Hussvamp, en av husets fiender

Kategori: Röta, svamp och insekter

Artnamnet lacrymans, som betyder tårögd, syftar på svampens egenhet att bilda vattendroppar. Fotograf/Illustratör: Pedro Gandra

En svamp som bara finns i hus, och som förstör träets bärande förmåga, kan framgångsrikt bekämpas med torka eller värme.

En ovanligt stor fruktkropp som har producerat miljarder sporer. Fotograf/Illustratör: Pedro Gandra

I takt med ett ökat intresse för byggnadsvård får allt fler lära sig det latinska artnamnet Serpula lacrymans, »den krypande, gråtande svampen«, som oftare brukar kallas hussvamp eller till och med äkta hussvamp. Äldre benämningar kan vara Merulius l. bland andra. De allra flesta som hört talas om den vet att den är bland de värsta husskadegörare man kan råka ut för men sedan varierar kunskapen om denna mycket märkliga varelse kraftigt. Hur känner man igen ett angrepp av hussvampen och vad gör man? Ofta luktar den inte alls men vid färska angrepp kan det lukta tydligt »champinjon« i en angripen grund. Observera att sökhundar inte klarar att skilja Serpulalukten från andra betydligt beskedligare svampar.

Hur känner man igen hussvamp?

Fruktkroppens viktigaste funktion är att sluta cirkeln, dvs. producera nya sporer och säkerställa artens fortbestånd. Och även detta gör denna svamp märkligt effektiv: När det är dags, exploderar den bildligt talat och sprutar ut enorma mängder av sporer bara hundradels millimeter stora, och det gör den bara där det är »effektivt«, således inte bakom någon tapet eller parti med bomputs (där mycelet gärna håller till) utan t. ex. över en krypgrund från undersidan av ett bottenbjälklag.

Denna fas är nog den lättaste att upptäcka och känna igen. Den som aldrig sett detta kan försöka föreställa sig ett oanvänt hus där någon hällt ut ett paket kakaopulver över golvet! Precis så kan det se ut.
Finns det synliga fruktkroppar (det gör det ofta inte!) kan de variera mycket i storlek men det gemensamma är att de är relativt platta och tunna med en vit till vitgul kant med brunröd »pizzafyllning« i mitten. Ibland kan det dock se ut som renaste (och vitaste) badskum och är då frågan om rätt nybildat mycel.

Naturligtvis slutar inte alla oupptäckta angrepp med att huset rasar, det är däremot inte ovanligt att man i t. ex. restaureringssammanhang upptäcker gamla angrepp som av olika anledningar stannat av. Förutom de redan beskrivna formerna kan den döda svampen likna trasiga rester av spindelväv, som hänger på murverket när bomputsen faller ned. Hittar man då tjocka mycelsträngar som går av med tydligt knäppljud när de böjs, kan man vara tämligen säker på att det är en hussvamp som man håller i men lika säkert är att den då är inaktiv.

En ofta diskuterad fråga, inte minst i samband med rättstvister, är hur snabbt ett hussvampsangrepp utvecklas. Självklart är det helt beroende av betingelserna men det är också välkänt att det kan gå väldigt fort, enligt en uppgift kan den sprida sig 15-20 centimeter i månaden.

Inaktiv, men inte död? Frågan om hur och när hussvampen dör är ju central kan man tycka, men faktum är att sifferuppgifterna om denna märkliga svamps »gränsvärden« revideras ofta och alltid i samma riktning. Den tycks klara mycket mer än vad man tror genom att, när livet blivit alltför hårt, övergå i något slags »dvala« som tycks kunna fortgå i åratal. Genom att undersöka innehållet av atp (adenosin trifosfat) i cellerna kan man idag säkert skilja detta vilotillstånd från rena dödsfall.

Hur gör man då för att stoppa den?

Två faktorer har sedan länge varit grundbultar vid sanering av hussvamp. Fuktkontroll är absolut grundläggande. Även om det är omtvistat hur länge den kan klara sig utan fukt, (observera att den inte klarar sig enbart på sina egna »tårar« som det ibland påstås!) är det i praktiken så att den förr eller senare måste ge upp när relativa fuktigheten på ett varaktigt sätt hålls under 85 procent. Är fuktkällan ett läckage i takplåten, brukar det räcka med att laga taket för att stoppa angreppet. Värre är det när det, vilket ofta är fallet, rör sig om fukt i marken t. ex. orsakad av en trasig markbrunn som under lång tid genomfuktat en tjock grundmur och där såväl själva inläckningen som uttorkningen är besvärliga och långsamma. Utan att hemfalla åt panikåtgärder bör man därför alltid ta allvarligt på ett angrepp av hussvamp. Här följer ett beprövat handlingssätt i detta sammanhang.

1. Fastställ att det verkligen rör sig om Serpula lacrymans och inte någon annan liknande art.

2. Fastställ varifrån fukten kommer. Kartlägg noggrant skadans art och omfattning. Observera att ett angrepp av hussvamp är väldigt likt »isberget«. Det är bara en mindre del som syns, till att börja med - riv varsamt men tänk på konsekvenserna av en alltför försiktig undersökning. Skilj samtidigt gamla angrepp från nya genom att på prov böja eventuella mycelsträngar (se ovan). Mögelhundar hittar fuktskador men kan inte särskilja hussvampsangrepp från andra svampangrepp.

3. Avlägsna eller avskärma alla fuktkällor, alternativt ventilera tänkbara transportvägar. Om strängarna torkar ut stoppas fuktförsörjningen till de torra träpartierna och svampen dör eller blir i vart fall inaktiv.

4. Torka ut angripet virke till en relativ fuktighet under 85 procent, vilket motsvarar en fuktkvot (mäts enkelt med fuktmätare) på 20 procent.

5. Ersätt endast virke som bedömts att det är nödvändigt med hänsyn till funktionen, alltså inte allt virke som angripits. Däremot bör man se upp med vart angripet virke tar vägen. Det har hänt att man fått igång allvarliga angrepp på tidigare friska konstruktioner när bråtet hamnat i någon källare, istället för att brännas upp, vilket är det rätta enligt Boverket.

6. Kontrollera att saneringen har lyckats genom mätning av fuktkvoten på representativa kontrollpunkter. Snåla inte! Mät helst före och efter åtgärd på varje sådan punkt.

Hittills nämnda åtgärder är oftast tillräckliga om de utförs väl. Generellt kan sägas att man måste jobba noggrant och metodiskt och varken gripas av panik eller ta lätt på en sådan skada. Konventionella konsulter och entreprenörer med erfarenhet från modernare byggnader där bevarande av t. ex. originalmaterial väger lätt jämfört med känslan av att »man gjort allt som går att göra«, tar till omfattande materialutbyten och kemisk sanering. Naturligtvis behöver det inte alltid vara fel att söka skaffa sig säkerhetsmarginaler på ett sådant sätt. Det är dock viktigt att man inser att det första målet inte bör vara att försöka utrota eller ens döda svampen. Betänk att en enda spor (ca en hundradels millimeter, på längden) som lyckats överleva kan starta ett nytt angrepp. Chansen att stoppa svampen »för alltid« är alltså inte så stor.

I Danmark använder man sig gärna av värme för att sanera hussvampsangrepp. Rent mykologiskt är det klokt. Det har visat sig att ett av de säkraste sätten att verkligen ha ihjäl hussvamp är att värma mycelet till 50°C i 16 timmar. (Observera att rekommendationen i detta sammanhang har skärpts gång på gång!). Ändå ska man veta att sporerna överlever temperaturer på upp till 70-75°C! I Sverige finns ännu så länge få väl kontrollerade erfarenheter av denna metod. Med specialiserade och erfarna entreprenörer och ordentliga temperaturmätningar går det säkerligen att använda sig av svampens känslighet för värme men det är betydligt svårare (och dyrare) än vad man kan tro (tänk på att det ska bli 50°C en bra bit in i murverket och ned i marken!). Det är för övrigt ingen överdrift att slå fast att sanering av ett hussvampsangrepp bör göras av eller åtminstone med stöd av specialister såväl på konsult- som på entreprenörsidan.

Detta är kanske i strid med den vedertagna uppfattningen om hussvampens farlighet. Men här, liksom i andra liknande sammanhang, är det kunskapen om byggnadsfysiken och om den äldre byggnadstekniken som bör ligga till grund för rationell och varsam byggnadsvård. Saneringar eller andra ingrepp föreslagna av specialister bör därför granskas av byggtekniker med sådan kompetens.

Fakta

Hussvamp, Serpula lacrimans, är en mytomspunnen varelse, men kunskapen om den är fortfarande begränsad och det är lätt att hitta avvikande uppgifter om den i litteraturen. Ändå beskrevs den för första gången i England i slutet av 1500-talet, där den f. ö. motiverade att en kommission tillsattes för att stoppa dess framfart i de kungliga skeppen. Förutom trä och fukt kunde dessa skepp erbjuda kalk i olika former. För att hussvampen ska trivas måste den ha tillgång till tre ting: rikligt med fukt i starten, trä och kalk. Därför har den blivit en äkta »hussvamp«, d.v.s. den har anpassat sig ytterligt väl till husmiljöer och förekommer nästan inte i naturen.

I en dansk undersökning av 60(!) hussvampar i Köpenhamn, i slutet av åttiotalet, konstaterades att svampen befann sig i snitt ca 14 cm från närmaste kalkkälla, med en variation på 0-1 m. Mykologerna kunde i detalj studera hur den lyckades tillgodogöra sig det livsviktiga kalciumet och då inte bara från självklara källor som kalkhaltigt murbruk utan även sådana skenbart »kalkfria« material som stenull, glasull och leca (lättklinker). Omöjligt, tänker man spontant: Det handlar ju om smält sten (diabas) respektive smält glas och lera. Men stenull görs av bl. a. dolomit, som är en kalkhaltig bergart och vad beträffar glas så används kalciumoxid i framställningen av glasmassa! Och så handlar det om överlevnad! Hussvampen använder sig av oxalsyra (som bl. a. finns i rabarber!) för att bryta ned hemicellulosan i träet och skulle helt enkelt slå ihjäl sig själv om den inte kunde neutralisera syran med något alkaliskt som kalken.

Det som f.ö. karaktäriserar hussvamp, och skiljer den från alla andra rötsvampar, är att den kan angripa torrt virke genom att sörja själv för transporten av den livsviktiga fukten från en fuktkälla flera meter bort till den plats där den är sysselsatt med att bryta ned virket. I den nämnda undersökningen var snittvärdet för avståndet mellan mycelets »front« och fuktkällan 2,7 m, med en variation på 0-6 m. Lustigt nog har hussvamp lättare för att drunkna än de flesta andra rötsvampar men det har den också lärt sig att bemästra: Den har flyttat in i våra hus där det finns trä, kalk och lagom fukt (bra med tak över huvudet), perfekt temperatur (det är OK med t.o.m. någon minusgrad men helst 20°C och inte över 28°C för då stannar den i växten). Blir det ändå för fuktigt kan den avfukta träet till lagom fuktnivå och avge överskottet genom att bilda droppar, »tårar« (se bilden). Denna egenskap har gett den såväl namnet lacrymans, tårögd, som det felaktiga ryktet att kunna vara självförsörjande på fukt.

Alla svampar har en livscykel med sinsemellan olika kännetecken. Betänker man att svampens »frön«, dvs. sporerna, i de flesta fall finns i luften, i sprickor i trä, på marken osv., inser man att när betingelserna är de rätta, (i hussvampens fall framförallt när de får sig en ordentlig och inte alltför kortvarig »rotblöta«), gror dessa sporer och bildar hyfer. Hyferna växer ihop till mycel som kan växa ihop till stora, »pizzaformade« fruktkroppar. Alldeles särskilt för denna art är att mycelet kan bilda »sugrör« tjocka som en blyertspenna, som transporterar vatten och därigenom försörjer svampen i dess framfart på väg över torra och näringslösa partier. Därav benämningen »krypande« i det latinska namnet - Serpula.

Utgiven i nummer:
0/2000
Författare
Pedro Gandra

Civilingenjör, verksam som bl. a. skadeutredare vid Barab AB med specialisering inom byggnadsrestaurering och inomhusmiljö.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas