Spik och spikning

Kategori: Material

En spik är värd att bocka sig för.

Spikarna i ett gammalt hus är hantverksprodukter: tappar man en tar man upp den, har en blivit böjd rätar man ut den. Spikar i en kasserad bräda drar man ut och tar vara på. På ett modernt bygge är det inte alls så. Där är en tappad spik förlorad. På den gamla tiden, då hantverket hade sina regler och traditioner, var en spik dyr i inköp och användes med sparsamhet. I timmerhusets stomme användes inga spikar alls.

Till brädpanelen nöjde man sig med en spik i brädans mitt. Fast det var inte bara av sparsamhet. Med spiken i brädans mitt kan träet röra sig utan problem åt båda hållen. Fäster man brädan med fler spikar uppstår spänningar och den kan spricka på mitten. (Det var också viktigt att vända brädan rätt. Kärnsidan skall vara utåt.) Läkten skall också fästas med bara en spik i mitten av samma orsak.

Handsmidd spik

Förr smiddes all spik för hand. Det fanns inte så många sorter. Storleken bestämdes av ändamålet. Grundregeln var att åtminstone 2/3 av spikens längd skulle fästa i det underliggande virket. Om spikhuvudet inte skulle synas användes dyckert, vars huvud inte var utsmitt. Utomhus används alltid skallspik, inomhus dyckert eftersom spikarna skall försänkas.

Spik smiddes av hantverkare, varje trakt eller by hade sin smed. En viss specialisering har ändå förekommit. Lima, Hedemora och Lerbäck var kända för sitt spiksmide och har i några fall bevarat sin specialitet in i industrisamhället (t. ex. Lerbäcksfirman Skyllberg, som idag tillverkar ca tio procent av all spik i landet).

Klippspik är maskintillverkad

Klippspik stansades eller klipptes kallt ur ett långt plåtämne. Det var en industriell metod som gjorde det möjligt att tillverka stora volymer. Idén att klippa kilar ur en plåt var en svensk idé som föddes redan på 1700-talet och utvecklades under det följande seklet. År 1855 tillverkades i Lyckeåbruk i Blekinge den första svenska klippspiken. Tekniken krävde utvecklandet av maskiner som gynnade stora specialiserade fabriker som Boxholm, som var landets största producent av klippspik, Domnarvet och Finspång.

En klippspik känns lätt igen på den jämntjocka formen (motsvarande plåtens tjocklek) och kilformade bredden. Klippspik måste slås in i träet så att den jämntjocka sidan är parallell med årsringarna, breddens kilform skulle spräcka träet.

Trådspik för 1900-talet

Trådspik tillverkas av valsad tråd och kallades efter tillverkningsorten för pariserstift då de först började tillverkas i Paris på 1820-talet. Vid mitten av 1800-talet utvecklades trådspiken också i vårt land, och har småningom blivit den vanligaste spikformen. I Sydeuropa används oftast rund trådspik, i vårt land och övriga Nordeuropa har den räfflade formen numera blivit helt dominerande. Räfflorna gör att spiken sitter bättre fast. Är den dessutom varmförzinkad är den nästan omöjlig att dra ut.

Genom förzinkning ökar spikens rosthärdighet. Varmförzinkning är att föredra framför elförzinkning. Den är mörkare och matt i ytan, medan den elförzinkade är blankare och slätare. Förzinkning började användas efter andra världskriget till spik för utomhusbruk t. ex. för att fästa en fasadpanel. Förzinkad spik förlänger också livet för spik i gasbetong.

År 1925 fanns det 25 spikfabriker i Sverige, idag är fem ännu i drift. På 1980-talet dök finsk och norsk trådspik upp på den svenska marknaden.

Det finns hundratals artikelnummer för spik med olika former och utföranden. Beskriver man en spik talar man om huvud, lägg och spets.

Välj samma spik som originalet

Blank oförzinkad spik var alltså allenarådande under början av 1900-talet. Därför kan det vara rätt att i reparationer av hus från 20- eller 30-talen använda blank trådspik, även utomhus. Den kommer då att rosta snabbare än en förzinkad, men avslöjar inte så lätt det sentida ingreppet.

I äldre hus bör man använda klippspik, som är mindre rostbenägen än blank trådspik och naturligtvis är mer trogen originalet. Sådan går att köpa i byggnadsvårdsbutiker och välsorterade byggmaterialaffärer. Den tillhandahålls (både svart och förzinkad) av Gryts och Gunnebo bruk och några mindre tillverkare.

Konsten att slå i en spik

Att spika i vått virke är lättare än i torrt. Då man arbetar med grova spikar kan det därför vara idé att doppa spiken i vatten eller olja så krävs det mindre kraft för att slå i den. Att spotta på spiken, som man kan få se snickare och timmermän göra, är inte bara skrock eller något de gör av gammal vana, utan ett knep som faktiskt underlättar arbetet.



Utgiven i nummer:
1/2000
Författare
Roine Carlsson

Byggnadsingenjör vid Uppsala Akademiförvaltning och är föreningens länsombud i Uppsala län.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in