Om restaurering - några reflexioner

Kategori: Restaurering

Vadstena slotts rekonstruerade vallar. Fotograf/Illustratör: Fredric Bedoire

Hur byggnadsvård och restaurering bör utföras råder ofta samstämmighet om. Fredric Bedoire visar i denna genomgång hur olika resultaten ändå kan bli.

St George's Hall före branden 1992. Fotograf/Illustratör: Bilder från officiella kataloger från Windsore Castle.
St George's Hall efter branden 1992. Fotograf/Illustratör: Bilder från officiella kataloger från Windsore Castle.

Svensk byggnadskultur har skördat en triumf under det senaste året. Vanligtvis är det svårt att peka på en restaureringsinsats som står över tyckande och olika uppfattningar, men i det här fallet går det. Triumfen handlar om att rädda en fasad i rikets känsligaste stadsparti som när den sprutades med smetig alkydputs för trettio år sedan betraktades som oåterkalleligen förlorad: Bolinderska huset vid Södra Blasieholmshamnen i Stockholm, ritat av Helgo Zettervall och ett av det svenska 1800-talets finaste privata byggnadsverk. Fasaden har återfått sin skarp-skurna detaljering och oljemålade glans, svarande mot ett färgrikt och kraftfullt inre. På få andra ställen känner man närvaron av 1870-talets fasadbehandling lika tydligt. Här har också funnits den samstämmighet aktörerna emellan som är en förutsättning för ett gott resultat: en ambitiös ägare (Grand Hotel) och en kunnig arkitekt (Sven Ahlsén, Ahlsénarkitekterna) i gott samarbete med antikvariska myndigheter. 

Bolinderska huset var alltså offer för den våg av omild hantering av skulptural nyrenässans som drabbade 1800-talsarkitekturen ännu på 1970-talet. Vattrivning och hyvling hade kanske upphört, men sprutputs gärna i grälla färger härjade för fullt. Och i det här fallet suddade cementen ut all detaljering och skapade en formlös massa som gav en känsla av olust, i synnerhet som man förstod att den måste hackas bort om det överhuvud taget skulle gå att återställa fasaden. Så har man nu också gjort - högtryckstvättning med vatten, mekanisk skrapning och nedslipning. En del av utsmyckningen har fått ersättas.

Restaurera

Att återställa, att resa upp ett fallet monument, är också grunddefinitionen på begreppet restaurering. I detta exempel har en ny tids teknik gjort processen möjlig. Och att synliggöra sin tids kunnande är väl det bästa sättet att tillgodose behovet av att låta sin samtid spegla sig i Strömmen - för att nu citera Lennart Holm, när han vid samma tid på 1970-talet med emfas återkom till att man borde riva Nationalmuseum och låta den nya tiden få spegla sig i vattnet.
Men restaureringskonst är oftast inte så renodlad som i fallet Bolinderska huset. Det finns några jämförbara exempel; ett är Ove Hidemarks återställande av Kina slott till de läckra lackaskar som det (nog) en gång har varit. Men det finns alltid en reservation: Hur säkra är vi att det verkligen har sett ut så här? Det gäller till och med Bolinderska huset. Fasadens kulör är inte identisk med den gamla, även om den är mycket rimlig för sin tid. Nya avvägningar tvingas man ständigt att göra.

Rekonstruera

Återställande - restauro - är en sak, och det gäller att skilja det från rekonstruktionen, som kräver helt andra ställningstaganden, berättigade i en del fall, i andra inte. När Kungliga Borgen på Gärdet brann vid mitten av 1970-talet var det inte självklart hos de antikvariska myndigheterna att det var moraliskt försvarbart att bygga upp den igen. Skulle Borgen brinna idag, tror jag att vi alla skulle ställa oss bakom ett återuppförande, kanske t.o.m. i Fredrik Bloms monterings-färdiga konstruktion. De rekonstruerade vallarna vid Vadstena slott möts väl inte av jubel, medan Peter von Knorrings efter brand återuppbyggda manbyggnad på Mälby i Sörmland i autentisk timmerkonstruktion väcker respekt.

Respekt för originalet

Att permanenta åldrandet - patinan - är mindre kontroversiellt. Knappast någon hävdar idag, som Ruskin, att man skall låta en byggnad stå och invänta sitt ruintillstånd. Däremot kan det vara föredömligt att inte måla om bänkarna i en kyrka, utan låta det se ut som de gjorde före restaureringen, men hejda ytterligare förfall. Det här var ett synsätt som Börje Blomé hävdade i Häverö kyrka redan på 1960-talet och som fullföljdes av John Sjöström i Botkyrka kyrka. Ett annat välkommet exempel var restaureringen av Källaren Den Gyldene Freden i Gamla stan, som ju fortfarande ser lika inrökt ut som på Evert Taubes tid. Stilbildaren med internationell räckvidd för de minimala ingreppens metodik och acceptansen av äldre material och konstruktioner har varit Ove Hidemarks Skokloster. Men det är inte patinan som slår oss där, utan en ny fräschör åstadkommen av traditionella material.

Tillägg i samtidens smak

Huvudådran i restaureringskonstens his-toria är att låta sin samtids formuttryck ta överhand vid gestaltandet. Det var inte något problem för Helgo Zettervall när nygotiken var levande i samtiden eller för Sigurd Curman när nationalromantiken förespråkade en medeltidsaktig stränghet även i nybyggandet. Men efter 1930 blev det svårare, till exempel för Erik Lundberg och alla dem som skulle rätta till Zettervalls snedsteg i Uppsala domkyrka. För Erik Lundberg handlade det om att gestalta själva övergången från det gamla till det nya: att på ett modernt sätt göra elektrisk armatur lika stämningsfull som det levande ljuset. För Jan Lisinski och Arksam-gruppen i Skara domkyrka vid slutet av 1990-talet var det naturligt att arbeta i tidens minimalism, även om fortsatt gotiskt formspråk också kunde varit möjligt. Att stå mycket nära det dagsaktuella kan vara det sätt som lättast blir en måltavla för nästa generations insatser, när man återigen önskar revidera det omoderna och halvgamla.

Återuppbyggandet av Frauenkirche, Dresden

Det är hos de stora monumenten som vi tydligast ser komplikationerna i de skilda synsätten. Blickar vi ut över vår samtid så märker vi att toleransnivån är hög idag: man arbetar på olika vis, och det finns behov av att provocera. De mest ambitiösa och kanske också mest utmanande exemplen handlar om att bygga upp det som gått förlorat, vid krig och brand. Det mest omfattande projektet är nog Frauenkirche i Dresden, barockkyrkan som likt Fågel Fenix återuppstår ur askan. Byggnadsställningarna i kyrkorummet rivs i vår, och fram träder en interiör i 1700-talets tyska pastellaktiga rokoko. Och stadens horisont har redan återfått en av sina mest karaktäristiska profiler.
Det som förundrar besökaren är det obekymmer som man visar över att den gamla mörka stenen blandas med den nyhuggna ljusa. Det är som om man vill visa byggnadsverkets skörhet, att vissa delar är autentiska medan de övervägande inte är det, mot den förvissningen att de olika delarna med tiden skall smälta samman till en helhet. Restaureringen av Frauenkirche kan inte jämföras med de i och för sig ambitiösa rekonstruktionerna från DDR-tiden. Byggnadsarkeologisk noggrannhet och trohet till gamla material och konstruktioner har tagit över. På så vis finner man likheter med återuppförandet av Katarina kyrka i Stockholm, som dock inte är bekant för den på platsen ansvarige arkitekten.
Frauenkirche är en imponerande, nästintill sanslös satsning, som i övervägande grad bekostats av frivilliga medel och drivits fram av en folkrörelse med skilda förtecken. Kyrkans arkitektur, uppfattad som lugn och mäktig i italiensk renässans, har betraktats som en juvel i konststaden Dresdens tiara, samtidigt som kyrkan har varit den borgerliga protestantismens huvudtempel. Att den setts som symbol för tyskhet har medfört att dess återuppförande inte bara varit en lokal utan i hög grad en nationell angelägenhet.

Rekonstruktionen av Windsor Castle

Mera betänksam blir man när man betraktar de delar av Windsor Castle utanför London som förstördes av brand 1992 och nyligen har restaurerats. St George`s Hall, ett av Storbritanniens ceremoniella huvudrum, har omgestaltats en gång tidigare, omkring 1830, då ett barockgalleri byttes ut mot en riddarsal i nygotik. När denna nu skadades och skulle byggas upp igen, ersatte man inte det uppbrunna bjälktaket - förebild för många salar i 1800-talsromantik - utan skapade en väldig öppen takstol av det slag som finns i några av Englands främsta nationalmonument som Westminister Hall och Guild Hall i London. Åtskilliga nya detaljer har fått en egenartad modern formgivning, och det gäller också den nygotik som präglar några helt nyskapade festrum i närheten. En kommitté där prins Charles figurerat har varit styrande för restaureringen. Hela företeelsen, som onekligen har släktskap med 1800-talets häftigaste stilrestaureringar, blir kanske mer begriplig om man ser den som en parallell till den nya klassicism som kommit att förknippas med den brittiske kronprinsen. I sin nya skepnad gör St George`s Hall anspråk på en historisk förankring som den aldrig haft i 1800-talets tappning. Då fick rummet vara nytt, nu låter man besökaren tro att taket är från medeltiden.

Tillbyggnad

Uppenbart finns det utrymme för ytterligheter i dagens restaureringsdebatt. Vid sidan av den konsekventa rekonstruktionen och den nygamla stilrestaureringen på bräcklig historisk grund vill jag peka på den frihet man kan ta sig vid tillbyggnad. Att en sådan kan göras i tidens eget formspråk är ingen nyhet, men det är bisarrt att år 2003 sätta samman en svensk stadskyrka i nyklassicism, vars torn, kor och övrig dräkt är från Gustav III:s tid, med den konstruktivistiske arkitekten Konstantin Melnikovs runda bostadshus i Moskva från 1927. Detta konststycke har gjorts vid en tillbyggnad till Christinae kyrka i Alingsås, genomförd av Nyréns arkitektkontor. Det är en vidareutveckling av ett sätt att bygga till en äldre kyrka med församlings-lokaler, som Carl Nyrén introducerade i Nacka kyrka. Det var i ett ganska lågmält modernt formspråk som ändå underordnade sig Gustaf Wickmans 1890-talsarkitektur och som än i dag kan kännas fullt rimligt. Men att ta steget därifrån och låta en av modernismens mest påträngande ikoner, lätt igenkännbart med sina sex-kantiga fönster, läggas till den sengustavianska arkitekturen är omdömeslöst. Att det inte är något olycks-fall i arbetet framgår av att arkitektkontoret använt kyrkan i Alingsås som bild på sitt senaste julkort. Varför tillståndsgivande myndighet accepterat förslaget kan inte förstås på annat sätt än att namnet Carl Nyrén varit en kvalitetsstämpel som man inte ifrågasatt.

Pluralism

Kina slott representerar inte samma restaureringsideologi som Skokloster, och det gör inte Katarina kyrka heller. Om man idag skulle formulera tidens synsätt så är det inte längre de minimala åtgärdernas ideal som är dominerande. Det är pluralism som gäller - det vill säga en motsvarighet till vad som präglar dagens nya arkitektur - och man låter föremålet och sammanhanget avgöra vilket förhållningssätt man skall välja. Möjligheterna är många, och det förutsätts att man har kunskap och omdöme. Sedan är det förmågan som avgör om det blir bra.
Ibland kan man tycka att vi kommit tillbaka till gamla förkastade synsätt. Men den stora landvinning som vi har gjort i Sverige sedan 1960-talets ganska hätska restaureringsdebatt har inte gått förlorad: att inte göra avkall på att använda traditionella material och tekniker och att undvika överstarka konstruktioner, som är främmande för originalet. Att göra insatserna reversibla, möjliga att avlägsna, är nog också en regel som de flesta seriösa restaurerare omfattar. I dessa avseenden ligger vårt land i täten, internationellt sett.
Men frågorna har också förändrats. Även om vi med briljans kan klara av ett komplicerat 1800-talshus, så har vi inte lyckats med efterkrigstidens modernism, varken det enskilda monumentet eller den omfattande gruppbebyggelsen. För att ta två stockholmsexempel: Mercedes-huset vid Vasagatan är kvaddat, på tur står nu Skattehuset - trots att kompetenta studier om dess egenskaper och värde föreligger. Orsak till att det går snett är både oviljan att se det halvgamla som värt att bevara och oförmågan att restaurera det med samma varsamhet som gäller för den äldre bebyggelsen. Kalkputs och linolja har blivit etablerat och hanterbart, men det gäller inte de sedan länge utgångna skivmaterial som hör 1950- och 60-talsarkitekturen till. Inte minst har myndigheterna varit hållningslösa och inte vågat flytta fram sina positioner. Det krävs en ny generations beslutsfattare för att också det senare 1900-talets arkitektur skall bli värd att restaureras.

Olika årsringar

Till slut vill jag peka på ett dilemma som har att göra med att bevara en byggnads olika årsringar. Ett av det tidiga 1900-talets främsta rum är Heinrich Tessenows trapphus i Dalcroze-institutet i Hellerau utanför Dresden (1910-12). Det blev snabbt förebild för svensk arkitektur och i det närmaste direkt efterbildat av Carl Bergsten i Liljewalchs konsthall. Under efterkrigstiden blev byggnaden förfallen och behängd med färgstark Sovjet-propaganda. Hela anläggningen är nu snart färdigrestaurerad och de färgsprakande fondbilderna kvar i trapphuset. Historiskt äkta, ja. Givetvis är det betydelsefullt att inte sudda ut spåren av ddr, men det får inte ske till priset av att man förvanskar ett internationellt arkitekturmonument. Eller hur?

Utgiven i nummer:
1/2004
Författare
Fredric Bedoire

Professor i arkitekturhistoria vid Kungl. Konsthögskolan, Stockholm.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in