av knutskallar. Den osäkerhet som ligger i en typkarakterisering och typinordning gör en exakt metod som dendrokronologin särskilt värdefull.

Dendrokronologins metod

Trädens tillväxt är beroende av en mängd faktorer såsom tillgång till näring, ljus och värme. Denna yttrar sig som tillväxt av veden i form av årsringar. Dendrokronologin utnyttjar klimatberoende faktorer såsom sommartemperatur och nederbörd.

Klimatets variation från år till år är inte slumpmässig men inte heller strängt periodisk. Variationen under en period av år har inte sin motsvarighet under någon annan period.

Klimatvariationerna kan spåras i årsringarnas tillväxt. Två träd som haft normal tillväxt och som under ett vi sst antal år har växt samtidigt visar likheter i variationen av årsringarnas bredd och densitet (täthet). För ett träd som fälls idag kan vi ge varje årsring det årtal då tillväxten skett. Om ett träd med en sekvens av dessa daterade årsringar har växt samtidigt med ett träd uppvisande en motsvarande sekvens av årsringar i ett odaterat virke kan man räkna fram datering för samtliga årsringar i det okända virket. Genom av i tiden överlappande årsringsserier kan man successivt datera virken bakåt i tiden tills istiden sätter en naturlig gräns.

Mätdata från daterade årsringar bildar referenskronologier, så kallade standardreferenser. Med hjälp av dessa kan äldre virken dateras för den tidsperiod och det geografiska område de täcker.

Dendrokronologin har många andra tillämpningsområden förutom datering, t.ex. studium av klimatfaktorer och miljöförändringar.

Metoden att datera trävirke med hjälp av årsringsmönstret utvecklades i USA under 1910-talet. För Sverige finns nu standardreferenser för sk Ida regioner som täcker in åtminstone de senaste 1000 åren. De kan i olika grad användas för furu, dvs tall, gran och ek. Däremot kan inte björk dateras. En av de regioner som senast fått ett antal dateringar av äldre byggnader är Gästrikland-Hälsingland, vilket Ragnar Engeström år 1989 tog initiativ till.

Exempel på en i Sverige unikt väl vårdad fyrlängad hälsingegård är Östergården i Hillsta i Forsa socken. Den har fått sin bostadslänga daterad till 1690-talet.

Värdefull vankant

Det är önskvärt att i ett virkesprov årsringen från trädets sista växtår finns med. Denna kan identifieras genom sin yta närmast bark, den så kallade vankanten. Ungefärlig fällningstid på året kan bestämmas, såsom höst-vinter eller vår. En datering kan därför anges med exempelvis 1248-1249 e.Kr., dvs virket är avverkat denna vinter. Så är fallet i stenhuset kv. Novisen 5 i Visby.

Saknas vankanten i virket, så som fallet är i en skarpkantad bjälke eller en planka, får vi endast årsringarna till den yttersta daterade. Ett okänt antal årsringar kan saknas (vara bortbilade, destruerade av rötangrepp etc). Vi får därför endast kännedom om det som arkeologerna betecknar tempore post quern, dvs den tidpunkt efter vilken trädet fällts.

När det gäller ekvirke räcker det med att någon av ytvedens dvs. splintvedens ringar bevarats för att man skall kunna skatta fällningsåret. Eken har i växande tillstånd ett lätt identifierbart yttre vedlager, savved, närmast barken. Fördelningen av antalet årsringar i savved är statistiskt undersökt och kan vara minimum 9 och maximum 20 med ett medelvärde av 14 årsringar i ekar som är yngre än 200 år. Savved försvinner i fällt virke lätt på grund av insektsangrepp och röta. Savveden kan också medvetet ha bilats av då ekens ytved är av sämre hållbarhet.

 

Många prover krävs

Ett mycket stort antal träprover från skilda tider krävs för att kunna bygga upp en standardreferens. Dendrokronologen utgår från växande träd och kommer allt längre bakåt i tiden via stående yngre och äldre byggnader ner till de äldsta virken som påträffas i ofta jordfunna arkeologiska konstruktioner.

Varierande utfall

Dateringsutfallet är ytterst varierande från region till region. I Västsverige har till exempel Göteborgs föregångare Lödöse grävts fram. Praktiskt taget alla virken från denna viktiga medeltida stad har kunnat dateras, företrädesvis till 1100-talet.

Virken på Gotland har visat sig vara betydligt svårare att datera. I vissa konstruktioner har kanske endast ett virke av tio gått att datera. En av flera anledningar är att virkena ofta uppvisar tillväxtstörningar som förrycker årsringarnas klimatbetingade tillväxt.

Introduktionen i Sverige

Efter en delvis misslyckad ansats av forskaren Ebba Hult de Geer på 1930-talet startade först år 1973 arbetet med att upprätta referenskronologier för ek både i Lund på universitetets geologiska institution (av Bartholin) och Lödöseprojektet (av Alf Bråthen). Ar 1976 startade docent Lars Löfstrand, Uppsala, motsvarande arbete gällande furu. Efter ett par års arbete hade referenskronologier upprättats, som kunde utgöra en grund för datering av äldre medeltida trämaterial. De tre nämnda dendrokronologerna har hela Sverige och delvis också utlandet som arbetsfält.

Eftersom framtagandet av standardreferenser representerar en mycket stor kostnad, främst betingad av den stora arbetsinsatsen är de flesta från Norra Europa opublicerade. Även andra orsaker finns. För Sverige finns kronologier publicerade av Bråthen och Löfstrand.

Lödöseprojektet har standardreferenser för ek från nutiden till A.D. 269 (dvs e.Kr.) och för furu från nutiden till A.D. 790. Dessutom finns en så kallad flytande kronologi för ek som omfattar c:a 1500 år inom de närmaste två årtusendena före Kristi födelse. Kronologierna vilka är upprättade i Lund och Uppsala har ungefär samma omfattning.

Projektet Gotlands dendrokronologi startade 1979 och har bedrivits av Alf Bråthen och Ragnar Engeström. C:a 2500 prover har hittills analyserats från Visby och Gotlands landsbygd. De värdefulla resultaten kommer att publiceras i en särskild rapport, så som tidigare skett med den västsvenska dendrokronologin (Bråthen 1982).

Dateringssituationen idag

Resultaten från dendrokronologi i Sverige är ännu efter 20 år mycket ojämnt fördelade över landet. De statligt stödda långsiktiga projekten är få. HSFR (Humanistisk Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet) har gett ett visst stöd. Arbetet har i huvudsak, om man ser till antalet daterade objekt, kommit till stånd genom ett mödosamt ideellt arbete.

Dendrokronologin i Sverige har haft, och har ännu, ett mycket ringa stöd från anslagsbeviljande myndigheter till skillnad mot vad till exempel är fallet i Schweiz. Detta torde i hög grad bero på att aktuell svensk arkeologisk forskning anser sig ha ringa behov av exakta dateringar av arkeologiska objekt. Ett undantag utgör arkeologiska utgrävningar där det är mycket värdefullt att med hjälp av tidsbestämning av trä separera tätt packade konstruktionsdetaljer från varandra och även få en absolut datering av skikten i kulturlagren. Exempel är utgrävningar i Lund, Lödöse, Söderköping och Uppsala.

Oskattbart instrument

Sverige har ett rikt bestånd av äldre bebyggelse, om än i stor utsträckning i renoverat och ombyggt skick. Ibland är dessa ombyggnader hårdhänt och okänsligt utförda. Både såsom bedömningsunderlag inför renoveringar och i rent forskningssyfte kring en byggnads historia är det ofta befogat och givande att företa dendrokronologiskt undersökningar. Ofta finns endast resurser och kompetens till "byggnadshistoriska undersökningar". En ambitionsnivå som efter hand utvecklats vid stads- och länsmuséer. I gynnsamma fall finns därutöver resurser för regelrätta närgångna och noggranna "byggnadsarkeologiska analyser". I bägge fallen är dendrokronologin ett oskattbart dateringsinstrument.

Gamla byggnader är som vi vet ofta mer eller mindre ombyggda. De är vad man i England betecknar superimposed structures, med vilket menas ungefär överlagrade strukturer. Att reda ut deras komplexa byggnadshistoria kan ibland, om det överhuvud
taget är möjligt, endast ske genom dendrokronologins hjälp.

Stora grupper av byggnader väntar på att bli exakt daterade. Det gäller bl.a. äldre svenska slott och herresäten. Genom Ragnar Engeströms initiativ har vid Restaureringskursen vid Konsthögskolans Arkitekturskola utförts dateringar av herrgårdar från 1600- och 1700-talet i Mälarlandskapen samt av äldre stenhus i Gamla Stan i Stockholm. De dendrokronologiskt ana!yserna har utförts av Alf Bråthen. Även flertalet äldre svenska kyrkor och många profana, dvs inte kyrkliga hus, väntar på dendrokronologiskt dateringar. Därtill kan komma ett omfattande material endast bevarat under mark, såsom huslämningar i våra medeltida städer.

Konstruktioner i vatten eller tidigare vattendränkt mark som hamnanläggningar, pålspärrar och vrak har daterats. Vrak kan vara svårdaterade bland annat därför att de ofta saknar vankant och innehåller reparationsvirken.

I äldre byggnader ingår i betydande omfattning trävirke. I stenhus är i regel bjälklag, golv och takstol i trä. Dessa har ofta vankant. Om dessa därför kan dateras får vi också fällningsåret.

Det exakta året när ett hus uppfördes eller ombyggdes är inte omedelbart givet utifrån givna dateringsdata av virkesdelar utan måste bli föremål för tolkning från fall till fall. Som regel torde man dock ha avverkat virket vintertid. Påföljande vår eller sommar har man byggt. Det tycks i äldre tid inte ha varit vanligt att man samlat på sig virke under flera år inför ett bygge, eller att man låtit ett virkesparti torka under ett antal år för att sedan användas, så som vi kan göra idag. Undantag finnes. Dateringen av takstolarna i större herrgårdsbyggnader, såsom i Regnaholm i Östergötland och i Gimmersta i Södermanland, anger att byggets omfattning nödvändiggjort en virkesanskaffning under några års tid (dateringar genom Bråthen).

Äldre virken kan ha återanvänts. Detta var vanligt i äldre tiders materialhushållning. Men om ett helt bjälklag med ett tiotal bjälkar av kanske fem meters längd saknar varje spår av att vara återanvända är bjälklaget sannolikt inte återanvänt. Dess fällningstid bör ligga en kort tid, mindre än ett år, före byggnadstiden. Den byggnadsarkeologiska bedömningen är således alltid avgörande för tolkningen.

Stor arbetsinsats krävs

Dendrokronologin är en ovärderlig men samtidigt svårtillämpad dateringsmetod. Dess tillämpning fordrar en avsevärd arbetsinsats. Begränsade personella och ekonomiska resurser gör att metoden främst kan tänkas tillämpas på objekt, som hus eller kyrkor av stort värde och där ett relativt stort antal tillgängliga virken finnes.

Om forskningen får större anslag i Sverige kommer dendrokronologin att få en utomordentlig betydelse för byggnadsforskningen i Sverige och i länderna kring Östersjön.

Enskilda intressenter kan redan nu få ett rikt utbyte av en satsning på dendrokronologi.

Fil. mag. Alf Bråthen är dendrokronolog i Trollhättan. 1:e ant. Ragnar Engeström är byggnadsarkeolog vid Riksantikvarieämbetet i Visby, Dessa leder sedan 1979 ett omfattande provtagningsprogram i Visby och på Gotlands landsbygd, projektet Gotlands Dendrokronologi. Genom detta har flera tiotal äldre byggnader,från tiden ca I 100 och framåt kunnat dateras.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas