Hanteras varsamt

Kategori: Restaurering

Snickerier i ett sekelskifteskök. Fotograf/Illustratör: Eva Eisenahauer

Synen på värdet i äldre bostäder har förändrats genom åren. Idag skulle det till exempel vara otänkbart att slå sönder en kakelugn, vilket skedde i stor omfattning under 1970-talet. Men 1950- och 60-talens gedigna kökssnickerier är värda motsvarande respektfulla hantering, skriver Ingela Blomberg. Här diskuterar hon begreppet varsamhet och visar på kvaliteter värda att bevara i fastigheter från olika epoker.

Klädkammare med funktionell inredning från 50-talet. Fotograf/Illustratör: Nino Monastra
Glasade öppningar mellan rum ger möjligheter för ljuset att nå långt in i bostaden. Lägenhet från 1970-talet. Fotograf/Illustratör: Nino Monastra

Redan på femtiotalet insåg man att bostadsfrågan inte kunde lösas enbart genom rivning och nybyggnad. I skriften Ombyggnad. Utredning om hyreshus, egna hem och bruksbostäder 1880-1935 som kom ut 1955, visas på möjligheterna att även genom modernisering råda bukt på den stora mängden omoderna bostäder, och ges exempel på goda lösningar.
I början av 1960-talet fanns ca 1,4 miljoner lägenheter i flerbostadshus varav nära hälften var omoderna, dvs de saknade eget bad- eller duschrum, och i köken fanns inte varmvatten. Den bostadspolitiska målsättningen för det intensifierade bostadsbyggandet under rekordåren 1961-1975 var enligt proposition 1967:100, Angående riktlinjer för bostadspolitiken mm: att "... hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader"
Men mot slutet av 1960-talet insåg man att inte ens med den omfattande nybyggnadsverksamheten som pågick skulle den stora mängden omoderna bostäder kunna ersättas med nya moderna inom rimlig tid. För att även stimulera modernisering av de omoderna bostäderna infördes därför 1973 förmånliga bostadslån för ombyggnad samtidigt som särskilda ombyggnadsregler medgav att nybyggnadskraven inte i alla delar behövde uppfyllas när man åtgärdade befintlig bebyggelse.

Standarden höjdes men kvaliteterna försvann

Med stöd av dessa stimulansinsatser sköt ombyggandet fart i början av 1970-talet. Först i tur stod de omoderna bostäder som saknade hygienrum men även andra standardegenskaper som centralvärme och moderna köksfunktioner. Det gällde främst bebyggelse från det senare 1800-talet och tidiga 1900-talet.
Men samtidigt som standarden höjdes försvann ofta många av husens invändiga kvaliteter. Det som fick stryka på foten var både planegenskaper och detaljutformningar. Förändringar i planlösningar minskade i många fall möjligheterna att röra sig på olika sätt inom lägenheten, då samband mellan rum i fil längs en fasad och mellan rum mot motstående fasader försvann.
Även i detalj påverkades husen genom att byggnadsdelar togs bort eller byggdes för, som fönstersnickerier, spegeldörrar med ramverk och fyllning, stuckrosetter och lister i tak, platsbyggda skåp som skafferier och skänkskåp, interna fönster mellan hall och kök - för att inte tala om kakelugnar som ofta slogs sönder och slängdes.
Allt detta var standardelement i sekelskiftesbebyggelsen, samtidigt som de var högt uppskattade av de flesta boende. Att den bostadstekniska standarden måste förbättras ifrågasattes sällan, men det som var svårt att förstå var varför moderniseringen skulle behöva gå ut över sådana delar av lägenheten som inte berördes av standardhöjningen.

Underhåll blev ombyggnad

Den första vågen ombyggnader handlade verkligen om modernisering i betydelsen standardhöjning, dvs att tidigare omoderna sekelskiftesbostäder försågs med modern standard. När senare ombyggandet kom att omfatta bostäder som faktiskt redan hade vad vi kallar lägsta godtagbara standard var det ännu svårare att förstå varför inte deras goda egenskaper skulle kunna få förbli orörda när nedslitna byggnadsdelar eller inventarier måste renoveras eller bytas ut.
Under 1980-talet var det 1920-talsbebyggelsen som blev föremål för sådana "moderniseringsåtgärder", men motsvarande diskussioner har förts även beträffande bostäder från 1930- till 1970-tal. Om flera underhållsåtgärder utfördes vid samma tidpunkt blev det snabbt ett ombyggnadsprojekt, som kunde få förmånlig finansiering. Så kunde i princip enkla stambyten bli omfattande moderniseringsprojekt. Från hyresgästsidan ifrågasattes om detta verkligen var ombyggnad eller om det inte snarare var ett sedan länge eftersatt underhåll som utfördes.

Varsamhet - kvaliteter, brister, åtgärder

Varsamhet, som myntades som begrepp under 1970-talet och som så småningom fick insteg i plan- och bygglagen, var ursprungligen motsatsen till ovarsamhet. Varsamhet var att uppmärksamma och respektera husens och lägenheternas befintliga kvaliteter när modernisering planerades och genomfördes. Varsamt är att börja varje förändringsprocess med att definiera kvaliteter hos det som ska förändras, att därefter analysera brister och att välja åtgärder som eliminerar bristerna med respekt för kvaliteterna. Både kvaliteter och brister kan omfatta egenskaper i planlösning och i detaljutformning.
Kvaliteter kan vara bruksvärden, upplevelsevärden och kunskapsvärden. Det kan handla om sådana egenskaper som att det är helt och fungerande, att något är vackert och uppskattat eller att det är tidstypiskt och oersättligt.
Redan den romerske arkitekten Vitruvius delade in egenskaperna i en byggnad i delarna firmigas, konstruktion och hållbarhet, utilitas, funktion och användbarhet och venustas, form och utseende. Alla tre aspekterna kan även ge uttryck för historisk tillhörighet dvs har ett kunskapsvärde.
Brister kan vara av två slag, dels att en byggnadsdel inte längre fullgör sin uppgift som tidigare på grund av åldrande och slitage, dels att vi nu ställer andra krav än när huset en gång byggdes. Den första behöver sällan leda till annat än underhåll medan den andra typen av brist kan kräva mer omfattande åtgärder. Detta kan både gälla egenskaper och funktioner i lägenheterna som t ex köksutrustning, och byggnadsgemensamma aspekter som tillgänglighet och avfallshantering.

Olika epokers kvaliteter

Vilka kvaliteter finns då i olika epokers bostadsbyggande, som kan hotas i samband med underhålls- eller ombyggnadsåtgärder?
• I sekelskiftets bostäder fanns byggnadsdelar som skafferier, skänkskåp, foder och socklar, stuckdekorationer, kakelugnar, spegel-dörrar, profilerade snickerier, smäckra fönstersnickerier med handblåst fönsterglas och förmedling av dagsljus genom glasade öppningar mellan t ex hall och rum eller kök. Hotade kvaliteter kan också vara kontakt mellan rum i fil eller mellan rum som vetter mot motstående fasader.
• 1920-talets lägenheter har i princip den bostadstekniska standard som krävs idag om än i ålderdomlig tappning. Möblerbara mörkare utrymmen i husens kärna, möjligheter i små lägenheter till avskild sovplats genom sovalkover, rumskontakt genom glasade skjutdörrar mellan rum i fil, toalettrum separerade från badrum, kök med platsbyggd snickeriinredning, profilerade foder och socklar, kopplade fönster med handblåst fönsterglas och stuckdekorationer i tak är alla exempel på kvaliteter i 1920-talets bostäder.
• Funktionalismens bostäder karakteriseras av ytknappa och effektiva planlösningar, gedigna skåpssnickerier upp till tak och friskluftventilerade skafferier. Där finns också kvaliteter som glasade förbindelser mellan kök och matplats och utdragbara bakbord med marmorskivor.
• 1950-talets lägenheter fick välutrustade kök, små men ofta dagsljusbelysta badrum, riklig och differentierad möjlighet till förvaring i välinredda klädkammare och/eller garderobspartier med överskåp, glasade innerdörrar och öppna spisar. Blomsterfönster, burspråk och balkonger var andra positiva element.
• Rekordårens bebyggelse har modern standard, ofta glasade kontakter mellan hall och vardagsrum och ibland även mellan rummen, jämförelsevis rymliga hygienrum, grovkök med tvättutrustning, rejäla förvaringsutrymmen i klädkammare eller garderobspartier och stora balkonger.

Inställningen är avgörande

Över tiden kan man finna exempel både på varsamt och ovarsamt hanterande av befintliga bostäder. Samma normer och finansieringsregler gäller för alla vid varje given tidpunkt, men det avgörande för hur husen hanteras är inställningen hos dem som fattar beslut och hos dem som genomför dessa. Ju närmare kontakten är mellan beslutsfattare, hus och användare, desto varsammare hanteras husen. Eller kanske det är så att om man har en varsam inställning ser man till att lära känna sitt objekt och att undersöka det noga innan man fattar beslut om vad som ska göras.
Att ansvara för att äldre tiders bostadsbestånd och dess positiva ursprungliga egenskaper ska kunna fortleva i framtiden kräver ett medvetet förhållningssätt. Den som vill hantera den byggda miljön respektfullt kan alltid finna argument inom både teknik och ekonomi som stöder den uppfattningen. Och om man vill att det som är omtyckt och uppfattas som vackert och bruksvärt ska finnas kvar i framtiden så ser man till att så sker.

Utveckling mot ökad varsamhet

Varsamhet som hållning har vidgats under åren allteftersom fokus har flyttats. Det finns en tydlig utveckling över tiden mot högre grad av varsamhet. Synen på värdet i det ursprungliga har också förändrats med åren - idag skulle det vara otänkbart att slå sönder en kakelugn samtidigt som till exempel femtiotalets och sextiotalets gedigna kökssnickerier, som nu rivits ut i många fall, är värda motsvarande respektfulla hantering.

Varsamt och sparsamt hänger ihop

1987 infördes det så kallade varsamhetskravet i plan- och bygglagen, PBL 3:10: "Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara." Varsamhets-paragrafen har som grund och utgångspunkt att det finns kvaliteter i alla byggnader, inte bara de som klassificerats som kulturhistoriskt värdefulla.
Att ställa varsamhet som krav - som i PBL 3:10 - kan egentligen tyckas omöjligt eftersom ödmjukhet eller en varsam inställning inte kan tvingas fram genom lagstiftning. Paragrafen har heller inte kunnat användas hårt som instrument i konkreta intressekonflikter. Men bara det faktum att orden står där i lagen ger i många fall rum för eftertanke.
Varsamt och sparsamt hänger ihop - att vara varsam innebär att vara återhållsam med åtgärder, att göra det som verkligen behöver göras och att då utföra detta väl. Gemensamt är att det handlar om att se på det existerande som en tillgång att vårda och förädla.
Egentligen kan varje förändring - oavsett vad det handlar om - hanteras enligt varsamhets-resonemanget, dvs genom att definiera kvaliteter och brister i det som ska förändras och att planera åtgärder så att bristerna elimineras medan kvaliteterna så långt det är möjligt bevaras och förstärks.

 



Utgiven i nummer:
4/2006
Författare
Ingela Blomberg

Arkitekt och docent vid KTH Arkitektur I Stockholm

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas