Puts på trä - en beprövad teknik

Kategori: Material

Typiskt för det tidiga 1800-talets reveteringsstil är spritputs med fönsteromfattningar och pilastrar i slätputs och en taklist av oljemålat trä. Efter 1800-talets mitt utförs öven listverk och andra detaljer i puts. Vadstena. Fotograf/Illustratör: Axel U

Att klä trä i puts är en väl utprovad teknik, använd under mer än 200 år. Rätt utförd kan den ge huset en varaktig och vacker fasad.
Axel R. Unnerbäck vet mer om hur man kan få de båda oförenliga materialen trä och puts att trivas tillsammans.

I det allmänna medvetandet är det den röda stugan och städernas panelarkitektur som dominerar bilden av den svenska träbyggnadstraditionen. Det reveterade trähuset däremot blir ofta bortglömt trots att tekniken varit flitigt i bruk sedan ett par hundra år. Kanske beror det på att det reveterade huset med sin blandade teknik av trä och putsbruk inte framstår som en helt igenom genuin träbyggnad, kanske också på dess visuella karaktär av stenhus, faktum är att det för en icke fackman kan vara svårt att avgöra om man står inför ett stenhus eller om det är ett hus av trä med reveterade fasader.

Tekniken är i stort sett densamma som för putsning av stenhus. Materialet är kalkbruk. I enklare sammanhang förekom dock även lerbruk, i Hälsingland ännu så sent som på 1870-talet, då mangårdsbyggnaden på gården Högbergs i Hammarn i Färila socken reveterades med lerbruk som första påslag i kombination med en tunn ytputs i kalkbruk. invändig revetering med lerbruk, s.k. lerklining, var vanlig fram till mitten av 1800-talet, då man i stället började använda kalkbruk.

Olika fästtekniker

För att putsbruket skall fästa på träunderlaget måste detta bearbetas eller kompletteras med material som ger bruket fäste. Den äldsta och enklaste metoden var att råhugga timret, d.v.s. att hugga upp tätt sittande spånor i timmerytan, som ger fäste för putsen. Metoden var särskilt lämplig invändigt som underlag för en tunn och ganska lätt lerklining, som bättre än kalkbruk fäster på trä. Ett starkare underlag fick man genom pluggning, som innebar att man Slog in 25-30 mm. långa, relativt grova, spetsade träpliggar i timret. ibland kan man se hur en ursprungligen endast råhuggen yta vid någon omrevetering har kompletterats med pliggar.

Mot slutet av 1800-talet, när timret avlöstes av plank som väggmaterial, krävdes en annan typ av underlag. Ribbning med glest diagonalspikade ribbor var en metod. En annan mycket vanlig metod var att klä plankstommen med tunna tegelplattor, s.k. reveteringstegel, som ofta hade räfflad yta och spikades fast. Rörning, d.v.s. glest spikade vassrör, användes redan På 1700-talet både ut- och invändigt; på 1900-talet utvecklades reveteringsmattan som består av trådnät med »invävda« vassrör.

Under 1900-talets första hälft blev den vanligaste metoden emellertid att klä plankstommen med glest spikad s.k. spräckpanel, ofta i form av sågat virke av högst 10 cm bredd, som därefter kunde putsas direkt eller klädas med gles reveteringsmatta eller bara ett glest nät av galvaniserad tråd. Termen spräckpanel kommer av att när man använde spillvirke av bredare dimensioner spräckte man det med yxa till lagom bredd. Man har i senare tid också använt träullsplattor som underlag, d.v.s. 3-4 cm tjocka skivor fabricerade av träull och cement.

Känna igen revetering

När väl underlaget är färdigt sker putsningen i princip på samma sätt som på ett stenhus. Ytputsen skiljer sig inte från puts på stenhus utom att man av tekniska skäl tycks ha undvikit tunga utstockningar, listverk och ornament. Särskilt under förra hälften av iko-talet kan man tala om ett slags reveteringsstil, där väggens spritputs omväxlar med hörnlisener och fönsteromfattningar och ibland enkla ornament dragna i slätputs. Förkroppningar förekommer sparsamt och till en början gjordes taklist och andra mera voluminösa arkitekturdetaljer som portaler och kapitäl av trä.

Puts för tätning och vackrare yta

Putsning av stenhus med lera eller kalkbruk är en uråldrig teknik, och i vårt land finns det fortfarande kyrkor med bevarad puts från 1700-talet, både utvändigt och invändigt.

När det gäller trähus förefaller det som om tekniken först tillämpades invändigt som en metod att täta timmerväggen och ge ett slätt underlag för målning eller annan väggbehandling. Christopher Polhem nämner i sin skrift Allmän hushållsbyggnad... 1711 att innerväggar brukar lerslås, men anser metoden mindre bra eftersom leran inte vill sitta kvar när byggnaden blir gammal, torkar och sjunker. Han förespråkar i stället en metod som innebär att man i springorna mellan stockvarven lägger smala spröt eller spjälor, lindade med hampa. Därefter påföres lera, blandad med varmvatten och sågspån eller sönderkokat papper samt kalk, »vilket i såten väl inslås och hela väggen därmed överstrykes och halvtorrt gnides och med fin kalk vitlimmas«.

Även om recepten kunde variera levde tekniken med invändig lerklining kvar fram till mitten av 1800-talet, då man i stället mera allmänt började använda kalkbruk. Men ännu så sent som vid 1900-talets början putsades innerväggarna med agnblandat lerbruk på de arbetarbostäder som uppfördes vid Nya Bruket i Sandviken. Lerkliningen brukar vara slagen direkt på timret som försetts med råhuggning. I plankhusen i Sandviken användes diagonalspikade ribbor som underlag.

Termen revetera betyder egentligen »kläda in « och kunde tidigare avse såväl panelinklädnad som inklädnad med putsbruk - kalkbruk eller lera. I senare tid har revetering dock nästan uteslutande använts för att beteckna putsning av en trästomme.

Utgiven i nummer:
2/1998
Författare
Axel R. Unnerbäck
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in