Formsatt utan betong

Kategori: Material

Stora magnethuset på Observatoriekullen, byggt 1838 enligt Rydins metod. I Stockholms byggnadsordningar från 1842 och 1875 tilläts uppförande av stöphus, vilka ansågs brandsäkra. Fotograf/Illustratör: Lars Allan Palmgren


1700-talets energikris i Europa drev fram nya byggtekniker. Lera och kalk kunde ersätta timmer och trä och hejda den hotande skogsbristen. lars allan palmgren berättar här historien om stöphus och stampjordhus - byggmetoder som fanns före betongen. I och med dagens engagemang för kretsloppsanpassat byggande väcker stamp-jords-metoden intresse igen.

Kännetecknande för byggande med betong är att det behövs en formsättning av något slag. Betongen introducerades i Sverige under andra hälften av 1800-talet, men då fanns redan flera olika byggnadsmetoder som förutsatte väggformar. Bind--ningsmaterialet i dessa väggar var emellertid inte cement utan lera eller kalk. Genom att dessa metoder redan fanns i bruk underlättades betongens introduktion.
Detta exemplifieras i en av dåtidens mest spridda bygghandböcker, E. E. von Rothsteins Handledning i allmänna byggnadsläran, där ett kapitel heter Murar av stampad jord (pisé) samt gjutna och stampade murar med kalk eller cement från 1890.

Upplysningen och energikrisen

Alla de äldre byggmetoderna med lera och kalk som fanns i Sverige under 1800-talet härstammar från upplysningstidens 1700-tal och från det område, som idag är Tyskland. Här ska endast två olika metoder beskrivas. Båda kräver formsättning och liknar därför byggande med betong. Den ena har kalk som bindemedel och kallas stöphus (eller gjute-hus) medan den andra använder bindningsmaterialet lera och kallas stampjordhus.

Under 1700-talet var industrins behov av skog och hushållens stora förbrukning av ved ett allmänt europeiskt problem. På hela kontinenten diskuterades den stora energikrisen, som uttrycktes som en brist på skog. Denna skogsbrist var visserligen i Sverige endast relativ, men inte desto mindre kunde man i ett lokalt perspektiv, särskilt i regioner med stora slättbygder, mycket väl tänka sig att skogen skulle kunna ta slut.

För att förekomma denna skogsdöd lanserades under andra hälften av 1700-talet olika alternativa tekniker inom flera områden, inte minst inom husbyggandet. Byggande med lera eller kalk i stället för med timmer och trä framfördes till exempel som ett sätt hejda den förestående energikrisen. Idéerna hämtades från svenska resenärer, som i upplysningstidens anda reste runt på kontinenten och efter hemkomsten förmedlade sina intryck i artiklar och skrifter.

Stöphus

Formsatta väggar med kalk som bindemedel har byggts i Sverige sedan 1760-talet och ända fram till de första decennierna av 1900-talet. Flera varianter av denna metod förekommer och dessa skiljer sig åt, bland annat när det gäller formsättningens höjd samt andelarna bindemedel, vatten och aggregat.

Den första svenska beskrivningen förmedlas av bergsrådet Anton von Svab, som efter en studieresa i början av 1730-talet beskriver stöphusen i Harz. Artikeln är från 1761, och han berättar även om en exprimentbyggnad i Falun. Denna uppfördes enligt en modifierad variant av Harz-metoden med bland annat våningshög formsättning av väggarna. Därefter kom metoden att spridas i Sverige.

År 1834 lanserar fabrikören och riksdagsmannen C. G. Rydin från Borås sina gjutna kalkbrukshus, vilka likt tidigare stöphus har en våningshög formsättning, men med något annorlunda kalk- och aggregatsammansättning. Rydin får patent på sin metod, som sprids över landet och också till nuvarande norra Tyskland, där den får benämningen Gegossene schwedische Häuser.

Från Pommern kommer sedan nästa stöphus-variant, som kallas sandbruksmetoden. Den utgår från Rydin, men använder mycket mindre kalk och vatten men framförallt ingen våningshög formsättning, utan istället en mindre flyttbar form. För att kompaktera blandningen i formen krävdes att den stampades hård. År 1879 beskriver fabrikören C. G. Sahlström denna metod i en liten skrift, där även egna byggen i Jönköping finns redovisade.

Stampjordhus

En stampjordhusvägg byggs upp med hjälp av två mindre brädformar, i vilka lerjorden läggs i flera lager som stampas hårda. När formen är fylld flyttas den i sidled, varpå proceduren upprepas. Denna metod fanns i Europa redan under medeltiden, men blev populär vid slutet av 1700-talet, fram-förallt genom fransmannen François Cointeraux` många böcker, vilka översattes till många språk. En svensk översättning publicerades 1798 och det äldsta belägget för ett svenskt stampjordhus är från 1805 i Västergötland.

Under mellankrigstiden på 1900-talet inträffar nästa period av stamphusbyggande i landet. 1920 och 1924 utkommer två handböcker i ämnet, vilka sprids över hela landet. Inflytandet denna gång kommer från England, där metoden lanseras som ett billigt bostadsbyggande i en tid med knappa resurser. År 1950 publiceras den senaste handboken i Sverige, även denna gång med motiveringen att bostadsbyggande kan göras billigare.

Men byggandet av stampjordhus har, till skillnad från stöphus, inte upphört. Det har istället förbättrats och anpassats till nutida krav. Sedan ett kvartsekel byggs återigen stampjordhus över hela världen och även i Sverige. Anledningen är främst utvecklingen mot att använda mer naturliga och mindre resurskrävande material (dagens energikris - jämför 1700-talet!). Dessutom finns också starka argument för att bygga mer hälsosamt och med material som enkelt kan ingå i naturens kretslopp, vilket främjar byggande med stampjord.

Utgiven i nummer:
4/2004
Författare
Lars Allan Palmgren

Tekn. lic. och Arkitekt SAR/MSA med egen verksamhet i Stockholm. Licentiatavhandlingen från KTH 2003 heter "Svenska jordhus med lera eller kalk 1750-1950. Om olika svenska jordhusmetoder - när, varför och hur de uppfördes"

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in