Spår i sten - berättar om vårt äldsta kulturarv

Kategori: Material

De kannelerade ytorna på marmorn är troligen huggna efter montering. Castor och Polluxtemplet i Rom. Fotograf/Illustratör: Tord Andersson

Sten är det mest beständiga byggnadsmaterial människan använt genom historien. Men även om traditionen att bygga i sten varit obruten har vi tappat kunskap på vägen. Det gäller exempelvis ytbehandling och bemålning av sten, men också själva stenhantverkets historia. Tord Andersson ger här en exposé över vårt byggande i sten.

Romersk sarkofag, monterad i fasaden. Villa Medici, Rom, 1500-talet. Fotograf/Illustratör: Tord Andersson

En stor del av världens monument över vårt kulturhistoriska arv består helt eller delvis av sten. Detta beror inte bara på att sten redan för flera tusen år sedan betraktades som ett värdefullt material och som ett tecken på rikedom, utan det beror också på stenens beständighet i förhållande till de flesta andra material.

Under många tusen år har man också uppfört monument som tempel, palats m.m. i till exempel trä och soltorkat tegel, men dessa har återgått till naturens kretslopp och brutits ned till jord och mull. Detta sker också med sten, men så oändligt mycket långsammare även hos de svagaste bergarterna.

Konsten att bearbeta sten är säkerligen lika gammal som konsten att bearbeta och använda trä. Vi vet idag att hårda bergarter som granit och porfyr huggits och slipats till de mest fantastiska former redan tre-fyratusen år före vår tideräkning. Enligt den historiska forskningen innebär detta att dessa hårda stenar måste ha huggits med annan sten. Användning av metaller kommer senare. Först koppar och olika kopparlegeringar, sedan järnet som m åste ha revolutionerat byggandet och skulpterandet i sten.

Med upptäckten och utvecklingen av järnet förbättras möjligheterna att använda sten i arkitektur och skulptur. Inte i första hand genom så mycket bättre slutresultat utan framför allt i volym och mängd. Sten blir ett vardagsmaterial. Detta kan tydligt avläsas i den tidigare grekiska stenarkitekturen, som är en direkt transformation av den äldre grekiska-arkaiska träbyggartraditionen med kolonner, metoper, triglyfer etc.

De verktyg som vidareutvecklas under denna era är i stort sett desamma som vi använder idag; spetsmejselhacka, bredmejsel, tandmejsel etc.

Ej undersökt

Idag saknas en samlad bild av stenhantverkets historia. Antiken och den Syd och Centraleuropeiska medeltidens byggande är relativt klart beskriver i litteraturen. Framför allt det klassiska Greklands skulptur i kalksten och marmor samt de stora katedralbyggena i Frankrike och Tyskland. Den skandinaviska hantverkstraditionen är bristfälligt undersökt. Då menar jag i första hand den tekniska delen av arbetet. Från brytning av sten till färdig produkt som skulptur eller kvader. Det råder ingen tvekan om att det stora material av sten som vi har från olika epoker innehåller enorma mängder av information som kan komma den arkeologiska, konsthistoriska, historiska, ekonomihistoriska forskningen m.fl. discipliner till godo.

Låt mig nämna några exempel. Ett verktygs geografiska spridning och kronologiska användning kan ge mycken kunskap om olika objekts tillkomst och relation till omvärlden. Den tandade mejseln är ett bra exempel på hur olika samband kan studeras. Enligt den konsthistoriska forskningen förekommer detta verktyg i Sverige för första gången i Linköpings domkyrka vid 1200-talets förra hälft. Även i den centraleuropeiska forskningen nämns detta som ett relativt sent använt verktyg. Detta innebär att mejseln skulle ha försvunnit efter romarrikets nedgång till att sedan komma tillbaka på 1100-talet.

Att ett verktyg av sådan betydelse vid huggning av sten skulle falla ur en produktionskedja låter närmast osannolikt. Om man då i stället försöker se hur verktyget används så kan man konstatera att det mycket väl kan ha funnits under hela antiken, medeltiden och fram till idag. Först måste vi vara på det klara med att verktygsspår i dekorativ yta inte får övertolkas: Det är snarare så att spår av tand-, spets- eller bredmejsel bara är olika stadier i arbetets gång.

Olika huggteknik

Om vi tittar på en yta på exempelvis en gotländsk medeltida kyrkvägg så kan vi snabbt konstatera att många olika huggtekniker har förekommit parallellt.

Olika stenhuggare hugger på olika sätt med olika verktyg, men uppnår ändå samma slutresultat. Granskar man en skulptur så kan man konstatera att så gott som alla stadier i tillverkningsprocessen finns representerade; från den allra grövsta huggning med hacka, t.ex. under basen, till den slutliga slipningen och poleringen. Ofta upptäcker man då att den tandade mejseln utgör ett s.k. mellanverktyg för att plana en yta efter den grova pikhuggningen men före den fina bredmejselhuggningen och den eventuellt avslutande slipningen.

Genom en hel del studier på bl.a. Gotland, i Frankrike och i Italien har jag konstaterat att verktyget tandmejseln inte saknas under någon väsentlig period i stenhuggeriets historia. Detta visar bl.a. att man inte kan bygga en relationskronologi på så lös grund. På Gotland finns spår av denna mejsel som härrör senast från 1200-talets början på Sankt Drottens ruin samt på en runsten i Hablingbo. Däremot skulle man kunna dra slutsatser med hjälp av detta och andra verktygsspår om huruvida skulpturen ifråga är huggen av samma hand.

Stenverktygsmärken kan liknas vid fingeravtryck. Genom detaljerade undersökningar av spåren i sten bör man kunna verifiera eller förkasta konstvetenskapliga teorier om olika attribuering till en särskild konstnär.

Inom detta område bedrivs en del forskning t.ex. i Italien. Den främste kännaren på området är idag en amerikansk skulptör vid namn Peter Rockwell, sedan många år bosatt i Rom. Han har bl.a. studerat huggtekniken på Trajanuskolonnen och på västfasaden på dômen i Orvieto.

På Trajanuskolonnen har han konstaterat att alla figurer är huggna på plats efter det att "trummorna" ställts på varandra. Dessutom påstår han att kolonnen är huggen uppifrån och ned.

Detta att hugga stenens yta på plats gäller även enklare former t.ex. kannelyren på kolonner. Här finns halvfärdiga grekiska och romerska villor att studera. Detta har tolkats som att arbetet upphört p.g.a. pengabrist eller beställarens död.

Ett liknande exempel på forcering av ett arbete som lämnats ofullständigt är västfasadens skulpterade marmorreliefer på dômen i Orvieto.

Undersökningarna visar att stenhuggarna varit ytterst specialiserade, d.vs. en eller några har huggit ansikten, andra har huggit bladverk, ytterligare någon har huggit bakgrunderna etc.

Genom att på detta sätt krypa tätt inpå ökar vi vår kunskap, inte bara om stenen utan också om den enskilda byggprocessen, de olika hantverkarnas roll i arbetet, de ekonomiska förutsättningarna och beställarens ambition.

Denna metod är lätt överförbar på skandinaviska förhållanden, vilket redan lett till en fördjupad kännedom om t.ex. de gotländska kyrkornas byggande.

Återanvändning av sten

Omhuggning, återanvändning m.m. har alltså studerats och givit nya kunskaper om vissa av Roms monument.

Villa Medici i centrala Rom har helt enkelt skapats utifrån av familjen Medici inköpta antikreliefer i marmor. I fasaden mot parken har relieferna kompletterats med stuck för att skapa en helhet.

Även i betydligt enklare byggnader har återanvändningen av sten varit av stor vikt. I Stockholms slott, i Visby ringmur och inte minst i förra seklets stadsbebyggelse finns större mängder återanvänd sten. Dels av kostnadsskäl, materialet var dyrt, men också för att materialet trots många seklers exponering fortfarande var av bra kvalitet. Denna återanvändning, eller ska vi kalla det kretsloppstänkande, kan ställa till stora problem vid datering av äldre murverk utifrån materialval och bearbetningstekniker.

Förutom stenens mekaniska bearbetning finns ett än mer outforskat område, nämligen stenens genom tiderna olika ytbehandling. Allt från den under antiken benämnda gannosis (puniskt vax som värms in i stenen) till 1800-talets förra hälfts oljemåleri, som därefter nästan upphör totalt.

Vad beror då denna förändrade attityd till stenbehandling på? Först kan vi anknyta till den ovannämnda ythuggningen, som ungefär samtidigt med den "målade" ytans upphörande, blir högsta mode. Syftet var alltså att visa stenen med dess olika struktur och yta.

Intresset för ytbehandlad sten, transparent, monokrom och till och med polykrom, är förhållandevis lite undersökt och beskrivet.

Antikens måleri

Så gott som alla är idag övertygade om att den grekiska antikens byggnader och skulpturer var åtminstone delvis målade. Få vet däremot något om den transparenta ytan eller om medeltidens polykromi. Renässansens och barockens monokromi offras i restaureringen utan någon som helst dokumentation eller eftertanke.

Om vi nu anser att en del av kulturmiljövårdens syften är att beskriva och bevara vårt materiella kulturarv, så utgör även färgspår viktig information på samma sätt som spår av bearbetningen. Om vi skall återskapa t.ex. en 1700-tals fasad handlar det inte bara om putsens färg utan även om stenens som ofta utgör väsentliga arkitektoniska element som sockel, takfot, hörnkedjor, fönsterinfattningar, kolonner m.m.

I diskussionen kring Stockholms slotts eventuellt gula puts har stenen helt “fallit” vid sidan om. Tessin som så ofta åberopats vad gäller den gula kulören har sagt följande angående stenen på Stockholms slott:

-“een herrlig steen att betjäna sig af ty man kan arbeta densamma så fint man will och colonner af 10 alnars höjd finner man å orten, men högst nödigt att densamma aldrig brytts på hösten, ty då spricker den om wintern ofelbart.

Man måste också efter hugoning indränka stenytorna med linolja och sedan blocken monterats måla `medh en wit olliefärga för att stenen conservera och även föröka dess anseendé’.”

Detta citat ger två svar: Dels far vi veta att man redan på 1700-talet var medveten om den gotländska sandstenens vittringsproblem, dels visste man hur man skulle råda bot på detta genom att dränka den med linolja. Men vi får också veta att Tessin ansåg att bemålningen av stenen var viktig och i detta fall skulle den vara vit.

Hur stämmer detta överens med alla dessa rekonstruktioner av 1700-talets färgsättning med mer eller mindre blågrå yta eller, som allra vanligast, man lämnar stenen helt obehandlad.

Idag står ofta antikvarier och tekniker/ naturvetare mot varandra om huruvida stenen skall målas i originalteknik eller inte. Motståndarna till ny behandling hävdar ofta att vi inte vet hur stenen reagerar på ny färg i dagens miljö.

I förhållande till dagens ur miljösynpunkt mycket tveksamma konserveringsmetoder och material utgör användningen av naturliga oljor och vaxer ett bra alternativ med mycket väl beprövad effekt. Hundratals års användning borgar för detta. Dessutom är de i allra högsta grad reparerbara material. I Schweiz, närmare bestämt i Basel, är idag oljemålning av sten den vanligaste metoden, ofta i kombination med modern teknik t.ex. konsolidering. Erfarenheterna är mycket goda och verifieras av Andreas Arnold, som är en av de mest framstående forskarna inom konserveringstekniken. Samtidigt som man skyddar stenen bevarar man en teknikhistoriskt riktig metod. Dessutom ger man stenen ett utseende som överensstämmer med de rekonstruktioner som utförs på byggnaden i övrigt (puts, snickerier, metaller etc.).

Konservatorer skeptiska

Fler objekt har målats de senare åren bl. a. Arvfurstens palats, Tessinska palatset, båda i Stockholm. Konservatorerna är skeptiska. De närmaste åren för avgöra om detta är en tänkbar metod för underhåll av sandsten, som dessutom är antikvariskt riktig (kulören kan ifrågasättas). Från källor i Stockholms slotts arkiv vet vi att man ända in på 1950-talet ansåg att det enda sättet att skydda stenen var att måla den med oljefärg.

Man får heller inte glömma att den målade stenen i Nordeuropa har ytterligare ett syfte, nämligen att imitera stensorter som vi inte har. Olika marmorsorter t. ex. svarta och röda är ofta imiterade på 16 och 1700- tals epitafler. Vit oljefärg på grå sandsten skulle ge ett intryck av marmor. Även detta har en lång historisk tradition, som går tillbaka till antikens Italien. I Rom är de vanligast förekommande stensorterna travertin och tuff. Då man ville efterlikna den grekiska marmorn lade man på ett skikt av stuck på t.ex. kannelerade kolonner. Denna stuck finns bevarad på flera monument idag. Först på kejsar Augustus tid, vid vår tideräknings början, öppnas de första marmorbrotten i Carrara.

Stenskulpturen eller kvadern innehåller oerhört mycket viktig information, som vid felaktig eller ovarsam restaurering kan förstöras för all framtid.

Bara början

I Sverige har vi bara börjat nosa på detta fantastiska forskningsmaterial. Några projekt har påbörjats med medel från Riksantikvarieämbetet och Svenska Institutet i Rom. Syftet med dessa projekt är dels att kartlägga de olika teknikerna vid den traditionella behandlingen av kalk- och sandsten, dels att göra jämförande studier i Italien. Det finns också en förhoppning att denna forskning skall bidra till både bättre vård av sten samt en mer fullständig bild av hur våra byggnader och skulpturer verkligen såg ut under olika epoker. Därmed inte sagt att allt nödvändigtvis skall återrestaureras till sitt ursprung. Varje tillägg och förändring är av stort värde i en byggnads historia.

Utgiven i nummer:
3/1996
Författare
Tord Andersson

Konservator specialiserad på sten och verksam vid Restaurator Conservation AB i Stockholm.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas