Putsat för framtiden

Kategori: Restaurering | Övrigt

Skoklosters puts består av släta men inte riktade ytor.

Medan åtskilliga statliga slott genomled en brutal putsrenovering på 1970-talet, slapp Skokloster cement på fasaden. Med mod att gå mot strömmen letade sig slottsarkitekten Ove Hidemark fram till ett bruk med rötter i dåtiden som håller för framtiden. Kristin Balksten berättar hur det gick till.

Omfattningen av putsskadorna syntes när vattrivningen tagits ner inne på borggården.
Alla skador ritades in på fasadritningarna när putsrestaureringen gjordes.
Det ursprungliga utstockningsbruket är brunaktigt och innehåller rikligt med stora kalkklumpar.

Det arbete som Ove Hidemark gjorde på Skokloster är unikt. Han kämpade för en byggnads rätt till »ett ständigt närvarande försynt underhåll« och för att få använda luftkalkbruk. På så sätt väckte han till liv tusenåriga kunskaper om
ett material som man under 1900-talet förlorat både kunskap om och tilltro till. Genom att läsa av byggnaden och studera litteratur från den tid slottet uppfördes, hittade Ove Hidemark en metod för att laga den befintliga putsen utan att helt putsa om –
stick i stäv mot 1970-talets utbredda nyttjande av i cement. Medan slott som Stockholms slott, Läckö, Tullgarn och Drottningholm blev av med all gammal puts för att sedan kläs i cementbaserad dito, fick Skokloster en varsam upprustning av fasaden i samklang med det 300 år gamla originalet och med förutsättningar att hålla i lika många år till.

300 år gammal puts

Slottet Skokloster i Uppland uppfördes under 1600-talets andra hälft på uppdrag av Carl Gustaf Wrangel och anses vara ett av Europas främsta barockslott. Vem som ritade slottet är inte helt klarlagt, men förmodligen var det den tyske byggmästaren Caspar Vogel som också
fick ta åt sig äran som arkitekt. Även Nicodemus Tessin d ä var inblandad i projektet. Murarmästaren kom från Stockholm och till sin hjälp hade han murgesäller, kalkrörerskor och soldater som hantlangare. Kalken kom i huvudsak från Åland och Finland, men också dyrare kalk från Gotland förekom, om än sparsamt. Den finaste vita kalken användes till ytputs och färg. Originalputsen är uppbyggd i ett inre skikt som fungerar som grundning och utstockning i ett, samt en tunn ytputs. I mitten av 1800-talet gjordes en tunn vattrivning över samtliga fasader. När restaureringen påbörjades 1971 fanns mellan fyrtio och sextio procent av 300 år gammal puts kvar på fasaderna. Invändigt var i princip all puts bevarad om än ommålad på 1800-talet.

Gotlandskalk nära originalet

För att hitta såväl en lämplig metod som lämpligt material till putsrenoveringen, krävdes ett antal studier och analyser. Därtill fordrades en stark restaureringsarkitekt som gick emot Byggnadsstyrelsens allmänna föreskrifter att använda cement. Ove Hidemark började med att studera den tyska litteratur som fanns kvar i Skoklosters bibliotek från den tid då byggnaden uppfördes och hittade beskrivningar av kalkputstillverkning som tycktes överensstämma med vad byggnaden själv kunde berätta.
Genom Erik Andréns genomgång från 1948 av räkenskaper och brev från tiden då Skokloster uppfördes, hittade han också uppgifter om kalkens ursprung och åtgång. Den främsta källan till kunskap var dock slottsbyggnaden själv, med sina bevarade lager av ursprungliga material och spår av verktyg. Ove Hidemark lät göra kemiska analyser av de ursprungliga bruken för att fastställa kalkmängden. Han förde också en nära dialog med de murare som skulle utföra putsrenoveringen, för att få fram bruk som var smidiga att arbeta med och som gav samma karaktär som originalputsen. Experiment gjordes med både industriellt tillverkad puderkalk och traditionellt tillverkad våtsläckt kalk. Till slut föll valet på den traditionellt tillverkade Gotlandskalken, vilken låg nära till hands eftersom Ove Hidemark vid sidan om arbetet med Skokloster var engagerad i kalktillverkningen som tog fart i Hejnum på Gotland. Kalken härifrån visade sig vara både mest lik ytputsens originalkalk och det smidigaste bruket att arbeta med. Hantverkarna var skeptiska till en början, men när de väl lärt sig bemästra bruket förbyttes tveksamheten i entusiasm.

Viktiga lärdomar

Det vårdprogram för Skokloster som Ove Hidemark lade grunden till på 1970-talet följs kontinuerligt och översyn av fasaderna görs med några års mellanrum. Då räcker det att använda skylift för att utföra mindre putslagningar där skador har uppkommit. En total omputsning av slottet lär aldrig bli nödvändig. Genom att skapa en fasad som kan underhållas kontinuerligt har stora utgifter kunnat undvikas, även om förfaringssättet och materialvalet inledningsvis var dyrt. Skokloster är ett lysande exempel på att det är klokt att satsa på kontinuerligt underhåll om man vill undvika stora insatser. Att hitta nya underhållsmetoder genom att förstå den gamla tekniken är rätt väg att gå, men det kräver både djup kunskap och ett genuint intresse att förstå hur det gamla hantverket en gång är utfört.

Av restaureringen av Skokloster kan vi lära oss flera saker:
• Att det är vårt uppdrag att försöka hjälpa en byggnad till fortsatt liv på dess egna byggnadstekniska villkor
• Att göra så få ingrepp som möjligt och att lita på att något som har hållit i flera hundra år kommer att fortsätta hålla, även om det strider mot moderna normer och beräkningsmetoder.
• Att vi behöver utgå från dåtidens materialmöjligheter för att nå en lösning som håller för framtiden • Att utan engagerade hantverkare är det omöjligt att uppnå goda resultat.

Det arbete som Ove Hidemark påbörjade är viktigt i många avseenden och det är märkligt att inte restaureringen av Skokloster har fått större genomslagskraft i branschen än vad den fått. Det talas mycket om den, men få vågar följa dess exempel; att laga det befintliga med lokala ursprungliga material och hantverksmetoder, att underhålla kontinuerligt och därmed undvika stora och dyra insatser. Ove Hidemark har påbörjat en viktig kunskapsuppbyggnad och nu är det upp till oss som kommer efter att våga följa i hans fotspår och utveckla det han har påbörjat. Det kräver goda kunskaper och ett ödmjukt förhållningssätt, samtidigt som det fordras att teoretiker och praktiker visar respekt för varandras kunskaper och tillsammans bygger upp nya. Det kräver också att vi höjer nivån på hantverksutbildningarnas teoretiska innehåll såväl som på praktiska färdigheter. Därutöver behövs ett ökat medvetande i byggbranschen för den kvalitet som en gång fanns, men som vi idag allt för sällan bidrar till att skapa.

Byggnadskultur 2014 - 3

Herrgårdens hus i nytt ljus

Författare
Kristin Balksten

tekn. dr, civ. ing., byggnadsantikvarie och lektor i kulturvård, Campus Gotland, uppsala universitet.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in