Lyssna till vad huset berättar

Kategori: Restaurering

Margaretavägen 60, fasad mot trädgården, sommaren 1910. Postmästare Johan Joelsson med familj. Köksingången har en trätrappa med vitmålat räcke. Fotograf/Illustratör: Okänd

Lyckliga omständigheter har gjort att detta hus från 1909 i Gamla Enskede bevarat mycket av sina ursprungliga kvaliteter. Utöver det löpande underhållet med traditionella medel och till låga kostnader har nästan inget ändrats. En gång nödvändiga nya mellanväggar har tagits bort när familjesituationen tillåtit det.

Trappan och trappavsatsen med det fina gamla tvättstället. Fotograf/Illustratör: Helena Friman

Stugan på Margaretavägen 60 i Gamla Enskede byggdes 1909. Det är ett av de äldsta husen i området och ett av de bäst bevarade. På ursprungsritningen står det tre rum och kök, ett av rummen på övervåningen var oisolerat och räknades då som vind.

På 1930-talet vidtogs vissa ombyggnader och förändringar. Elektricitet drogs in och torrklosetten byttes ut mot wc. Ett nytt fönster togs upp på den södra gaveln. I trädgården byggdes en redskapsbod och ett uterum kallat Sommarrestaurangen. Den utgjordes av ett gjutet golv med stolpar som bar ett pappklätt tak. Väggarna bestod av lösa masonitplattor inskjutna i reglar. Plattorna togs ner när värmen kom på våren så att byggnaden blev ett öppet rum under tak. Då hette det att Sommarrestaurangen hade öppnat.

Huset var uthyrt i 26 år, 1956-1982, och det innebar att det lyckligen undslapp stora moderniseringar och »förbättringar«, något som de flesta andra hus i området har varit med om, särskilt under 1960- och 1970-talen. De förra ägarnas bilder fick sitta kvar uppe på den övre vinden, likaså fick tvättstället i Shanks eleganta formgivning vara kvar på övre våningens trappavsats, innertrappans räcke med skurna hjärtan gömdes inte bakom plattor och inga kopplade fönster ersatte innanfönstren. Men köksingångens yttertrappa av trä med vitmålat träräcke byttes ut mot en stentrappa med järnräcke och bottenvåningens två kakelugnar togs bort. Huset underhölls alla dessa 26 år varsamt av ägaren Birger Lidström, som innan han blev präst var timmerman och folkskollärare.

När Mats och jag fick hyra huset hösten 1977, hade vi ett barn och väntade vårt andra, som föddes i mars 1978. Huset är på 87 kvadratmeter bostadsyta förutom källare och har två sovrum på övervåningen.
1982 deltog jag i en arbetsgrupp ledd av professor Ove Hidemark. Det gällde restaureringen av ett par små 1700-talsstugor på Stigbergsgatan i Stockholm, som skulle bli museum och visa för nutidens människor hur folk hade levt och bott i Stockholm i början av 1900-talet.

Arbetet i Blockmakarens hus blev en viktig lärotid för mig och den fick också betydelse för stugan på Margaretavägen 60. Jag lärde mig hur viktigt det är att lyssna till vad huset självt har att berätta och att tiden - som visserligen bara är ett ord - i sådana här sammanhang är mycket betydelsefull. Det går inte att skynda på beslut om åtgärder, kunskapen måste få tid att växa.

Hemma började vi också att ifrågasätta en del andra auktoriteter. Vi litade inte särskilt mycket på dem som ansåg att de visste vad man var tvungen att göra med gamla hus för att de skulle fungera, eller på dem som visste allt om »rätt« färg, ytmaterial, ventilation, värmebesparing. Å andra sidan spetsade vi öronen när det dök upp någon som verkade genuint kunnig.

Efter fem år som hyresgäster fick vi köpa huset. Då var Märta sju år och skulle börja skolan till hösten. Hon behövde ett egen rum så vi bestämde att göra två rum av barnkammaren. Snickaren Per Thor, god vän och arbetskamrat från flera utställningar på Stockholms stadsmuseum anlitades. Han kom, såg på barnkammaren, som inte var stor och bara hade ett fönster, och föreslog en lösning som resulterade i två fina rum med instickskojer under snedtaket och en avdelande vägg som utgick från mitten av fönstret och var konstruerad så att vi lätt kunde ta ut och sätta in innanfönstren. De två nya rummen fungerade fint för barnen ända till 1998. Då hade Märta flyttat hemifrån och vi kunde riva väggen, sätta igen kojerna och återställa rummet.

Vi har aldrig haft mycket pengar. Huset var kallt och värmen kostade. 1982 satte vi tillbaka kakelugnar på bottenvåningen. Det gjorde vi främst för att rummen skulle återfå sina proportioner men också därför att ett hus som är rått och kallt får ett helt annat och behagligt klimat med väl skötta kakelugnsbrasor. Kakelugnarna köpte vi av Börje Alm, som räddat hundratals enkla ugnar från rivningshus i Stockholm. Kakelugnsmakare Seppo Lamminen satte upp dem. Den totala kostnaden blev 14 000 kronor. Redan första året hade värmekostnaden minskat med cirka 5 000 kronor.

Vi har inte rivit bort smattarna innanför ytterdörrarna som många gör för att förstora kök och hall. Smattarna är praktiska och vackra med pärlspont och hängare, och de är effektiva dragstopp.
Stockholms stad erbjöd villaägarna värmerådgivning. Det kom en rådgivare och konstaterade vad vi redan visste, att huset var dåligt isolerat.
- Nittio procent av värmen går ut genom taket, sa han. Gör något åt det!

Han hade rätt. När Mats hade lagt värmeisolering i hela vindsgolvet blev huset mycket varmare. Barnen blev ungdomar och vi två vuxna arbetade mycket hemma. Huset kändes trångt. I det läget byggde många grannar och bekanta, till sina välproportionerade stugor så att öppna, välavvägda siktlinjer och därmed hela områdets karaktär förändrades på ett olyckligt sätt. Men de hade inte så mycket val om de ville bo kvar i Enskede.

Vi fann en annan väg. Vi rev "Sommarrestaurangen", som vi kallade Skrutthuset, och byggde en 15 kvadratmeter stor ateljé. Vi köpte sju vackra fönster från en riven glasveranda i Älvsjö och arkitekt Gunnar Åsell ritade huset, inte som en valp till huvudbyggnaden utan som en självständig byggnad med pulpettak och fönster mot trädgården. Per Thor gjöt och byggde. Byggnadslov och hela apparaten men värt vartenda öre. Idag har jag min arbetsplats i trädgårdshuset. Jag lämnar hemmet och går till arbetet, en viktig handling även om sträckan bara är några meter.

Nu har vi bott i huset i 23 år. Man kan nog säga att det bestämmer över oss. Vi kan inte möblera hur som helst. Låga soffor ser dumma ut och gästerna slår huvudet i fönsterbänkarna. Ibland längtar vi efter räta vinklar och stora vita väggar. Men det är bara korta stunder.

Helena Friman, f. d. antikvarie vid Stockholms stadsmuseum och Skansen, medverkade i Kullturhuvudstadsåret, nu frilans.

 

 

Utgiven i nummer:
2/2002
Författare
Helena Friman

F d. antikvarie vid Stockholms stadsmuseum och Skansen, medverkade i Kullturhuvudstadsåret, nu frilans.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas