Söderkåkar bevarar 1700-talet mitt i staden

Kategori: Restaurering

Borgmästaregatan, nuvarande Mäster Pers gränd 2, mot norr. Marken har alltid legat hotande nära denna fasad eftersom syllen lagts direkt på berget. Framför huset finns en trottoar av plank och Borgmästaregatan är en grusväg. Fotograf/Illustratör: SSM före

Här berättar Anna Blomberg och Kristina Linscott om sitt arbete med att restaurera några av dessa blygsamma hus.

När Borgmästaregatan blev parkväg blev den förhöjd och asfalterad. Marken är för närvarande åter nerförd till originalnivå, men det gäller att kämpa emot landhöjnngen. Färgsättningen efter analys av färglager siktar på 1890-talets utseende. De flesta andr
Kvastmakartrappen 4 till höger i bilden som är tagen innan trätrapporna byggdes; man gick på stigen uppför berget. Fotograf/Illustratör: SSS 1890-tal.

På Södermalm i Stockholm finns flera områden med träbebyggelse från 1700-talet som levt kvar ända till vår tid. Husen byggdes på bergen i stadens utkant i strid med rådande byggnadsordningar - man fick inte bygga i trä i Stockholm på grund av brandfaran.

De första ägarna var ofta hantverkare och inte så sällan timmermän eller snickare. Några av dem hade anknytning till varven; flera skeppstimmermän finns representerade. Det var alltså inte de allra fattigaste som satte bo här, men många hyrde ut rum och lägenheter. En del hus var troligen byggda för att hyras ut.

Värda att bevara

Redan vid sekelskiftet 1900 ansågs denna bebyggelse så pittoresk och annorlunda att den uppmärksammades och kom att bli skyddad. En motion i stadsfullmäktige av Anna Lindhagen 1913 "om bevarande av en del kåkar och täppor i huvudstaden" fick stor betydelse. Men också brist på pengar till de kostsamma gaturegleringarna verkade för bevarandet.

Under 1900-talets första decennier köptes många av fastigheterna in av Stockholms stad som sedan hyrde ut dem, till en början som bostäder till samma sorts människor som bebott dem tidigare, senare alltmer som ateljéer till konstnärer, författare och andra kulturarbetare.

Denna Södermalms trähusbebyggelse består av små timrade bostadshus, många från första hälften av 1700-talet. Detta är unikt. På landsbygden i mellersta och norra Sverige finns inte många bostadshus bevarade från tiden före 1800 och de är snarare herrgårdar och prästgårdar än den minsta sortens stugor som söderkåkarna. Om dessa stugor i staden finns en hel del arkivuppgifter eftersom de trots sin litenhet ofta varit brandförsäkrade.

Man har gjort några större satsningar på upprustning. Så gjordes omfattande ombyggnader på Åsöberget kring 1960. Inte mycket där är gammalt, ibland finns inte en enda gammal stock eller bräda kvar och rumsindelningar är ändrade och bjälklag är utbytta. Åsöberget gör sig numera bäst på håll.

Restaureringen

Under några år har vi arbetat med renoveringen av fyra stugor på Vita Berget och fem längst ut på Åsöberget som inte renoverades på 1960-talet. Nu finns en annan beredskap hos alla aktörer för att göra mera lyhörda insatser.

Innan man sätter i gång är det viktigt att klarlägga så mycket som möjligt av byggnadshistorien. Hur ser konstruktionerna ut, hur såg byggnaderna ut från början och hur har de förändrats över tiden?

Vår arbetsmetod bygger på och inleds med noggranna uppmätningar och byggnadsundersökningar som ger ett ordentligt underlag för detaljerade restaurerings- och åtgärdsförslag. Gamla fotografier från sent 1800-tal finns på Stadsmuseet och ger en bra hjälp till att förstå husen. Målet är att minimera antalet överraskningar under själva byggarbetets gång. Så många beslut som möjligt ska kunna tas i lugn och ro före byggstart i samråd med ägaren, Stockholms stad genom Stadsholmen AB och Stadsmuseet.

Enrumshus

De hus vi har jobbat med har i allmänhet ett eller två rum och kök, men när vi tittat närmare på dem har det visat sig att nästan alla från början var enrumshus med ingång på gaveln. Ursprungligen har de haft gavelsvale, förtak eller farstu och de har alla kring mitten av 1800-talet blivit tillbyggda och/eller uppdelade i flera rum. Detta hänger säkert ihop med befolkningsökningen och bostadsbristen i Stockholm under den tiden. Man försökte helt enkelt att inom den existerande bebyggelsens ram hysa fler människor.

Byggnadstypen enrumshuset med gavelingång finns beskriven av Sigurd Erixon i Den äldre folkliga bebyggelsen i Stockholmstrakten (1941). Vi känner omedelbart igen den! Typen har enligt Sigurd Erixon varit speciellt vanlig i Sorunda socken. Nu finns den nog bara kvar på Södermalm.

Med hjälp av dendrokronologisk analys har vi fått veta att tre av stugorna längst ut på Åsöberget är byggda av timmer från Åland. Två av dem är byggda av granstockar fällda vintrarna 1734/35 och 1740/41, den tredje är byggd av furutimmer fällt vintern 1756/57. Kan det vara så att husen är förtillverkade på Åland och sedan sålda till Sverige? Efterforskning pågår.

Ursprung och tillägg

Genom att dessa hus inte tidigare utsatts för någon genomgripande renovering, finns det i flera fall kvar ålderdomliga konstruktionsdetaljer. Till exempel finns det både gamla trossbottnar med fyllning av näver och jord och täta grunder som ligger direkt på marken. I de flesta fall har vi kunnat konstatera att husen från början är byggda med utmärkt kvalitet i både hantverk och material.

En del av konstruktionerna skiljer sig ifrån det som vi är vana vid från landsbygden. Här är det vanligt med takstolar istället för åsar i taklaget och det finns inte alls i mellersta och norra Sverige. Är det en påverkan från stadens byggnadsskick?

Vi har i de flesta restaureringsförslagen valt att betona perioden kring sekelskiftet 1900, innan husen köptes av staden. I många fall har vi fotografier som visar hur de såg ut då, vilket gjort det möjligt att rekonstruera förstörda delar. Men till- och ombyggnader tillkomna efter denna tid har behållits om de inte är av extremt dålig kvalitet. Ett välfungerande tak från 1930 har fått vara kvar. Ett kök från 1950 är inte alls fel. Vi har också behållit ett perspektivfönster från 1970 i en ateljé med modernistisk prägel. Men en slarvig takkonstruktion från 1980-talet där både material och hantverk var undermåliga har rivits, istället har takstolarna rekonstruerats efter ett fåtal bevarade delar.

Genom att hyra ut stugorna som lokaler kan man kringgå flera krav som gäller för bostäder. Alla dessa stugor har utedass. Ingen har vatten eller avlopp. I de fall där man i smyg har skapat våtutrymmen tar vi bort dem. Takhöjden kan vara låg, i ett fall så låg som 165 cm. Där får man sitta vackert och för övrigt gå ut och sträcka på sig.

Lappa och laga

Fasadpanel från 1700-talet eller tidigt 1800-tal är sällsynt idag. Där sparar vi småbitar och skarvar i med nytt material som väljs med omsorg för att smälta in - virkeskvalitet och bearbetning görs så lika originalet som möjligt. Rötskadat timmer ersätts med nytt. Det finns många exempel där man tidigare gjutit betong mot grunden och de nedre timmervarven och detta har åstadkommit stor skada. Gamla bjälklagsfyllningar av näver och jord bevaras och kompletteras på samma sätt. Finns ingen fyllning lägger vi torrt sågspån i stället för ett modernt material.

Det finns också skador som inte har åtgärdats. Så upptäckte vi under uppmätningen att åtminstone två av dessa stugor är brandskadade på utsidan. Kraftigt förkolnade timmerstockar kom till synes när vi lättade lite på panelen och brandskadorna finns på nästan alla sidor. Genom att tillbyggnaderna också har brandskador daterar det branden till första hälften av 1800-talet.

För målning och tapetsering gäller höga krav på finish, men inte det man vanligen menar. Här skall det synas att lagren av målarfärg är imponerande många och genom makulering av målade tak och lister blir det möjligt att behålla de flesta lagren. I vissa fall är husen sedan förut konstnärsateljéer och då blir det mesta vitt. I andra har vi valt originaltapeter från början av 1900-talet eller nytryck av gamla tapeter och alltid tapetbård. Väggarna pappspänns som underlag för tapeterna, det ger en helt annan stämning än gipsskivor.

Hantverket

Ett gammalt hus är helt och hållet ett resultat av handens arbete, både vad gäller materialframställning och utförande. Vi har angivit kvalitet på material, hur det skall bearbetas och arbetet skall utföras, men det är hantverkaren som har sista ordet.

Timmermannen ska välja rätt virke och hugga till stockarna. Han skall passa ihop de nya stockarna med det gamla timret. Gamla fönster och dörrar ska lagas och kompletteras av finsnickaren. Hur ska lagningarna göras? Vilka verktyg ska användas? Hur mycket av gamla färglager kan målaren lämna kvar och ändå få ett nytt lager att fästa? Vi kan bestämma vad vi vill, men det är hantverkaren som måste veta hur man gör. Det finns idag hantverkare som kan göra allt det vi frågar efter och ofta lite till.
Och tillsammans delar vi glädjen över att dessa gamla byggnader har återupprättats.

 

 

Utgiven i nummer:
3/2003
Författare
Anna Blomberg och Kristina Linscott

Verksamma i Blomberg & Linscott Arkitekter AB i Falun.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas