Cement - ett efterlängtat hot

Kategori: Material

KC i fel sammanhang leder till skador. Här har KC-bruk använts i ytputsen på svagare kalkbruk. Fotograf/Illustratör: Pedro Gandra

Bland det första nyväckta byggnadsvårdare lär sig är att sky cement i mur- och putsbruk. Och ändå är kalkbrukets historia ett långt sökande efter just cementet.

Stockholm slott, södra fasaden. En av de få skador som finns på hela slottet är dessa sprickor i KC-bruket vid plåtbeslagen. Fotograf/Illustratör: Pedro Gandra

Det cirkulerar många myter om cementets egenskaper, de flesta negativa. Det blir, allt vanligare att vi måste vårda byggnader som byggts med cementbaserade material och därför ska repareras med motsvarande produkter. Det finns alltså flera anledningar att intressera sig för detta omdiskuterade material.

Rent (luft)kalkbruk

Om nu det rena kalkbruket är så enastående som det ofta påstås, varför sökte man efter »cementet«? Jo, av flera skäl:
Rent kalkbruk hårdnar under inverkan av luftens koldioxid (vanligen kallad kolsyra), s.k. karbonatisering, en långsam process som kräver kunskap och tränat handlag för att bruket ska uppnå acceptabel hållfasthet.
Det kräver plusgrader tills det hårdnat.
Det hårdnar inte under vatten.
Det har dålig vidhäftning på icke-sugande underlag. Att foga en granit- eller kalkstenstrappa som är utsatt för väder och vind med -kalkbruk kan ibland försvaras antikvariskt men knappast tekniskt och innebär höga underhållskostnader.

Hydrauliskt kalkbruk

Naturligt hydrauliskt kalkbruk, alltså liknande dagens KC-bruk, framställt genom tillsatser - till exempel olika vulkaniska stofter - eller genom bränning av orena, främst lerhaltiga, kalkstenar, har varit känt sedan antiken, men utan att den kemiska mekanismen var känd.

För att i detalj förstå och behärska den hydrauliska kalkens hemligheter forskades ivrigt under 1800-talet, framför allt av J.L.Vicat, som slutade sitt liv med medalj och hjältegloria i hemlandet Frankrike. Strax därefter, nämligen 1824, fick Joseph Aspdin patent på det han kallade portlandcement, på grund av dess likhet med sandstenen med samma namn.

»Portlandcement erhålles genom bränning till sintring av omsorgsfullt blandning av kalk och lera i bestämt förhållande --- samt därefter utförd malning till fint pulver« skriver professor H. Kreüger i sin utmärkta Byggnadsmaterialier från 1920. Man var i hamn efter minst 1 000 års försök. Nu kunde vem som helst blanda till ett superhårt bruk som kunde brinna (härda) även under vatten! Cement hårdnar genom s.k. hydratisering och är därför endast beroende av vattentillgång för att hårdna.

Som ett kuriosum kan nämnas att det i slutet på 1800-talet blev vanligt med tillsats i kalkbruket av motsvarigheten till romarnas puzzolana (en vulkanisk jordart), nämligen mjöl av bränd alunskiffer, i syfte att få hydrauliska egenskaper. Den kallades skifferkalk, var rosafärgad och blev hårdare än vanliga KC-blandningar!

KC-bruk

I början var cement en exklusiv vara som användes sparsamt. När praktbyggnaden Postens huvudkontor på Vasagatan i Stockholm byggdes 1905 användes s.k. bastardbruk (eller KC-bruk, av kalk och cement) endast till hårt belastade partier som grunder och vissa pelare. Ändå hade cementet funnits på marknaden i många år, först som import. Den första svenska fabriken startade 1872i Lomma.

I takt med att cement blev billigare användes det allt mer och till slut helt okritiskt även i sammanhang där det är olämpligt. Byggprodukter med cementtillsats blev otaliga på samma sätt som polymertillsatser blivit idag.

Genombrottet för modern betong och KC-bruk i allmän husbyggnad kan troligen dateras till slutet på 1920-talet och sammanhänger ideologiskt med funktionalismen med dess (över)tro på moderna material och nyskapande inom byggnadsväsendet. Senare har byggandet anpassats efter cementet, något som ofta sker då nya material kommit i allmänt bruk. Så kräver murningen av tunna s. k. skalmursfasader i moderna villor att KC-bruk används.

KC-brukets egenskaper jämfört med rent kalkbruk beror på blandningsförhållandet. Faktum är att ett svagt KC-bruk kan vara svagare än vissa hydrauliska kalkbruk.

Det bör här påpekas att det sedan många år cirkulerat en uppfattning - som jag själv delat - att ett kalkbruk med litet cement iblandat (mindre än 30% cement i förhållande till bindemedlets vikt) skulle ge ett sämre kalkbruk än om inget cement hade använts. Detta motsägs på ett tänkvärt sätt i en relativt ny finsk doktorsavhandling av Torborg von Konow, 1997. Mycket tyder i stället på att cementet verkligen har avsedd verkan.
Naturligtvis ska man inte använda cement där antikvariska hänsyn talar mot men i rätt sammanhang kan det vara ett enkelt sätt att få ett hållbart och lättarbetat bruk. Samma avhandling visar att man även genom att välja ballastens (dvs. sandens) sammansättning på ett lite annorlunda sätt, kan uppnå stora förbättringar hos det annars tämligen svaga bruket.

Cementhaltiga bruk bör dock aldrig användas i fuktiga murverk på grund av risken för saltvittringsskador. Det är dock utanför ramarna för denna artikel att närmare gå in på detta.
Vilket bruksrecept man ska välja för ett visst ändamål beror främst på underlagets (»putsbärarens« om det är putsbruk) sugförmåga och hållfasthet. Just sugförmågan är viktig: När gasbetongen, s.k. lättbetong, började användas som stommaterial på 30-talet ramlade KC-putsen av i stora sjok. Småningom förstod man att det berodde på alltför stark vattensugning och man »grundade« med ett skikt med tunt cementrikt bruk för att reglera detta. Dagens treskiktsputs var därmed uppfunnen och kom att bli standard ända till våra dagar.
Många försök att putsa gamla hus med KC-bruk har misslyckats eftersom gammalt lågbränt tegel var svagare än bruket som så småningom föll av.

Bättre gick det för S. Nycander, det svenska »KC-brukets mästare«, civilingenjören som bland annat skrev receptet till putsen på Kungliga slottets södra fasad (mot Slottsbacken). Fasaden saknar ännu, efter 55 år, putsskador större än några kvadratcentimeter!

Om det nu visar sig antikvariskt försvarbart att använda KC-bruk, vilken blandning ska jag då ha till min trappa eller mitt hus? En tumregel skulle möjligen vara att följa tillverkarens anvisningar i underkant. Tillverkaren avskyr nämligen reklamationer och lägger på en säkerhetsmarginal som ofta inte behövs. Naturligtvis gäller detta råd i högre grad när materialet är svagt (t.ex. äldre tegel och mjuk sandsten) än när det är en betong- eller granittrappa som ska lagas.

Cement i färg

När KC-putsen blev alltmer använd upptäckte man att vanlig »traditionell« kalkfärg inte satt kvar. Med tillsats av cement (som i bruket) gick det däremot fint! KC-färg bröt snabbt genom, troligen inte bara av tekniska skäl utan därför att det var modernt, men kanske även för att den för många arkitekter idag alltför döda och exakta ytan uppskattades högt vid denna tid.

KC-färg kom senare att tillverkas i ett otal varianter med mirakelrecept och fantasifulla produktnamn som Aktivan, Kenseal, TexCote. De hade som främsta mål att de kunde målas på »allt« (läs: sprutas urskillningslöst över hela fasaden!) och att de skulle sitta kvar över garantitiden. Det handlar om blandningar av kc och polymerer, fibrer, krossad sten m.m., ibland sprutade i tjocklekar på flera millimeter, vilket idag, när det blivit dags att renovera, innebär veritabla mardrömmar för alla inblandade, inte minst för byggherren!

Dessvärre har det visat sig att även till synes enkla material som de s.k. ädelputserna, dvs. rivputser av KC-typ med glimmer, kan vara svåra att restaurera idag eftersom de inte längre går att köpa med samma ballast och tillsats av glimmer. Det går dock att köpa glimmer löst men man får pröva sig fram till blandningsförhållandet. Även hantverkskunskap som inte är mer än femtio år gammal håller på att gå förlorad!

Välj rätt lagningsmaterial

Det borde inte behöva sägas att hus med KC-puts och KC-färg, t.ex. allmännyttans bostadslängor från 1940- och 50-talen ska fasadrenoveras med samma material. När nu många i den »vanliga« branschen äntligen lärt sig att acceptera kalkbruket och kalkfärgen dyker det plötsligt upp »KC-hus« som fått en ny fasad av - just det - kalkputs och kalkfärg! Med synliga penseldrag modell Gamla stan!

En annan vanlig fråga är hur man ska förhålla sig till säg en stenmur fogad med KC-bruk som behöver renoveras. Ska alla fogar göras om? Vilket bruk ska användas vid omfogningen? Är det cementet som orsakat vittringen?

I princip har man svaret framför sig, det gäller bara att kunna tolka det som ögonen ser. Det vanligaste är att en del av den befintliga fogningen fungerat som tänkt även när den innehållit cement.

Har muren utsatts för rörelser i marken spricker förstås fogarna. Oberoende av brukssammansättningen. Samma sak gäller om muren är utsatt för regn. Faktum är att minsta lutning av murväggen, s.k. dosering, innebär en väldig ökning av fuktbelastning med påföljande frysrisk för de flesta brukssorterna. Då gäller det att ha ett ordentligt skydd på murkrönet.

Sist men inte minst: Inför en skada och val av åtgärder ställ alltid frågan: Hur länge dröjde det innan skadan inträffade? Allt har en ändlig livslängd och det blir både meningslöst och ofta fel att fundera ut en förbättring av t. ex. ett fogbruk som gått sönder efter säg tio år. Det är ändå en acceptabel livslängd i vårt bistra klimat.

BRUKSKVALITETER OCH PUTSFÄRGER MED CEMENT OCH ANDRA TILLSATSER

Rent kalkbruk. Bruk av brända relativt rena kalkstenar som inte hårdnar under vatten. Observera att även detta bruk är beroende av tillgång till hög fuktighet -
(ca 90 procent relativ luftfuktighet) för att hårdna och bli bra. -Eftervattning är nog den viktigaste faktorn för kvaliteten i de flesta fallen. Kallas även luftkalkbruk och förkortas K-bruk.

Hydrauliskt kalkbruk. Bruk av kalkstenar som innehåller främst kiseldioxid (SiO2, vanligen kallad kiselsyra) eller med tillsats av ämnen som innehåller kiselsyra och som därför kan hårdna även under vatten eller ständigt fuktiga miljöer. Kalksten som innehåller lera ger mer eller mindre hydrauliska bruk beroende på sammansättningen. Förkortas KKh-bruk.

Kalkcementbruk, förkortat KC-bruk. Bruk blandat av luftkalk och -cement (som idag finns i flera varianter). Beroende på blandningsförhållandet kan KC-bruk ha väldigt varierande egenskaper. Problem med KC-bruk i gamla hus har troligen uppstått främst när överstarka blandningar använts.

TexCote (flera), Drywall, Kenseal, På mur, Renässens, Sandtex, m.fl. handelsnamn för putsfärger (ibland egentligen tunnputser) av cement, polymerer och andra, ofta »hemliga« tillsatser. Gemensamt är att de brukar vara vattenavvisande, grova i strukturen och sitter hårt fast över stora ytor samtidigt som det flagnar kraftigt eller har spruckit upp strax intill.

Utgiven i nummer:
1/2001
Författare
Pedro Gandra

Civilingenjör, verksam som bl.a. skadeutredare vid Sycon Barab AB med specialisering inom byggnadsrestaurering och inomhusmiljö.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas