• Allt om byggnadsvård....

    Här har vi samlat de flesta av våra artiklar från vår medlemstidning Byggnadskultur. Här hittar du det mesta som rör byggnadsvård.
    Bläddra ovan i våra olika kategorier.

  • Prenumerera på tidskriften Byggnadskultur!

    Som medlem får du vår tidskrift 4 ggr om året i din brevlåda

Målarmästarens längtan

Också linoljefärgen, den mest traditionella av färger, har förändrats genom åren. Kokprocessen har ändrats, pigment har bytts ut, kokt linolja har ersatts av rå. Men blev färgen bättre? Det tyckte inte MålarEskil, målarmästaren som inspirerade Kerstin Lyckman Gevert att leta sig tillbaka till ursprunget.

Det var inte alltid självklart att tro på allt som Målar-Eskil sa. Det lät allt för fantastiskt att oljefärgen förr nästan aldrig flagade och att man därför aldrig skrapade färgen före ommålning.
Målarmästare Eskil Johansson, »MålarEskil«, vid Harestad kyrka i Bohuslän.
Restaureringen av Johan Tobias Sergels lejonskulptur av sandsten på taket av Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg i Stockholm färdigställdes 2009. Här användes färg gjord på linolja kokt enligt 1700-talets metoder.

Alltsammans började med en lärlingsplats hos en äldre målarmästare, Målar­Eskil. Han var målare i femte generationen och arbetade för det lokala
museet i den stad jag bodde.

Målar­-Eskil rörde ihop färgen själv. Han gjorde linoljefärg, limfärg och äggoljetempera med kokt linolja, pigment, animaliskt lim och ägg från höns som sprang fritt i hans trädgård.

Själv var jag en vilsen konstnärssjäl som ännu inte hittat rätt, men hos Målar­Eskil fanns plats för en sådan som jag. Han visste nämligen ALLT! Tvärsäkert svarade han på de flesta av mina och andras frågor. Det kunde visserligen hända att han inte säkert visste, men likt Karlsson på taket fick han mig att förstå att just dessa frågor inte var så viktiga och att jag borde nöja mig med det.

Just det gjorde förstås att jag inte nöjde mig. Jag sökte mig vidare, gick konservatorsutbildningen vid Göteborgs universitet och senare, som doktorand vid KTH, fick jag tillfälle att djupintervjua äldre målarmästare från hela landet. Jag försökte förstå om Målar­-Eskil var ett unikum, eller om det låg något i hans ibland ganska kontroversiella uttalanden.

Ett av dessa uttalanden var att man aldrig ska använda rå, utan alltid kokt linolja i byggnadsmåleriet. Problematik som blåsbildning, instabilitet och kort livslängd kommer som ett brev på posten av all slags användning av rå linolja, menade Målar­Eskil.

De flesta inom byggnadsvården anförde då, under 90­talet, motsatt åsikt. På den
politiska agendan stod öppna landskap och linodling var ett sympatiskt alternativ som stöttades med EU­bidrag. De svenska odlarna kunde pressa, men inte koka linoljan och färgindustrin upptäckte att formuleringen »innehåller svensk, rå, kallpressad linolja« på etiketterna var ett framgångsrikt recept för ökad försäljning.

Målar­Eskil gick aldrig på det. Inte heller de nitton målarmästarna, verksamma från 1924 och framåt, från min studie. Tvärtom så varnade de alla för användning av rå linolja. I dag är de flesta åter överens om att linoljefärgens bindemedel ska bestå av kokt linolja för att färgen ska hålla och för att en filmbildande färg ska fungera utan blåsbildning och andra komplikationer.

Kokningsprocessen förändras

Målarmästarna i intervjustudien hade alla fått lära sig att röra ihop linoljefärg av kokt linolja, pigment och ibland terpentin. Men den kokta linoljan som användes under tidigt 1900­tal var lite annorlunda än kokt linolja i dag. Den var »fetare« förr, menade de, och fastän den hade en mörkare färg med dragning åt rödbrunt, så gulnade inte färgen mer för det.

Faktum är att Målar­Eskil ständigt klagade på att den kokta linoljan inte var densamma som förr. Han menade att den faktiskt hade börjat försämras redan vid tidpunkten för första världskriget och sedan dess bara blivit sämre och sämre. Jag ryckte nog först på axlarna åt detta uttalande och tänkte att han själv ju knappt var född vid första världskrigets slut. Vad jag inte tänkte på då var att han ju faktiskt också bar med sig sina förfäders erfarenheter. Här hade vi dessutom nitton farbröder till, som sade samma sak.

Vad hade egentligen hänt med den kokta linoljan? Polymerforskare vid Sveriges tekniska forskningsinstitut (SP) hjälpte mig att bena ut frågan. Jag fick lära mig att linoljans slutliga egenskaper styrs genom olika faktorer som temperatur, tillsatser av metallsalter och tillgång till syre under kokningsprocessen. Vidare studier visade att kokningsprocessen av linolja förändrats dramatiskt ungefär vid tiden strax efter första världskriget, just när det gäller dessa detaljer.

Resultatet blev en billigare, mer snabbtorkande och mer lättstruken produkt, enligt tidens melodi. Men förändringen innebar inte bara positiva egenskaper. Med sänkt temperatur blev linoljefilmen inte lika stark och väderbeständig. Blysalterna i den gamla, traditionella kokningsprocessen i öppna kärl gav egenskaper som elasticitet, väderbeständighet och god vidhäftning och i utbyte mot det har vi nu sickativ av kobolt som istället påskyndar nedbrytningen av linoljefilmen. Slutligen gjorde den luftblåsning som införts att linoljefilmens attraktionskraft till vatten ökade. Linoljefilmen blev alltså mindre vattentålig i den moderna kokningsprocessen.

På jakt efter ursprunget

Med Målar­Eskils klagan över den moderna kokta linoljan och hans längtan tillbaka till den traditionellt kokta linoljan i bakhuvudet, analyserade jag med hjälp av polymerforskarna rekonstruktioner av kokt linolja från recept utformade på 1700­talet. Vi häpnade över egenskaper som elasticitet, molekylstorleksfördelning och annat smått. Sedan gick vi över till stor skala, gjorde misstag, studerade vidare och till slut, efter otaliga tester och provningar, var vi framme. Vi hade en linolja som sedan dess använts i restaureringar av monument där man ansett det extra viktigt att få tillbaka den gamla linoljans egenskaper; på träfasader och fönster, men också på till exempel Sergels lejonskulptur av sandsten på Arvfurstens palats i Stockholm och till Wergelandsmonumentet i gjutjärn i Oslo.

Erfarenheterna av dessa projekt har visat att det krävs två saker för att linoljefärgen ska klara att nå upp till historiska kvalitetsnivåer. För det första att materialet till innehåll och egenskaper verkligen motsvarar det historiska materialet. För det andra måste också hantverket utföras på samma sätt som förr. En viktig skillnad i hantverkstekniken som förändrats radikalt under 1900­talet är den grundning med »het linoljefernissa« som alltid gjordes före 1920­talet. Linoljefernissa, det vill säga traditionellt kokt linolja, applicerades uppvärmd till ca 80°C som en första impregnering. Detta utfördes såväl på trä, sten och stål utvändigt. Med detta som grund fick man en stabil grund som inte suger fukt, och med den blyhaltiga traditionellt kokta linoljan som bindemedel i färgen som målades ovanpå fick man till egenskaper som flexibilitet, god vidhäftning och väderbeständighet.

Det är inte möjligt att fuska bort något moment utan att resultatet blir lidande. Torktider får inte forceras med vare sig terpentin eller sickativ för att färgen ska hålla utvändigt. Detta förvånar sannolikt ingen som arbetar professionellt med byggnadsvård. Materialet och hantverket, det går som ett mantra genom alla materialkategorier – trä, sten, puts, järn och färg.

Vill vi ha kvalitet med historiska nivåer så kommer vi inte undan. Både materialet och hantverket måste kopieras med största noggrannhet.

 

Författare
Kerstin Lyckman Gevert
Kerstin Lyckman Gevert är målerikonservator, färgforskare och konsult.
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas