Myten om »Mariebergaren«

Kategori: Skorsten, kakelugn och eldstäder

Eftersom kakelugnar så ofta flyttas, kan man finna en Mariebergskakelugn där man minst anar det. En står till exempel på Alkvetterns herrgård i Värmland. Fotograf/Illustratör: Susanna Scherman

»Varifrån har vi egentligen fått uppgiften om att Marieberg bara tillverkade ett trettiotal kakelugnar? Låt mig försöka snabbt skissera en bild av hur det hela kan ha gått till.«

Detalj av Mariebergsugnen i Alkvetterns herrgård. Fotograf/Illustratör: Susanna Scherman

Kakelugnsmakarna i Stockholm hade fått nog. Först hade kaptenen vid brandvakten haft fräckheten att med hjälp av gesäller från ämbetet ha upprättat en egen verkstad på sin gård. Dessa »fuskerier« hade kakelugnsmakarna omgående satt stopp för. De hade ju ensamrätt i staden både på att tillverka kakelugnar och på att sätta upp dem.

Men nu hade ytterligare en konkurrent dykt upp som gjorde intrång i ämbetets rättigheter och som man inte så lätt skulle bli av med. Denna konkurrent hade också lockat till sig arbetare från ämbetet, och de hade börjat tillverka »kackel af flera slag, som sedan bli upsatta til ugnar, hvarest åstundas...«.

Den 14 juni 1770 inkom Kakelugnsmakareämbetet, genom ålderman Gottlob Lehman, med en stämning till Stockholms Ämbets- och Byggningskollegium mot Mariebergs porslinsfabrik.

Denna tvist skulle pågå i åratal och dras inför alla instanser. Varje gång skulle kakelugnsmakarna förlora. Inför varje ny rättegång utvidgade man klagomålen och såväl Rörstrands porslinsfabrik som Södertälje stenkärlsfabrik drogs in i tvisterna. Dessa fabriker hade också gjort intrång i ämbetets rättigheter till »största kännbara skada och förfång«, hävdade kakelugnsmakarna och klagade högljutt över sin »svåra belägenhet«. Läget var så illa, menade de, att de »närmast ur stånd äro försatte, at thes handthering föga icke längre kunna«.

Sista gången Marieberg åtalades var 1787 och då återigen samtidigt med Rörstrands porslinsfabrik. Vid det laget hade kakelugnsmakarna redan insett att de inte kunde hindra fabrikerna att tillverka kakel, ty varje försök hade endast resulterat i böter, drygare för varje gång. I domarna konstaterades att fabriken i sitt privilegium från 1759 faktiskt hade rätt att tillverka inte bara äkta och oäkta porslin, utan också »stenkäril, med flera dermed gemenskap ägande«. Till detta räknades kakel, beslöt man.

Men ämbetet stred för att åtminstone få sätta upp porslinsfabrikernas kakelugnar. Och denna gång lyckades de. Fastän segern måste haft en fadd smak - 1788 lades Mariebergsfabriken ned.

Men kan verkligen Mariebergs porslinsfabrik ha tillverkat så många kakelugnar att kakelugnsmakarna kommit på
obestånd, frågar sig säkert läsaren nu. Kan detta verkligen vara möjligt?

Det har hävdats att Mariebergsfabriken endast framställt ett trettiotal ugnar, som främst levererades till fabrikens ägare. Betänk att fabriken fanns i hela trettio år, mellan 1758 och 1788. Det blir inte många kakelugnar per år, det. Vidare kan man konstatera, att det i Stockholm vid denna tid fanns rätt många kakelugnsmakareverkstäder - nästan tio stycken - och vid varje verkstad arbetade en mästare, hans gesäller och lärgossar. Räknar man ihop dessa blir det säkert femtio personer. Inte kan väl de bli arbetslösa bara för att porslinsfabrikerna då och då gör någon enstaka kakelugn, som intressenterna själva sätter upp i sina bostäder?

Varifrån har vi egentligen fått uppgiften om att Marieberg bara tillverkade ett trettiotal kakelugnar? Låt mig försöka snabbt skissera en bild av hur det hela kan ha gått till. Vår kunskap om de stockholmska porslinsfabrikernas kakelugnstillverkning har länge varit begränsad. Men kakelugnarna har haft en särskild lockelse sedan lång tid tillbaka.

Redan vid 1800-talets mitt hade man börjat uppskatta gamla kakelugnar, inte bara som eldstäder utan som antikviteter. Såväl Carl XV som Oscar II lät ta tillvara gamla kakelugnar, och använde dem i historiserande inredningar. Så uppstod ett intresse för de gamla 1700-talsugnarna bland samlare. En välkänd keramiksamlare, Gustav Holdo Stråle, skrev mellan 1870 och 1880 tre böcker om porslinsfabrikerna Mariebergs och Rörstrands historia. Vid denna tid ansåg man att Mariebergs fajanser var av den allra yppersta kvaliteten. Sedan kom Rörstrands.

Men kakelugnsmakarna, eller krukmakarna som de också kallades för de gjorde ju krukor och andra kärl också, visste man nog inte så mycket om. Alltså antog man att porslinsfabrikerna hade tillverkat alla fina kakelugnar, Marieberg de finaste och Rörstrand de näst finaste. Eller som Carl Hernmarck så träffande uttryckte det: »under en tid ansågs alla blåvita kakelugnar komma från Rörstrand och alla polykroma från Marieberg«. Just den sortens uppgifter har vi väl alla sett i bokverk om slott och herrgårdar från första halvan av 1900-talet. Ordet »Mariebergare« användes som en kvalitetsbeteckning på varje hygglig kakelugn.

Man kan väl gissa att 1900-talets främste kakelugnskännare, Gösta Selling, måste ha funnit sådana uppgifter frustrerade. 1937 påpekade han att »endast en bråkdel av våra tusentals kakelugnar« rimligtvis kan komma från Marieberg. Och han räknade upp ett trettiotal kakelugnar, som han ansåg att han med säkerhet kunde tillskriva fabriken just då. Carl Hernmarck gjorde senare detsamma, fastän han tillade »Det är i stort sett de säkert kända Mariebergskakelugnar man kan räkna med idag«. Efter att Selling 1967 skrivit att »Mariebergare oftast är en benämning av samma sanningshalt som när man kallar gamla hus för Drottning Kristinas Jaktslott«, svängde pendeln åt andra hållet.

En del tolkade dessa uppgifter så, att dessa trettio kakelugnar var de enda fabriken hade tillverkat och att de flesta av dem - nästan tjugo stycken - var tillverkade för fabriksägaren Liljencrantz gård, Sturehov. Och antaganden av detta slag har vi kunnat läsa till leda i litteraturen sedan dess.

Säkerligen var kakelugnsmakarnas klagan något överdriven, men ingalunda obefogad. För man tillverkade betydligt fler kakelugnar än så vid Marieberg.

Fabrikens ekonomi var i slutet av 1760-talet inte den bästa. Man hade haft otur alltsedan starten, fabriken exploderade och brann upp med en gång, dess grundare Johan Eberhard Ludvig Ehrenreich hade avskedats under stor dramatik och lämnat landet brådstörtat tillsammans med ett tiotal arbetare. Man satt nu med stora lager fyllda av lyxartiklar - tillverkade för stora kostnader - som ingen ville köpa.

Marieberg låg illa till och intressenterna hade krismöte. För att det hela inte skulle gå åt pepparn, valde man att anpassa produktionen efter det som efterfrågades och kunde ge avkastning: man valde att byta ut en del av fajanstillverkningen mot »gröfre och courante wahror«, som Liljencrantz uttryckte det. En del av dessa varor var verkligen »grofva«, för fabriken satte till och med igång med att tillverka sockerformar, vilka dock inte blev någon succé.

En succé blev däremot kakelugnarna och denna tillverkning måste ha varit ganska omfattande, av kakelugnsmakarnas ilska att döma. Och de var inte heller bara avsedda för fabrikens intressenter utan var betydligt lättare att få tag på. Man sålde nämligen kakelugnar i fabriksboden.

En av fabrikens kunder, Carl Gabriel Mörner, lät sitt bud madam Amborg fara till Stockholm för att köpa fyra kakelugnar till Björksund. En kakelugnsmakare från Nyköping fick sätta upp dem. De står kvar än idag på Björksund, och de är kända sedan länge.

Greven Mörner måste ha varit förtjust i Mariebergskakelugnar för han köpte två till, vilka sattes upp på godset Esplunda, vilket knappast är lika välkänt. Den gamla huvudbyggnaden ersattes med en ny på 1870-talet. Trots detta har båda kakelugnarna bevarats, mitt bland alla moderna vita kakelugnar man satte in i huset då. Vid denna tid måste man alltså ha haft klart för sig att kakelugnar som dessa var något alldeles extra. Den ena kakelugnen är, precis som det står i räkningen från Marieberg, dekorerad »med vallmogeknoppar«, och den andra »helt i grönt med tre törnrosknoppar«.

Att leta bland räkenskaperna i arkiv är ett sätt att försöka hitta de kakelugnar som tillverkades vid Marieberg, tidsödande men roligt om man har den läggningen. Och har man tur hittar man en räkning, där det står angivet hur kakelugnen såg ut.

Ibland har man det och då kan man till exempel få veta att Johan Liljencrantz lät sätta upp tre kakelugnar från Marieberg i Kungl. Commerskollegii lokaler i Stockholm 1773. En kakelugn med måleri i brunt, en med måleri i blått med »svenska vapnet« och en »blå a la Greque kackelugn«. Men av dessa kakelugnar finns idag inte ett spår, och att sådana en gång funnits i huset, idag kallat Stenbockska palatset, är fullständigt bortglömt. Vart kakelugnarna tagit vägen kan man bara spekulera kring.

Och så här är det oftast. Man kan ingalunda räkna med att en kakelugn skall ha fått stå kvar på samma plats sedan den sattes upp på 1700-talet. Under 1700-talet har kakelugnen säkerligen satts om regelbundet, och då har en del kakel bytts ut varje gång. Man kan räkna med att det då och då kom en ny kakelugnsmakare som utförde lagningarna och lät göra nya kakel; till slut blev det en 1700-talskakelugn med kakel från olika kakelugnsmakare.

Sedan kan kakelugnen ha åkt ut när den blivit omodern och sliten, och fått en mindre hedrande placering under en tid. Sedan kan den ha tagits till heders igen under slutet av 1800-talet eller så, av en antikvitetsintresserad person. Denne kan ha letat rätt på kakel av samma sort på lite olika håll och han kan ha låtit tillverka några nya.

Det kan vara rätt svårt, om inte omöjligt, att idag veta vilken kakelugnsmakare som gjorde vilka kakel på en sådan ugn, och vilka kakel som varit med från början. Man skall emellertid inte misströsta.

Eftersom kakelugnar så ofta flyttats, kan man finna en Mariebergskakelugn där man minst anar det. En står till exempel på Alkvetterns herrgård i Värmland. Huvudbyggnaden har om- och tillbyggts i flera etapper och fick sitt nuvarande utseende i början av 1800-talet.

I ett mindre rum på bottenvåningen i detta hus står kakelugnen,exakt likadan som en av Liljencrantz ugnar på Sturehov. De överensstämmer in minsta detalj. Det finns inga som helst skäl att betvivla att denna ugn tillverkats av samma fabrik. Kakelugnen har några få lagningar men är annars förvånansvärt intakt, något som gäller många kakelugnar från Marieberg. De tycks vara synnerligen hållbara. Och eftersom de så länge uppskattats finns det åtskilliga kvar.

Räknar man ihop alla kakelugnar som kan tillskrivas fabriken, kan man konstatera att man vid Marieberg tillverkat många fler kakelugnar än ett trettiotal. Det rör sig snarare om det tredubbla eller ännu mer. Och då förstår vi varför kakelugnsmakarna så länge försökte hindra Marieberg att tillverka kakelugnar.

Kakelugnarna var inte bara många, de var dessutom av betydligt högre kvalitet än kakelugnsmakarnas ugnar, och vackrare till råga på allt. Men om smak skall man som bekant inte disputera.

Låt mig avsluta med ett favoritcitat:

»Ankom till Esskilsthuna, klockan 3. eftermiddagen och tog qwarter på kiällaren hos Rådman Netzelius, öfwermåttan wänligt godt och tjenstaktigt wärdsfolck. I andra wåningen ett större och ett mindre rum, tämmeln wäl upputsade. Många fönster, stor spis mycket drag. Jag hade giärna gifwit alla zirather för den minsta kakelung (sic!). När skola wi Swenska en gång högre skatta innerl. halten, änn utwärtes glitter?«
Carl Gustaf Tessin,
Åkerödagboken, 27/12 1757

 

Utgiven i nummer:
4/2004
Författare
Susanna Scherman

Doktorand i konstvetenskap vid Lunds Universitet, arbetar med en doktorsavhandling om Rörstrands och Mariebergs kakelugnstillverkning under 1700-talet.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in