Plåt

Kategori: Material

Järnplåt är ett av våra traditionella takmaterial. I äldre tider smiddes järnplåten till en början för hand och så smångom med vattenhjulsdrivna hammare. Plåten var dyr och användes i första hand till kyrkor, slott och finare herresäten.

Under 1800-talet börjar valsverk anläggas och mot slutet av århundradet dominerar den valsade tunnplåten över den smidda. Järnplåt blir ett allt vanligare takmaterial. 1868 börjar förzinkad eller galvaniserad plåt att tillverkas i vårt land. Förzinkningen innebar att järnplåtarna doppades i ett zinkbad för att få ett bättre rostskydd. Idag är all takplåt förzinkad.

På ett plåttak är detaljerna få och därmed desto viktigare. Vid underhåll och reparation är det väsentligt att de utföres på traditionellt vis för att tidsupplevelsen och karaktären på en byggnad skall bibehållas. Många gånger innebär detta att man inte kan följa dagens byggnormer, som medför alltför grova lösningar. Det fina med gamla hus är att de själva bevisar vilka utföranden som är bra. Har en listavtäckning fungerat i trettio år så är det en bra lösning även om den inte uppfyller normkravet.

Karaktären på takytan som helhet bestäms i mycket stor utsträckning av plåtformatet och hur plåtarna sedan är falsade samman. Det vanliga plåtformatet i Sverige var tidigare 1,5 x 2 fot, det vill säga ungefär 45x60 cm. Från mitten av 1800-talet börjar också formatet 60x120 cm att förekomma allt oftare. Plåtarna lades alltid så att hakfalserna, det vill säga de horisontella falserna, i stort sett låg i linje med varandra. Från 1920-talet blev det vanligt att förskjuta plåtarna med en halv plåtlängd, men det är ett utförande som är främmande för äldre hus.

Många tegeltak kantades tidigare med plåt mot gavelsprång, takfot och kring takkupor. Vid omläggning av takteglet försvann på sina håll detta karaktärsfulla och stiliga utförande. Där det finns kvar bör det definitivt behållas.

Sättet att lösa takytans avvattning rymmer flera viktiga plåtdetaljer, även när takytan i övrigt inte är utförd i plåt. Fotrännan är en sådan liksom också stupröret. På äldre hus fångades vattnet från fotrännans utkastare upp i stuprörets vattkupa och fördes via de i skarp vinkel sammanfalsade rördelarna ner till rörets utkastare. Först på 20-talet började de skarpvinklade stuprören ersättas med de mjuka pressade rörböjarna. På äldre hus är dessa slappa konturer ett främmande inslag som skall undvikas. Listavtäckning i plåt är en liten men utseendemässigt mycket betydelsefull del av fasaden, särskilt på putsade hus. Traditionellt täckte plåten endast av själva listen och drogs aldrig upp som en ståndskiva på fasaden. Idag är det vanligt att man vid restaureringar drar upp plåten cirka 10 cm på fasad vilket medför tydliga och tidigare ej existerande horisontella band. Fasadkompositionen förvanskas därmed, och helt i onödan. Det går mycket bra att göra diskretare lösningar, som respekterar helheten.

Utgiven i nummer:
1/1995
Författare
Jan Lisinski
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in