Plommonvägens pärla - Om föreningen som valde det hållbara alternativet

Kategori: Restaurering

Vid Plommonvägen lyser nu ett av schweizerhusen såsom de alla gjorde när de stod färdiga för snart 60 år sedan.

Bostadsrättsföreningar är inte kända för att vara de största byggnadsvårdarna. Men på Nilstorp i Lund finns en modig förening som har restaurerat sin fastighet med traditionella metoder och material. Kristina Nielsen-Jerneck berättar om diskussionen som tog fart när det inte längre gick att vänta med renovering.

Fasaden som den såg ut innan renoveringen sattes igång.
Huset har återfått sin forna glans! Den fina kontrasten mellan spritputs och slätputsade partier framträder nu tydligt, balkongräckena är restaurerade och färgsättningen den ursprungliga.

I början av 1940-talet köpte staden Lund ett stycke mark i sydöst som skulle lämpa sig för egnahemsbebyggelse. Ett halvt decennium senare tog biträdande stadsarkitekt Carl-Ossian Klingspor fram ett stadsplaneförslag som förverkligades nästan helt och hållet. Både gator och kvarter gavs namn som för tankarna till det närliggande koloniområdets odlingsbäddar. Plommonvägen och Körsbärsvägen fick också den ovanliga bredden av 18 meter, motsvarande en större genomfartsgata. Här var det inte i första hand bilarna som skulle släppas fram. Istället stod grönskan i centrum och tack vare bredden kunde man plantera alléer av fruktträd; plommon på Plommonvägen och körsbärsträd på Körsbärsvägen. Än idag är det grönskan som dominerar gatubilden. På våren blommar doftande träd i vitt och rosa och under tidiga höstmånader skördas gula, röda och lila plommon.

Femtiotalsarkitektur när den är som bäst
Där Plommonvägen svänger ligger sex trevåningshus, i folkmun kallade schweizerhusen. De byggdes i mitten av 1950-talet efter ritningar av arkitekten Ingeborg Hammarskjöld-Reiz (1909–1994). På den tiden kritiserades hon ofta för att skapa estetiskt torftiga hus, men idag hyllas hon och många menar att hennes verk hör till det främsta som har gjorts inom svensk 1900-talsarkitektur.
    Husen fick spritputsade fasader med slätputsade knutar och listverk, kraftigt utskjutande taksprång och en rad andra fina detaljer såsom ståndrännor och smäckra balkongräcken. Att de kom att kallas schweizerhus beror på att de eternitklädda sadeltaken lades åt »fel håll« så att gavelpartierna kom att bilda husens långsidor.

Att påbörja en renovering
I början av 2000-talet var schweizerhusen slitna och i bostadsrättsföreningen Plommonet, som äger ett av husen, började vi diskutera vilka åtgärder som behövde vidtas. Fasadrenoveringen var det mest akuta. I slutet av 1980-talet hade huset målats om med silikatfärg och vissa mindre lyckade lagningar hade gjorts i putsen. Taket och fönstren behövde också ses över. Men hur skulle vi gå tillväga? Vem skulle vi anlita och tro på?
    I flera av de andra schweizerhusen hade fönster bytts till »underhållsfria« fönster av plasteller aluminium, eternittaken ersatts med annat material och fasaderna putsats och målats med bruk och färg som gjorde att det snart började växa mögel i lägenheterna. I vår förening ville vi bevara husets skönhet och 1950-talskaraktär och dessutom bo i ett hus som är friskt, både idag och i framtiden.

Grundligt förarbete
Som nyinflyttad och byggnadsvårdsintresserad engagerade jag mig i renoveringen och på föreningens uppdrag tog jag kontakt med Folkes Bygg i Hanaskog utanför Kristianstad. Det är ett företag som både restaurerar och bygger nytt med traditionella material och metoder. Deras meritlista sträcker sig från 1950-talsfastigheter i Lund till Linnés födelsehem Råshult i Småland.
    På våren 2009 kom Folke Carlsson på ett första besök till Plommonvägen och tillsammans med mig besiktigade han huset från källare och grund upp till nock. Därefter gick vi igenom vad vi hade sett och det blev tydligt att vi delade samma syn på byggnaden.
    Folke såg de fel och brister som uppstått genom oaktsam renovering på 1980-talet, men han såg också möjligheter att kunna bevara istället för att byta ut. För att kunna ge föreningen ett utförligt anbud återkom han några veckor senare tillsammans med sin smed, plåtslagare och målare och gemensamt gjorde vi ännu en genomgång av fastigheten.

Husets och bostadsrättsinnehavarnas bästa
Föreningen beslutade att ta in ytterligare offerter som baserades på »moderna« metoder och material. Några av medlemmarna ifrågasatte det kulturhistoriska värdet i vårt hus. Flera av dem hade aldrig tidigare reflekterat över vad som är viktigt att tänka på i en renoveringssituation och bland oss boende uppstod en livlig diskussion om byggnadsvårdens kontra den »vanliga« byggbranschens metoder och material.
    Anbuden som hade tagits in ställdes mot varandra och nya överläggningar tog fart. Är det rimligt att anlita ett företag vars anbud på fasfasadrenovering ligger dubbelt så högt som andra firmors? Nog för att husen ingår i kommunens bevarandeplan, men övriga föreningar har ju inte följt den. Varför skulle vi göra det? Lösningen som Folke Karlsson presenterar är långsiktigt hållbar, men vi som bor i huset kanske inte bor där så länge? Varför ska vi betala räntor och amorteringar på lån som gagnar föreningen först i framtiden? Det var bara några av alla de frågor som vi diskuterade.

Kvalitet mot ekonomi
Samtalen blev många och mötena långa. Husets kulturhistoriska värde ställdes ofta mot ekonomiskafrågor. Den enskilde lägenhetsinnehavarens perspektiv stod ofta i kontrast till det som vore bäst för huset i sin helhet, och på lång sikt för oss som bor i det. Anbudet från Folkes Bygg var dyrare av flera anledningar. De ville ta itu med gamla synder och på ett genomgripande plan återställa huset till dess ursprungliga skick, medan flera av de andra företag som lämnade offerter bara ville laga synliga skador på ytan.
    Det var tydligt att Folke Carlsson ville göra ett långsiktigt arbete för att föreningen i framtidenskulle slippa stora renoveringsåtgärder. Han gav också föreningens medlemmar ett perspektivsom handlade om byggnadsvårdens kärna; Om man från början arbetar med traditionella material blir kostnaderna aldrig så stora. Det är först när man måste ta bort felaktiga material och återställa till det ursprungliga som det blir riktigt kostsamt.
    Ur beställarens synvinkel kan det på kort sikt bli billigare att byta ut än att renovera – att exempelvis sätta upp ett nytt balkongräcke istället för att från grunden restaurera det befintliga, attsätta in nya fönster istället för att renovera de gamla. Men när man väljer att byta istället för att renovera går många saker förlorade, först och främst den ursprungliga kvalitet och skönhet som ofta finns i originalet. Dessutom går man ofta miste om framtida möjligheter att renovera, eftersom många av dagens lösningarär så kallat underhållsfria – det vill säga omöjliga att underhålla.

Demokratiskt beslut efter långa diskussioner
I bostadsrättsföreningen hade vi medlemmar helt olika ingångar i hur, vad och varför man renoverar, men till slut antogs ändå anbudet från Folkes Bygg med klar majoritet. I april 2010 påbörjades den varsamma restaureringen och under tre vårmånader fick vi som bor i huset följa det grundliga arbetet på nära håll.
    Fasaden sand- och vattenblästrades för att avlägsna silikatfärgen. Lagningar med »hårt« bruk knackades ner och putsen kompletterades med stockning och ytputs av rent luftkalkbruk som slutligen avfärgades med äkta kalkfärg i sju strykningar. Balkongräckena av sinuskorrugerad plåt demonterades och transporterades till verkstad för att blästras och målas med linoljefärg. Fönstren skrapades och målades med linoljefärg. Eternittaket behölls och på de få ställen som plattor gått sönder ersatte man dem med hela plattor. Rostig plåt på taknock och stuprännor byttes ut och målades i samma blågröna kulörsom balkonger och takfot. Ytterdörren i ek restaurerades.
    Vid Plommonvägen lyser nu ett av schweizerhusen såsom de alla gjorde när de stod färdiga för snart 60 år sedan. Tillsammans med Folke Carlsson och hans medarbetare har vi som bor i huset jobbat som detektiver för att skrapa fram de kulörer som tidigare generationer målat över. Fasaden har återigen fått sin gula originalfärg och balkongräcken och plåtdetaljer har blivit blågröna som de en gång var. I bostadsrättsföreningen är vi stolta över vårt hus och över vägvalet vi gjorde för snart två år sedan. Vi har rört oss tillbaka i historien och återknutit till en tradition som på många håll redan gått förlorad. Det tror vi är alternativet för framtiden.


TIPS TILL ANDRA I SAMMA SITS

Står din bostadsrättsförening inför en omfattande renovering men saknar kunskap om hur man ska gå till väga? Ta kontakt med länsmuseet eller en konsult med antikvarisk expertis som kan finnas med under hela arbetets gång och fungera som föreningens representant gentemot entreprenören. Eftersom det fanns boende i Brf Plommonet som har kunskap om traditionellt byggande valde föreningen att ta in en konsult först vid slutbesiktningen. Det är viktigt att dokumentera att arbetet utförts på ett tillförlitligt sätt.

Utgiven i nummer:
2/2012

Byggnadskultur 2012 - 2

Alternativet - det enda rätta?

Författare
Kristina Nielsen-Jerneck

byggnadsvårdsintresserad präst och skribent, Lund

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in