Kalksniderier och gipsarbeten - något om äldre stuckaturer i Sverige

Kategori: Material

Floda, Södermanland. Lars Kaggs gravkor. Detalj. Fotograf/Illustratör: Anna Nilsén

Renässansens stuckaturkonst kom till Sverige på 1500-talet då Vasaslotten byggdes. Därefter följde en högkonjunktur under 1600-talet. I slutet av 1800-talet och under början av 1900-talet fick den ett nytt uppsving för att därefter utdömas som överlastad dekoration. Idag finns ett nyvaknat intresse, inte minst genom att många äldre byggnader med stuckatur nu restaureras.

Uppsala domkyrka. Katarina Jagellonicas gravkapell, västväggen med gravmonumentet. Fotograf/Illustratör: Olle Björklund
Floda, Södermanland. Fältmarskalken Lars Kaggs gravkor, rums hörn med dygdepersonifikationer. Fotograf/Illustratör: Anna Nilsén
Kalmar slott. "Gamla kungsmaket", del av jaktfris. Ommålad efter 1800-talets mitt. Fotograf/Illustratör: Göran Henriksson

Stuck är ett material med växlande stoffsammansättning som alltsedan forntiden använts för både praktiska och dekorativa ändamål. Tidigt förekom den som ytskydd av murverk i soltorkat tegel, in i nutiden som brandisolator bl.a. av metallstommen i amerikanska höghus. Med stuck avses dock normalt dekorativa verk: utsmyckning av väggar, valv och tak inomhus, ibland även av fasader. Beståndsdelarna utgörs varierat av kalk, gips, krita, sand och även marmormjöl blandade med vatten med tillsats av limämnen, dessutom t.ex. hår av nötkreatur.

Stuckarbeten varierar från små- till storskalighet, från lågrelief till engagerad friskulptur. Såväl arkitekturalt dekorativa som vegetativa och figurala motiv ingår. Stuckaturer kan mönsterstämplas, gjutas i form eller modelleras för hand - antingen på plats eller vid ett arbetsbord. Mera skulpturala delar kräver armering av spik, metalltråd m.m. Kraftigare listverk kan ha en trästomme. Listprofiler av stuck dras med en negativschablon på en arbetsställning. Plana paneltak har gärna ett vassrörlager för att stucken ska fästa. Arbetsmetoderna har dock varierat. Om stuckaturerna ej lämnats ofärgade eller vita har färg och förgyllning tillförts i efterhand.

Efter en blomstringstid under romersk kejsartid utövades stuckaturkonsten genom hela medeltiden, men det var först i början av 1500-talet som konstarten ånyo kom att spela en mera framträdande roll. Som ett led i den italienska renässansrörelsen studerades de antika stuckaturerna i och utanför Rom. De efterbildades i nya verk, och det var ej minst stuckatörerna som spred de antikiserande formerna långt utanför Italiens gränser. Men stuckens formbarhet lämpade sig även för andra, nyskapade ornamentmotiv.

Till Sverige kom denna "moderna" stuckaturkonst i början av 1570-talet när fyra medlemmar av den tysk-italienska konstnärsfamiljen Pahr knöts till Johan III:s och hertig Karls slottsbyggen. Med dem följde den schlesiske stuckatören Antonius Watz, från år 1580 till sin död 1603 byggnadsledare vid Uppsala slott. Han har ansetts ansvarig för flertalet svenska stuckaturer från perioden. För kung Johan med dennes många parallellt bedrivna, omfattande byggnadsföretag måste tillgången på stuckatörer ha varit särskilt välkommen: förhållandevis snabbt och billigt kunde stora ytor täckas av ornament och bildmotiv. Ändå förblev mycket ofullbordat under kungens livstid.

Uppsala

Av de stuckaturer som utfördes för kungahuset under äldre Vasatid har det mesta gått förlorat genom bränder, rivningar och ombyggnader. Kvar finns ett par rumsinredningar i Kalmar slott, betydande rester från Uppsala slott samt vägg- och valvutsmyckningen i Katarina Jagellonicas gravkapell i Uppsala domkyrka. För Uppsala slott skapades en av det dåtida Europas mest omfattande stuckdekorer. Även fasaderna berördes - de artikulerades med mönstermurning i tegel och påslag av delvis reliefbehandlad stuckputs. Exteriörens detaljrika gestaltning framgår bäst av Erik Dahlberghs teckningar till Svecia Antiqua et Hodierna.

Här framträder rundtornen och huvudportalen med kraftig och omväxlande kvaderrustik, den stora slottskyrkans gotiska fönstergrupper markeras av höga blindarkader och dekorativa nischer, smyckade med musslor på ytterfronten. Stående änglar fyllde nischerna mot borggården. Högt ovan portalen sågs en serie med rikets och landskapens vapen, även dessa troligen i stuckrelief. Slottsfasaderna var vita medan dekorativa detaljer kan ha varit färgade, förgyllda och försilvrade. Delar av denna fasadbehandling har bevarats efter rekonstruerats.

I det inre stuckdekorerades kyrkan, rikssalen och de kungliga bostadssviterna. Enbart relieferna på kyrkans altarvägg täckte en yta av omkring 400 kvm. Där återgavs bl.a. Korsfästelsen och Uppståndelsen samt talrika stående änglar, allt infogat i en ornamentik av sengotiskt grenverk och modernare renässansformer. Väldiga änglar - över tre meter höga - upptog fönstersmygarna. Ingångsväggen i väster har sannolikt visat åtminstone ett par gammaltestamentliga scener samt ytterligare änglar. Även valven bar stuckaturer. Åskådligt visades här den himmelska församlingens möte med den jordiska - ett tema som starkt betonades i kung Johans egen liturgi, "Röda boken".

Kyrkan är sedan 1700-talet uppdelad i mindre rum. Bl. a. delar av altarväggens utsmyckning finns dock i behåll. Den intilliggande rikssalen visar alltjämt fragment av stuckaturer som kan ha täckt hela väggarna - kanske sågs här scener ur vår "götiska" fornhistoria, aktuell genom Johannes Magnus patriotiska historieskrivning. Av kungsvåningarnas stuckaturer återstår i nutiden endast ett stort antal lösfragment. De visar bl.a. delar av figurskulpturer i nästan naturlig storlek, fruktknippen, barnhuvuden m.m.

Alla dessa arbeten måste ha tillkommit under ledning av Antonius Watz. Detta gäller även stuckaturerna i de kungliga gravrummen i Uppsala domkyrka - Gustav Vasas kor och Katarina Jagellonicas kapell. Dekoren i det förra avlägsnades under senare delen av 1700-talet medan Jagellonska kapellet är välbevarat bortsett från en övermålning gjord under 1890-talet. Här ses en rik ornamentik av beslags- och rullverk med gotiska inslag samt ett antal änglar, liknande dem i slottskyrkan. De utgör i kapellet en väktarskara kring den döda drottningens läger och kan också uppfattas som förebedjare för hennes salighet.

Kalmar slott

I Kalmar slott synes Antonius Watz ha svarat för stuckeringen av kungsvåningens tornrum, "gamla kungsmaket", tillkommen i början av 1570-talet. Den består av en jaktfris med gestikulerande jägare, hundar och flyende vilda djur. Frisen upptar väggarnas överdel. De tre djupa fönstervalven täcks av beslags- och rullverk. Frisen är utförd efter tryckta förlagor. Väggdekorer i stuck eller målning med jaktmotiv eller uppradade djur - även exotiska - förekommer i ett antal mellan- och nordeuropeiska slottsinteriörer från senare 1500-tal och tidigt 1600-tal. Motiven anknyter till dåtidens populära hov- och adelsnöjen: jakt och hållande av menagerier.

I Kalmar markerar jaktsekvenserna och övriga bildmotiv i rummet "gamla kungsmakets" roll som slottets traditionella borgherregemak. Kalmarstuckaturerna lagades, kompletterades och övermålades efter 1800-talets mitt. För hertig Karl utfördes i rikssalen på Nyköpingshus en djurfris i kombination med Vasaättens stamträd. Slottet förstördes av brand 1665 men en äldre beskrivning ger en viss uppfattning om salens utseende. På väggarna sågs hästar och kameler samt hjortar med förgyllda horn och klövar. Stamträdet var sannolikt utformat som en relief på ena kortväggen. Dekoren var säkerligen av stuck.

Högkonjunktur

Från 1600-talets första årtionden finns ytterst få svenska stuckaturer bevarade eller dokumenterade. Omkring 1640 tillkom ett figurrikt stucktak på Sövdeborgs slott i Skåne med skilda antika motiv efter kopparstick av Mattaeus Merian d. ä. Samtidigt verkade fram till 1656 den tyske stuckatören Daniel Anckermann i Mellansverige, bl. a. i fältmarskalken Jakob De la Gardies stockholmspalats Makalös. Bevarade är hans vägg- och valvdekorer i riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielms gravkor i Strängnäs domkyrka och i fältmarskalken Herman Wrangels kor vid kyrkan i Skokloster.

I gyllenhielmkoret ses två stora batalj reliefer från Sveriges krig med Polen, visande situationer till lands och sjöss där Gyllenhielm själv deltagit. Det rör sig dock här ej om något segermonument - båda företagen misslyckades och de har tydligen införts i gravkoret för att betona vikten av kristen pliktuppfyllelse i både med- och motgång. Stridsscenerna är utförda med miniatyrartad precision vad gäller figurer, mundering och fartygsdetaljer. Relieferna infattas i kraftiga rullverksramar. I valvzonen ses Kristusmotiv, änglar, frukter och blommor.

Skoklosterkoret har en delvis likartad utformning: här förekommer ännu en bataljrelief. Vägg och valvutsmyckningen. kompletteras dock av två stora helfigursbilder av den döde i friskulptur och kroppsstorlek. Det trånga rummet domineras av en av dessa, en ryttarstaty på en väggkonsol. Fältmarskalken tycks här bokstavligen ha ridit in i gravkoret från bataljreliefens stridsvimmel. Det andra porträttet visar honom vilande på det centralt placerade gravmonumentets lockhäll i väntan på uppståndelsen. Arrangemanget speglar en gammal europeisk konvention att återge den döde både som aktiv i livet och efter sin bortgång.

Sonen Carl Gustaf Wrangel engagerade under 1660- och 1670-talen åtminstone tre stuckatörer för sitt nya Skoklosterbygge. Hans Zauch utförde, det stora taket i mellanvåningens Kungssal med dess tunga, nästan friskulpturala former. Inom fem kraftigt ramade fält ses i centrum en man i romersk soldatklädnad och en stor drake samt i takets hörn representanter för de då kända världsdelarna. Drakmotivet är omdiskuterat - möjligen avses den bibliske Daniels möte med draken. Takets starka polykromi kan vara ursprunglig.

I grevens och grevinnans förmak utförde Giovanni Anthoni taken med framställningar i det senare av årstiderna kring ett mittfält med putti (barnfigurer) och en svan. Den tredje skoklosterstuckatören, Niels Erichsson, ansvarade för merparten av slottets stucktak. Originellast - och till typen ålderdomligast - är de, där bjälkarna lämnats synliga. De smyckas av blommor, blad och frukter i ett drivet stiliserat utförande. Dessa tak bidrar mycket till rummens suggestiva tidsprägel.

Under 1660-talet började även italienaren Carlo Carove en omfattande verksamhet i Sverige. Han tycks ha drivit ett större företag med ett flertal medarbetare - några av periodens kända stuckatörer kan ha ingått här eller har i varje fall samverkat.

Det gäller italienarna Giovanni Carove och Giovanni Brentano samt svenskarna Simon Nauclerus och Erik Niure. Om den på Mariedal i Västergötland dokumenterade Christoffer Tessel också tillhört gruppen är osäkert. Carove-gruppen har utfört, eller i varje fall tillskrivits, alla viktigare stuckeringsuppdrag i landet tillkomna mellan 1660- och 1680-talen. Bland sådana verk kan nämnas utsmyckningen av fältmarskalken Lars Kaggs gravkor vid Floda kyrka i Södermanland, vidare stuckaturer i Drottningholms och Karlbergs slott, i Bååtska och van der Nootska palatsen i Stockholm, i slotten Mälsåker, Ericsberg och Nynäs i Södermanland, Sjöö i Uppland och Finspång i Östergötland.

Alla dessa stuckaturer har en mycket enhetlig prägel: Jean Le Pautres franska mönsterförlagor har bearbetats och även direkt kopierats men de har också kombinerats med rullverkskartuscher av mera italiensk karaktär. Där ej endast valv och innertak utan även väggar dekorerats förekommer i upprepade fall en indelning med räfflade joniska eller korintiska pilastrar och ett rikt dekorerat entablement (Kaggska gravkoret,paradsängkammaren på Drottningholm, badrummet på Ericsberg, stora salen på Mälsåker). I dessa fall är det sannolikt att stuckatör och arkitekt samverkat.

Dekorerna är övervägande antikiserande med ett uppbåd av bladstavar och ornamentformer samt dekorativa barnfigurer (putti) med och utan vingar. Mera sällsynta är figurer i engagerad friskulptur och statyformat, men sådana ingår som dygdepersonifikationer i Kaggska gravkoret där de ställts i nischer mellan pilastrarna, och i stora salen i Bååtska palatset, där bundna krigsfångar i Michelangelostil tillhör de stuckerade trofégrupper som smyckar väggarnas överdel.

Mycket likartade dekorationer utfördes på skilda håll i Europa, där de franska mönstren också använts. Dessas förankring i den antikromerska formvärlden bör ha tilltalat stormaktstidens svenska beställare som gärna framhöll sin och landets moraliska och symboliska förankring i romarriket med dettas dygdeideal.

Till den nya svenska arkitekturen med dess palladianskt klassiska fasadindelffing av kolossalpilastrar eller liserier passade också interiörernas antikiserande formvärld i stuck och måleri mycket väl. När den gamle rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie lät avporträttera sig i "romersk" rustning framför sitt lustslott Karlberg med dess likaledes delvis "romerska" stuckinredning framträder detta idékomplex tydligt.

Och när riksrådet Gustaf Soop under 1670-talet lät Nicodemus Tessin d ä förvandla Mälsåker i Södermanland till en magnifik romerskdorisk slottsanläggning, motsvarades exteriören av Carove-gruppens stuckaturer med deras arsenal av antikinspirerade element: ymnighetshorn med frukt och blommor i nedre förstugans valv, skrattande delfiner i mellanvåningen och med en kulmen i översta våningens stora sal med dess korintiska pilastrar, komplicerade listverk, blomgirlander, akantusrankor, trofégrupper och putti. I dekorer av detta slag inpassades också byggherrens vapensköld och monogram. För 1600-talets samtid framstod nog också dessa stuckaturer som "antika" genom den dominerande vita färgen.

Stockholms slott

När Carlo Carove dog 1697 tycks hans företag redan ha spelat ut sin roll. Italienaren Guiseppe Marchi använde i sina verk från tiden omkring 1700 andra, delvis lättare former, som kan ses bl.a. i ett tak i Spökslottet vid Drottninggatans övre del i Stockholm. I Stockholms slott utförde fransmannen René Chauveau med biträde av italienaren Pietro Pagani samtidigt och senare grupper i stuckskulptur inspirerade av de nya Versaillesinredningarria. I dessa valvdekorer ingår stuckaturerna endast som vita eller förgyllda accenter inom en i övrigt målad helhet. Så har Chauveaus grupper i Karl XI:s galleri koncentrerats till rummets kortändar, där kungens respektive drottningens byst uppvaktas av genier. En av dessa ordnar drottningbystens frisyr - en spirituell lek med skilda verklighetsdimensioner.

Sedan stuckaturerna i Stockholms slott fullbordats upphörde den långvariga högkonjunkturen för konstarten i Sverige. Under resten av 1700-talet reducerades den till ett enklare byggnadshantverk där dekoren normalt inskränktes till profilerade listverk. Ett undantag utgör mot slutet av århundradet lantstället Gunnebo i Mölndal, som fick tillgång till en italiensk konstnär, Gioacchino Frulli. Salongen där med dess pilastrar och dörröverstycken är en av den gustavianska tidens finaste rumsinteriörer.

Återupprättat hantverk

Under 1800-talets andra hälft och 1900-talets tre första årtionden fick stuckaturkonsten på nytt större betydelse: stilhistoriska fasader och inredningar, senare ornament i jugendstil och 1920-talsklassicism formades i stuck eller gips. Först mera funktionalistiska ideal från och med 1920-talets slut tycktes göra stuckatöryrket överflödigt. Efter 1945 har detta likväl fått ny aktualitet genom behovet att restaurera krigsskadade monument, och i nutiden är utbildningen av stuckatörer en nödvändig förutsättning för vården av byggnadsminnen. Men stuckaturkonsten ger också möjligheter till traditionellt eller experimentellt nyskapande.

För det sena 1800-talets materialpurister och för 1930-talets formpurister var "stuck" närmast ett fult ord - det stod för något falskt, oäkta, pretentiöst överdekorerat. I dag står ordet åter för upprätthållandet av en uråldrig konsthantverkstradition.

Utgiven i nummer:
3/1995
Författare
Torbjörn Fulton

Fil. dr och verksam vid Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas