Så här rustade vi Sveas stuga

Kategori: Restaurering

Sveas stuga. Fasaden är numera målad med Falu ljusa rödfärg och med gråvita snickerier.

Som blommor slår de ut på sommaren. Det är då vi hittar dem, alla gamla fina övergivna hus. Det är lätt att falla för ett sådant och vilja ta hand om det. Att det kan, och bör, bli ett långt åtagande insåg Sten och Christina Norén från början. Här berättar de om 15 år av arbete, kurser, tips, vänners hjälp och lönen för mödan.

Arbetena som är gjorda är dokumenterade genom åren.
Urholkning av takränna medelst käxlor och yxa. Från vänster syns vår kursledare Åke Frank, därefter artikelförfattaren Sten Norén. Huset i bakgrunden är boden på vilken rännan sedan hängdes upp.

 


Sveas stuga är ett torp byggt på kallmurad stengrund i korsplan med kök, två kammare och öppen vind. Den ligger vid stranden av Övre Vättern strax norr om Skinnskatteberg i Västmanland. Stugan är byggd 1886–87, men innehåller enligt en inventering gjord av Västmanlands läns museum detaljer som kan vara 1700-tal, såsom sexluftiga fönsterbågar, smällelås på ytterdörren och profilerad hålkälslist i taket i sovkammaren. En liten bod med snickarbod, vedbod och tvåpipigt dass hör till. Vi har vårt sommarhus, en gammal 1800-talsgård, 200 m därifrån så vi gick förbi det till synes övergivna torpet varje gång vi skulle gå ner till stranden för att bada och såg hur det förföll alltmer. Vi hade blivit intresserade av byggnadsvård och kände alltmer lust att rusta upp det. Men den gamla damen som ägde det, Svea, ville inte sälja sitt barndomshem. Så småningom gick hon bort och efter några turer fick vi köpa huset 1993.

Vi bestämde oss för att rusta upp huset med traditionella metoder och göra det mesta själva. Ungefär samtidigt blev Sten lönearbetsbefriad. Därigenom hade vi två av de faktorer som behövs för bra byggnadsvård: mycket tid och lite pengar. Faktorn kunskap skaffade vi genom att lusläsa Så renoveras torp och gårdar och andra böcker, gå på seminarier och småkurser om byggnadsvård och sist men inte minst genom att lära av våra misstag! Vi sade från början att det här är ett 10-årsprojekt, först nu är vi klara och kan konstatera att det har tagit 15 år! När vi inspekterade huset fann vi att det var mer förfallet än man anade från utsidan. Vatten droppade genom ett hål i kökstaket och när vi rev loss en masonitskiva på en köksvägg kunde man sticka handen genom de ruttna timmerstockarna! När vi rev av korkmattan på en del av köksgolvet fanns nästan inga golvbräder eller ens golvbjälkar kvar, det var bara jord! På vinden låg plastsjok i ett försök att hindra läckage, men de ledde ju vattnet mot väggarna i stället. Den gamla damen hade inte varit i stånd att byta de trasiga takpannorna.

Var börjar man? Ja, det första var förstås att byta de trasiga tegelpannorna. Det var trots allt inte så många och nygamla pannor fick vi av en granne. Vindskivor, 11"+ 6", och vattbrädor, bytte vi år 1997. Långt senare tog vi bort alla tegelpannorna (sparade dem givetvis), lade på takmasonitskivor och ny läkt samt enkupiga, handslagna tegelpannor som vi samlat på oss genom åren. Efter det stora taket fortsatte vi med förstubrotaket där hästmyrorna kröp omkring. Nya sparrar gjorde vi efter modell av de tidigare, lade som tidigare pärlspontade bräder på dem och till sist ny takpapp. Förstubron och ytterdörren målades med gråvit respektive engelsktröd linoljefärg. Nästa år lärde vi oss mura genom att mura om de fem översta skiften av tegelskorstenen. De gamla plåtarna målades med blymönja och svartfärg och plåtslagaren fick göra en huv på skorstenen.

Hur skulle vi göra med den ruttna timmerväggen? Nu hade vi tur. På ett av de seminarier vi gick på hamnade vi bredvid Åke och Lilian Frank. De bodde i Gusselhyttan utanför Lindesberg och hade under 20 års tid rustat upp en förfallen bergsmansgård. De var stora byggnadsvårdsentusiaster och kunde »allt«. De skulle ordna en timringskurs i Gusselhyttan några veckor senare och dit åkte Sten. I samma veva frågade Nätverket för byggnadsvård i Västmanlands län och Drängahuset i Uttersberg, som vi haft kontakt med, om de kunde använda vårt hus som övningsobjekt vid byggnadsvårdkurser. Vi sade givetvis ja och i juni 1996 hade Nätverket en veckoslutskurs i timring på vårt hus.

På västra köksväggen, som var sämst, rev vi bort locklistpanelen på utsidan och masoniten på insidan, ditsatt på 1950-talet att döma av några kvitton vi hittade bland kvarlämnade papper. Vi lyfte upp väggen med stödbjälkar och två domkrafter (som vi fått låna av en byggfirma) och rev bort de ruttna timmerstockarna. Dessbättre behövde vi inte röra knuten. Nygamla timmerstockar fick vi tag på genom att med grannbondens tillstånd riva en gammal förfallen ängslada som stod på åkern bredvid. Nya drag i stockarna fick vi förstås göra med motorsåg och yxa. Därefter lade vi näver under syllstocken och mellan stockarna hus- och väggmossa, plockad efter okej från markägaren i närmsta skogen. Fyra stockvarv hann vi göra under kursen, sen timrade vi färdigt senare. De gamla ytterpanelbräderna och locklisterna sattes tillbaka och kompletterades med gamla sådana från väggarna till Godkärra gamla skola, bräder som ägaren rivit ner och tänkte elda upp! På de övriga köksväggarna fick masonitskivorna vara kvar, så småningom med nya tapeter på.

Nästa år gav vi oss på innertaket i köket. Även detta startade med en helgkurs i byggnadsvård med ett 10-tal deltagare. Några stockar från den gamla ängsladan blev nya takbjälkar och under dem spikade vi gamla ytterpanelbräder, köpta på återanvändningsfirman Ånyo i Norberg. Ovanpå bräderna lade vi vindpapp och öste tillbaka sågspånen på vinden, kompletterad med kutterspån från ett snickeri. På vinden låg de gamla köksgolvplankorna lösa, dem tog vi bort och använde senare till ett nytt golv i snickarboden. Några år senare lade vi ett nytt trägolv på vinden.

Alla de sex kurser som hölls på Sveas stuga hade Åke och Lilian Frank som instruktörer. Kursen 1998 handlade om kalkmurning och kalkmålning. Vi hade skrapat bort den gamla gula färgen på spiskupan över den öppna spisen i köket och under kursen kalkputsade och kalkmålade vi den och murväggarna omkring. Järnspisen rev vi ut och renoverade med lera + järnfilspån runt ugnen och spissvärta utanpå. Vi satte tillbaka den i nivå med järnplattan i öppna spisen och murade ett skorstensrör från den i stället för det tidigare plåtröret. Bakugnen hade förstås blivit igenmurad när järnspisen sattes in. Vi öppnade den och satte in en bakugnslucka av gjutjärn som vi hittat, med ram och allt, i en garderob i huset! Den var troligen levererad tillsammans med järnspisen en gång, det stod»Näfverkvarn« på båda, men aldrig insatt. En tid efter hittade vi den gamla bakugnsluckan i plåt på golvet i vedboden.

Så var det dags att ge sig på köksgolvet. Under korkmattan fanns det 3-tumsbräder, ditlagda vid någon köksrenovering på 1920-talet. Kring spisen låg golvbjälkar och golvbräder direkt på marken och de var som sagt helt genomruttna. Ett sådant golv är tätt och varmt så länge skorstensstocken är varm större delen av året, men när huset blev sommarstuga, vilket inträffade när Sveas mamma Amanda dog 1944, började fukten och förruttnelsen tränga in. Rötsvamparna var bl a hussvamp som hämtat näring från kalken i skorstensstocken. Vi tog bort hela golvet, grävde ur till 60–70 cm djup och hängde upp nya golvbjälkar, 2"x 8", i gamla järnkrokar som vi hittade i boden. Ett blindgolv lades av resterna av golvbräderna och det tätade vi med lera och sand. Sten hade gått en tvådagarskurs i lerklining i Salatrakten och därifrån fått lera och linhalm för kommande lerkliningsarbete. Som isolering på blindgolvet använde vi kutterspån.

Vi ville förstås helst ha gamla, breda plankor till golvet. Men hur få tag på sådana? Åter hade vi tur! En granne tipsade om en annons om gamlagolvplankor till salu i trakten av Möklinta. Vi åkte dit och fann en stor lada full med 6–7 m långa, 20–50 cm breda och 4 cm tjocka, okantade plankor som legat och torkat där i fyra år. »Det här är mina pensionspengar«, sa bonden som huggit ner sin 200-åriga skog, sågat stockarna och lagt upp planken. Vi fick välja de plankor vi ville ha! Vi plockade så det räckte till golven i köket och kökskammaren. På en såg som kunde hyvla så breda plankor fick vi dem också kilsågade och spårade i sidorna. De tillverkade också lister, s k lös fjäder, som ska ligga i spåren för att hålla ihop och täta mellan plankorna. Vi lade ut plankorna på golvet i vår stora lada. Där hade vi ritat upp måtten på köks- och kökskammargolven och kunde där »lägga pussel« och såga till längderna så att plankorna passade med varandra. Därefter tog det inte mycket mer än en dag att lägga köksgolvet. I kökskammaren grävde vi ur, lade in nya bjälkar, blindbotten, isolering och golvplankor två år senare. Vi spikade inte golven. Det är en del springor mellan planken, men det får vi leva med. Köksgolvet har vi behandlat med Timbrex. Kammargolvet är obehandlat och får bli ett såpskuregolv.

Åren 2000–2002 kunde länsstyrelsen finansiera kurserna, d v s betala arvode och resor för Åke och Lilian genom programmet Tradition och Byggproduktion. Kursen 2000 ägnades bl a åt lerklining av västra köksväggen. Lera och linhalm hade vi, sand köpte vi och kospillning plockade vi på betesmarken utanför. Sen blandade vi allt i gamla badkar genom att trampa runt i geggan med bara fötter. Det visade sig vara effektivare än både tvärblandare och cementblandare som vi lånat in! Väggtimret hade förberetts med yxhack och lerkliningen lade vi på med murslevar. Det tog en månad innan det torkade.

År 2001 ägnades kursen åt att i ett hörn i kökskammaren bygga en rörspis, en fattigmanskakelugn. En sådan är ju murad med lerbruk som en kakelugn, men med tegelstenar och med kalkputs i stället för kakelplattor utanpå. Vi hade hämtat stortegel (3x6x9 tum) i skogen där det stått ett anrikningsverk som rivits. Eftersom rörspisen skulle stå i ett hörn blev det mycket knackande på tegelstenarna för att få rätt form. Vi kalkputsade och kalkmålade rörspisen och satte till sist på kakelugnsluckor av svart järn. Den sista kursen hölls 2002. Då tillverkade vi en hängränna av en gran, huggen på tomten, med hjälp av käxlor. En käxla är en halvmånformad, tvärställd yxa som man gröper ur stockar med. Hängrännan satte vi upp på bodens framsida. På själva stugan hade vi några år tidigare fått sätta upp maskintillverkade hängrännor av trä.

Nu var länsstyrelsens pengar slut och vi tyckte inte att vi hade så mycket intressant att göra kurser om. Det återstod bl a att tapetsera väggarna och måla fönstren. Det fanns upp till fem lager tapeter på väggarna, som kunde dateras med hjälp av tidningarna bakom. De fick vara kvar, men vi har ramat in bitar och satt på väggarna som tavlor. Bakom de nya tapeterna finns nu tidningar från 2000-talet. Vi har också satt in två lunettfönster på vinden, monterat järnkaminer i sovkammaren och på vinden, dragit elledningar och delvis använt gamla el-kontakter och -dosor, gjort ett avlopp och dragit in sjövatten m m. Slutligen kunde vi möblera stugan och flytta in hösten 2007. Den sista åtgärden på Sveas stuga var att sommaren 2009 måla om den och boden med Falu ljusa rödfärg, som vi kokade själva, utan linolja. Stugknutarna målades med vit linoljefärg blandad med grön umbra till ljusgrått, bodknutar och vindskivor målade vi med rödtjära och delvis självtillverkad tjära. När allt var klart ordnade vi en återträff för alla dem, ett 60-tal människor, som deltagit i kurserna och bidragit till det färdiga resultatet.

"Vi sade från början att det här är ett 10-årsprojekt, först nu är vi klara och kan konstatera att det har tagit 15 år!"


Vi har aldrig räknat hur många timmar vi lagt ner på denna renovering. Det har varit vår hobby och det har varit roligt hela tiden. Men vi har följt upp kostnaderna under dessa 15 år och det är ca 140 000 kr för materiel, verktyg m m. Troligen har stugans värde höjts mer. Men det är inte det som är det viktiga. Det är tillfredsställelsen att nu titta sig omkring i huset och konstatera att vi har lagt våra händer överallt, på ett eller annat sätt. Att se hässjestören i järnkrokarna ovanför spisen, vasken i emalj med gammaldags kran, det pärlspontklädda kylskåpet, köksdörrarna med den gamla grå eller engelskt röda färgen framskrapad, det äggtemperamålade skåpet i kökskammaren, järnkaminen på en platta av grythytteskiffer i sovkammaren, fotogenlampan (nu elektrisk), jugendkaminen från en närbelägen bondgård. Att betrakta detta och mycket annat är värt all möda vi lagt ner!

 

Utgiven i nummer:
1/2010
Författare
Av Sten och Christina Norén

Sten och Christina Norén är medlemmar i Svenska byggnadsvårdsföreningen. 

 

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in