Carlsdals bruk - kunglig hovleverantör av gjutjärn

Kategori: Material

"Camin" av gjutjärn i en spis mot ytterväggen på Stockholms slott. Den är av den typ som Hårleman bekrev som "mycket arbetade", dekorerad med riksvapnet krönt av en kunglig krona, och flankerat av eldsprutande drakar. Fotograf/Illustratör: Ulf Lindahl

Det började i Stockholm i november år 1740. Carl Hårleman var överintendent i Carl Gustaf Tessins frånvaro, och ansvarig för att bygget av det kungliga slottet i huvudstaden skred framåt. Det var åtskilliga inredningsdetaljer i slottet som skulle ritas och beställas; allra helst skulle de tillverkas i Sverige av svenska råvaror.

Hårleman som var en mångsidig arkitekt hade denna höst funderat ut hur de öppna spisarna skulle utformas inuti. Det skulle inte bara vara släta enkla eldstäder murade av tegel. För att maximera och för att magasinera värmen från dessa vedslukande inrättningar skulle man placera en särskild anordning av gjutjärn inuti.

Att framställa dessa skulle emellertid visa sig vara mer komplicerat och tidsödande än han kunde ana. Från ett enda järnbruk i hela riket anmäldes intresse för att åta sig uppdraget. Detta var från Carl Daniel Luthman i Carlsdal.

Hovrättskommissarien Carl Daniel Luthman hade under 1730-talet blivit delägare till Kortfors stångjärnshammare, belägen intill Svartälven ovanför Karlskoga i Värmland. I området ovanför hammaren fanns en gammal ödelagd hytta från 1600-talet, kallad Nya Älvhyttan. Luthman, som måste ha varit en både modig och handlingskraftig person, insåg snabbt att denna plats skulle passa förträffligt för ett järnbruk.

Området var förmodligen föga eftertraktat vid denna tid. För en besökare som kom till bruket ett tiotal år senare, beskrev Luthman hur det varit ifrån början. Trakten kring Nya Älvhyttan var »en ifrån alt folk vida aflägsen och ohugelig ödemarck«. I skogen hade när han kom dit, »en hoper så godt som vildt folck och hedningar varit vistandes«, så kallade trollfinnar. Några av dem drev fortfarande runt i skogen, och med jämna mellanrum gav sig Luthman ut för att fånga in ett par sådana »uslingar«.
Värmlänningarna hade inte velat slå sig ner i området, utan betraktat det med avsky då det varit fyllt av »röfvare«. Närkeborna å sin sida, hade haft tillräckligt med mark själva, dessutom mer fruktbar. Det var därför det inte fanns vare sig vägar, eller tecken på »människjoåtgierd« på flera mils avstånd när han kommit till trakten.

Här anlade alltså Carl Daniel Luthman ett järnbruk som han kallade Carlsdal. Han lät leda vatten ut ur förr obekanta sjöar och tjärnar, så att han fick ett vattendrag med ett lodrätt högt stupande fall. Han skaffade sig så mycket skog, att bruket blev självförsörjande. Där var idel mossar och oländig mark, men han lyckades ändå sätta i stånd ett åkerbruk. Byggnader uppfördes både till hans egen familj och till bruksarbetarna. Och han lät bygga en ny masugn av sten, som skall ha varit den första i sitt slag i Värmland. Hans gjuteri skulle erhålla åtskilliga prestigefyllda uppdrag och det skulle bli vida ryktbart. Vid detta bruk skulle han tillverka järnhällar och »jernspislar« efter Carl Hårlemans ritningar, som skulle sättas in i spisarna på Stockholms slott.

I de öppna spisarna på Stockholms slott skulle man placera järnhällar som botten på eldstaden. Detta var ju inget ovanligt, men mot eldstadens sidor och baksida skulle det också finnas ett slags vertikalt placerad järnhäll: en stor, konkav gjutjärnsskiva i ett stycke, som man kallade järnspisel eller järnkamin. Dessa måste ha varit mycket ovanliga, kanske en nyhet i Sverige vid denna tid, »ett sådant ovanligt och sällsynt arbete«, som Luthman beskrev det.

Det var hela 93 järnkaminer som skulle tillverkas, i fyra olika storlekar och av flera olika modeller. En del skulle vara helt släta, andra »mycket arbetade«, det vill säga utsirade och prydda med det svenska vapnet. De var svåra att tillverka, och de var oerhört tunga. De vägde mer än två skepppund, närmare 300 kg, stycket.

Men Carl Daniel Luthman åtog sig genast uppdraget. Han gjorde ett arbetsprov som gillades, man ackorderade om priset, och man slöt kontrakt i november 1740. Innan året var slut skulle bruksägaren få sig tillsänt »champlouner« till kaminerna, som snickarna vid slottsbygget tillverkat. Detta var formar av trä, som han skulle använda till att göra gjutformarna efter. Kaminerna skulle inte levereras direkt till slottet, utan till vågen i Stockholm, enligt förordningen och vanligt bruk med dylika varor, och Luthman skulle bestå med vägarepenningarna. Luthman skulle få en del av summan i förskott, han lovade att leverera alla kaminerna före slutet av 1742 och därmed var alla parter nöjda.

Det hela skulle emellertid dra ut på tiden. I juni 1742 hade endast en bråkdel av alla kaminerna levererats. Överintendenten började bli otålig, och beslöt sig för att undersöka vad som stod på. Han kallade till sig handelsman Fehman, som var Luthmans kommissionär i staden. Denne berättade att Luthman visst levererat ett antal kaminer till vågen, men att han tänkt skicka dit en karl som skulle polera dem. Men karlen hade blivit hindrad, eftersom han blivit upptagen med ammunitionsgjutning. Fler kaminer fanns redan färdiga på bruket, men i brist på forbönder hade man inte kunnat föra dem på fartyget som skulle segla dem hit.

Överintendenten bestämde sig för att själv besiktiga de kaminer som fanns vid vågen, och lät meddela att han förväntade sig att resten skulle levereras enligt kontraktet.

Så skedde inte, och 1744 fick Luthman ännu en påminnelse. Han hade vid denna tidpunkt endast levererat nitton kaminer, och de två sista åren hade han inte levererat en enda. Carl Hårleman såg sig nu vara tvungen att skärpa tonen, eftersom han erhållit order från självaste Hans Kungl. Höghet att snabba på med slottsbygget.

En brevväxling inleddes. Luthman förklarade återigen att hans verk, liksom de andra gjuterierna i riket, blivit ålagda under ofredsåren att tillverka ammunition eftersom de finska gjuterierna förolyckats. Ammunitionen från Carlsdal »skulle lända gräntzonen till försvars, både på then ena kanten och then andra, ifall någon fiendtelighet försökas skulle«. Eftersom läget hade varit så allvarligt, i synnerhet på den bohuslänska sidan, hade han inte haft tid att gjuta kaminerna. Detta kunde minsann högvälborne Herr Gyllengranat intyga, förklarade Luthman uppbragt! Från Krigskollegium intygades mycket riktigt att Luthman »gått Kungl. Majt och Kronan tillhanda med ansenliga lefverantzer, af Kulor, Bomber och granater«.

Nu skulle han arbeta både natt och dag för att få fram fler kaminer, och han levererade genast ett stort antal till vågen. Men det var inte fort nog. Hårleman var missnöjd, och översände en kopia på kontraktet så att Luthman skulle förstå vad han hade att rätta sig efter. Men Luthman beklagade sig, och begärde dessutom ytterligare ett förskott. Hans egna medel förslog inte »til det äfventyr, som förenämnda grannlaga gjutningsarbete öfverhänger«. Luthman anhöll också om en förhöjning av priset, »emedan jag påtagit mig ett sådant owanligt och sällsynt arbete här i riket, som ingen annan wille ihog med, och har altså både möda kostnad och besvär ospart haft, then hemlighet att utröna, som alt slikt gjuteri med sig förmed varda«. Bara för denna beställnings skull hade han måst införskaffa formare, vars löner var kostsamma, och han hade till och med rest ända till Norge. Allt detta kunde Herr baron och landshövdingen Reuterholm intyga, försvarade sig Luthman.

Landshövdingen intygade att han tagit verket i ögnasikte och då hade Luthman, förutom arbete för kronan, haft »för händer stöpningar af åtskilliga husgerådssaker, och theribland kakelugnar och järnhällar med ritningar och bilder utprydda; och efter mitt tycke war thet ena och andra skapeligare, snyggare och lättare, än thet wid andra gjuterier gemenligen wankar«. Landshövdingen hade bara goda saker att säga om Luthman och hans bruk. Men han kunde inte avhålla sig från att berätta en annan sak, och det kan inte heller författaren av denna artikel. Det var att han åtskilliga gånger talat om för Luthman, att han skulle uppskatta »om beqwämliga brännewynspannor kunde komma at stöpas af järn«. Om detta skulle lyckas, så vore detta verkligen »ett dråpeligt påfund för hela riket«.

Så småningom kom man överens om att Luthman skulle leverera ytterligare ett antal kaminer, om än inte alla 93, och han skulle få betalt omedelbart. Överintendenten insåg dock att han inte skulle kunna påskynda slottsbygget så som de kungliga högheterna hade framfört önskemål om. Han skrev ett brev och förklarade att det enda man kunde erbjuda för dem i slottet var några små knappt halvfärdiga rum, samt några andra som »äro ej än på sjelfva murarna när, ens vidrörda«. Det fattades spisar, fönster och dörrkarmar, golv och gipstak. Rummen hade dessutom inte fått »den tårcka och sundhet som en boning, den för en så dyr och hög som Eders Majts hysande bör äga«.

Brådskan avtog således därefter, och järnkaminerna sattes inte in i spisarna utan blev stående. Herr Gyllengranat frågade om han inte kunde få ta en, eftersom alla nu inte skulle behövas. Det beviljades, eftersom man när som helst kunde beställa en ny från Luthman.

Det skulle dröja ända till 1753 innan Luthman återigen fick en beställning på järnkaminer till Slottsbygget. Det var tio stycken »utzirade«, som han själv beskrev dem. Luthman var mycket angelägen om att göra ett gott intryck denna gång. Han skulle bara arbeta med kaminerna, och allt annat gjutningsarbete skulle läggas åt sidan. Så fort de var färdiga, skulle han sända dem till Stockholm. Och han skulle se till att de transporterades så försiktigt som möjligt. Därför skulle han inte sända dem över Örebro och genom slussarna i Hjälmare kanal, utan han skulle låta transportera dem över Arboga, och vidare genom Mälaren, »hvarest ingen studzning hädanplägar«.

Från Carlsdal beställdes också andra föremål av gjutjärn till Stockholm slott. 1747 levererades två »stora torkugnar«. Man kan väl anta att dessa skulle användas för att få ut byggfukten i slottsrummen. Dessutom skulle Luthman tillverka järnkakelugnar. Även till dessa framställde slottssnickarna en modell av ekträ, som sändes till Luthman, och en »fyrkantig« järnkakelugn levererades samma år.

Det kanske låter märkligt att en järnkakelugn skulle placeras i de rum som användes av den kungliga familjen. Men åtminstone en sådan sattes faktiskt in i slottet, och användes också. Detta var i ett rum som torde ha använts flitigt vintertid. Adolf Fredrik skall ju ha ägnat sig åt att svarva under sina vistelser vid Drottningholm. Men det fanns också möjligheter att idka denna hobby på Stockholms slott, för där hade både kungen och drottningen varsin svarvkammare. Och det var i hans majestäts svarvkammare på Stockholms slott som järnkakelugnen stod.
Idag finns fortfarande många järnkaminer och hällar av gjutjärn på Stockholms slott, oftast i spisarna mot ytterväggarna. Många av dem är enkla, sparsamt dekorerade med voluter i sidorna. Men några av dem är praktfulla - »mycket arbetade« som Hårleman beskrev dem. Den som törs sticka in huvudet i spisen, kan se att de är dekorerade med riksvapnet, krönt av en kunglig krona och flankerat av eldsprutande drakar; de drakar som så ofta förekommer på ritningar av Hårlemans hand. Det finns också ytterligare en modell, där man som blickfång valt Nordstjärnan som dekor istället för riksvapnet.

Det eldas fortfarande i slottets spisar, och en del järnkaminer har gått sönder med tiden. Förr hände det att de eldades med koks, vilket de inte tålde, och därför har man måst förstärka några av järnkaminerna med kraftiga plåtar i bakstycket.

Någon torkugn eller järnkakelugn finns tyvärr idag inte kvar i slottet. I gångna tider brukade man anordna auktioner på slottet, där man sålde det man inte längre ansågs sig behöva: sådant som var omodernt eller obrukbart. Det var allt ifrån textilier och porslin till möbler och järnkaminer. Därför kan också den järnkakelugn som stod i Adolf Fredriks svarvkammare har sålts på en offentlig auktion, kanske som järnskrot.
Men Luthman måste också ha tillverkat järnkakelugnar i Carlsdal för avsalu till allmänheten. Man kan ju fundera över hur dessa kan ha sett ut. Om de varit lika praktfulla som järnkaminerna på Stockholms slott, och liksom dessa ritade av Carl Hårleman, måste de ha varit mycket eleganta.

Kanske finns det någon som har sett en järnkakelugn från Carlsdal, eller känner till någonting om dessa ugnar. Artikelförfattaren skulle bli mycket glad att i så fall få höra av dig.

 

 

Utgiven i nummer:
4/2001
Författare
Susanna Scherman

Doktorand i konstvetenskap vid Lunds universit

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas