Konsten att lägga ett skiffertak

Kategori: Tak

Både utedass och svinhus har skiffertak på den gamla gården i Dalsland där kursen i skifferläggning ägde rum. Fotograf/Illustratör: Sven Lundstedt

Hur lägger man ett skiffertak, som med god marginal överlever sin takläggare? Den konsten lärdes ut av Byggnadsvård Nääs vid en kurs under hösten 2004. Det är spikarna som är den svaga punkten - själva taket kan hålla hur länge som helst. Av Sven Lundstedt.

För att skifferplattorna ska ligga stabilt, provar man om plattorna i samma rad är jämntjocka med hjälp av en lös platta. Fotograf/Illustratör: Sven Lundstedt

Vad kan vara mer gediget än ett tak av sten? Inget takmaterial är mer kretsloppsvänligt. De stenplattor som såg dagens ljus då skiffer började brytas kommersiellt i Sverige mot slutet av 1700-talet kan fortfarande återfinnas på hustak i de svenska skifferbygderna. Vågmästaregården i Åmål fick sitt tak 1770 och det ligger där fortfarande. Ett skiffertak kan hålla i 150 år utan att läggas om - åtminstone!

Låter det bra? Varför finns det inte fler skiffertak? Skiffer hittar man nu främst på uthus som inte längre används, där ingen renovering har blivit av. Längs landsvägarna i Dalsland, i närheten av de gamla skifferbrotten vid Kroppefjäll, ser man många byggnader som kan tacka sina skiffertak för att de fortfarande står kvar.

Kurs i Dalsland

Byggnadsvård Nääs ordnade under hösten en kurs i Dalsland i konsten att lägga ett traditionellt skiffertak. Kursledare var skifferentusiasten och hembygdsforskaren Olle Ljung. Han la sitt första skiffertak 1960 med hjälp av skifferläggare Helge Vik från Glava, centrum i det värmländska skifferdistriktet, sedan dess har han renoverat flera värdefulla byggnader i Dalsland.

- Länge var det självklart att byta ut de gamla skiffertaken mot andra material, många slängdes bara, men nu när de börjar bli sällsynta kan man se en ändrad attityd, berättar 80-årige Olle Ljung.
Det kan vara värt att studera hur de gamla skiffertaken byggdes upp, både för den fortlöpande renoveringen av gamla tak och för att säkerställa ett långt liv för nya tak som kommer till i framtiden.

Den svaga punkten i gamla skiffertak är spikarna. Det är när dessa börjar rosta som en omläggning av taket blir aktuell. Gammal smidd spik av god kvalitet kan dock nå en förvånansvärt hög ålder. Olle Ljung flyttade för några år sedan en högreståndsbyggnad tillhörande en släktgård med väl dokumenterad historia. Hans morfars morfar byggde där en parstuga 1795.
- Spikarna som höll fast plattorna kom antagligen från Bäckefors bruk och var i god kondition. Taket var inte omlagt på 200 år, säger Olle Ljung.

Rostfri spik

Att lägga ett traditionellt skiffertak som med god marginal överlever sin takläggare, är inte gjort i en handvändning. Av de mindre plattorna går det åt minst 80 per kvadratmeter. Då behövs 160 rostfria spikar för att få dem på plats. Om man kommer över ett parti gammalt takskiffer till sitt hus blir utgiften för spiken sannolikt den större posten. Men den allra största utgiften är givetvis arbetet.

På skiffertak behövs inga avtäckningar av brädor eller plåt, utom i ränndalar. Vid gavelsprång och takfot låter man bara skifferplattorna sticka ut några centimeter utanför undertaket. Nocken skyddar man genom att plattorna på det takfall som är mest utsatt för väder och vind får skjuta upp över det andra takfallet.

Skiffer ska läggas på tak som ventileras av en kall vind. Om husvärme tränger genom taket kan det bildas is som i sin tur orsakar att vatten tränger in mellan skifferplattorna. De äldsta bevarade skiffertaken ligger på kraftiga brädor som kunde vara okantade och täckta med näver eller, som i senare tid, med tjärpapp.

Stabilt underlag

Ett enkelt sätt att skapa ett jämnt och stabilt underlag för skifferplattorna är att lägga kraftig plywood ovanpå det gamla brädtaket. Den täcker man i sin tur med tjärpapp. Hur länge plywood håller när den täcks av skiffer får naturligtvis framtiden utvisa.

En stabil byggnadsställning är också nödvändig när man lägger skiffer. Den flyttas successivt uppåt efterhand som takläggningen framskrider och måste vila på det nylagda skiffertaket. Därför är det bra om man lägger skyddande bitar av skumplast där den ligger an mot skiffret, och att tyngden fördelas så jämnt som möjligt.

Sedan bör man rita vågräta linjer eller spänna upp ett snöre för att hålla raderna vågräta. Att avståndet mellan plattorna hela tiden är detsamma kontrolleras med hjälp av andra snören som spänns raka från taknock mot takfot, exempelvis ett på varje meter. På det viset får man ett symmetriskt tak.

Spikarna är skiffertakens svagaste länk. Förr användes ju smidd spik men idag kan man välja en grov syrafast (rostfri) spik, kanske 3x40 mm.
Genom att slå skifferplattorna lätt mot ett hårt underlag och lyssna på klangen kontrolleras kvaliteten. Låter det plötsligt annorlunda kan det vara en osynlig spricka i plattan.

Spikas i "hak"

Den följande beskrivningen avser dubbeltäckning med dalsländsk skiffer som spikas "i hak", det innebär att varje skifferplatta förses med två skåror som spikarna fästs i. De rektangulära plattorna läggs intill varandra i jämna rader. Taket blir tätt genom att varje platta i de övre raderna hela tiden täcker springan mellan två underliggande skifferplattor.

Ovanpå takfotens kant placeras en list eller läkt som bygger mellan 10 och 15 mm. Detta för att inte den nedersta raden av plattor ska "nicka" neråt - plattorna ovanför vilar ju istället på det underliggande skiffret. Den första raden plattor placeras liggande och sticker ut ungefär 5 centimeter utanför takfotens kant. De täcks helt och hållet av "stående" skifferplattor i nästa rad. På så vis ligger skifferplattorna dubbelt längs hela takfotskanten. Den allra första plattan läggs i takets nedre hörn och sticker ut även på gavelsidan. Här använder Olle Ljung borrmaskin för att borra ett hål i plattans övre del, som tillsammans med det andra haket håller plattan på plats.

Ett alternativ till liggande plattor är att korta av den nedersta radens plattor med en tredjedel. Skiffret kapas lättast med skifferkniv eller med en liten yxa. Hugg vinkelrätt mot plattans vassa kant med flera lätta slag, först från den ena kanten in mot mitten och sedan från den motsatta, tills plattan går av. Nya hak görs med samma redskap eller med kofoten på hammarens baksida.

Samma tjocklek i raden

För att skifferplattorna ska ligga stadigt bör man se till att alla plattor i samma rad är av samma tjocklek. Det gör man genom att lägga en provplatta löst över den rad man arbetar med - den ska vila mot två underliggande plattor utan att vicka. Sedan är det möjligt att byta tjocklek eller till och med typ av skifferplattor på olika delar av takfallet.
Vid gavelsprånget måste varannan platta i höjdled vara 1 ,5 gånger så bred som de övriga, så kallade vändstenar, för att uppnå den nödvändiga förskjutningen i sidled mellan de olika raderna.

Längs taknocken använder man större och tjockare plattor som får överlappa varandra 4 till 5 centimeter i sidled. Man börjar längst ut vid gaveln där man lägger skifferplattan på det överskjutande takfallet först, sedan tar man motsvarande platta på det andra takfallet och så vidare. Något mått på hur stor överskjutningen ska vara finns inte - det ska se snyggt ut - men det brukar bli åtminstone 5 centimeter. Här fäster man plattorna dels med en spik i ett hak som döljs av den överlappande plattan bredvid, och dels med en synlig spik som borras närmare plattans andra ände. Det innebär att man kan byta en trasig nockplatta utan att rubba de övriga skifferplattorna. En ny platta sticks bara in under det överlappande skiffret och hakas på den gamla spiken. För att nocken ska bli så tät som möjligt anpassar man kanten på de underliggande nockplattorna med sitt huggredskap.

Ersättningsplatta på tråd

När enstaka plattor trots allt går sönder, vilket kan ske om taket behandlas ovarsamt, står man inför en kinkig reparation. En trasig platta behöver inte innebära ett stort problem men det beror å andra sidan på hur vattnet rinner över det aktuella taket.

Att spika fast en ny platta på samma sätt som den förra är omöjligt eftersom alla spikar är väl dolda under skifferplattorna som ligger ovanför. Istället hänger Olle Ljung upp en ersättningsplatta i en rostfri tråd, vilken först spikats fast i underlaget, en metod som kommer från läromästaren Helge Vik. Det går också att borra ett hål i en ny platta och spika fast den med en tätningsbricka under spikhuvudet, men det blir inte lika tätt.Skiffertak behöver inte bara vara en angelägenhet för skifferbygderna. Det finns begagnad skiffer att köpa. Även om tillverkningen av takskiffer har upphört i Sverige så kan man få nya måttbeställda skifferplattor från Norge.

Den som vill veta mer om traditionella skiffertak kan kontakta Byggnadsvård Nääs som är ett kunskapscentrum för byggnadsvård i Västra Götalands län och drivs av länets regionmuseum.

Läs mer om takskiffer!
Materialhörnan i Byggnadskultur nr 1/2004 - Skiffertakshistoria av Kristina Linscott.
Anna Blomberg & Kristina Linscott: Skiffertak, Riksantikvarieämbetets förlag, 1997

Utgiven i nummer:
1/2005
Författare
Sven Lundstedt

Journalist och arbetar på Byggnadsvård Nääs.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in