• Allt om byggnadsvård....

    Här har vi samlat de flesta av våra artiklar från vår medlemstidning Byggnadskultur. Här hittar du det mesta som rör byggnadsvård.
    Bläddra ovan i våra olika kategorier.

  • Prenumerera på tidskriften Byggnadskultur!

    Som medlem får du vår tidskrift 4 ggr om året i din brevlåda

LBF - landsbygdens eget arkitektkontor

Ladugård i Duvebo öster om Gränna, uppförd 1879 och ombyggd 1957 efter ritningar av LBF. Utvändigt var det främst fönster och gödselstad som förändrades.

Under 1940- och 50-talen byggdes och renoverades det som sällan förr på den svenska landsbygden. Resultatet, ett slags lantlig funkis, var ofta signerat LBF – Lantmännens byggnadsförening. I arkiven efter LBF finns mycket intressant att upptäcka, skriver Anders Franzén

På prästgården i Angerdshestra ersattes den gamla ladugården med en ny 1949. Här syns höskullen och undersidan av de korrugerade eternitpannor som läggs på taket.
LBF:s förslag till ombyggnad av Fridsnäs. En för tiden typisk villaexteriör där den gamla timmerstommen knappast avslöjar sig.
Fridsnäs i Håkentorps by i Gislaveds kommun. Huset, byggt 1910, blev 1949 ett projekt för LBF.

År 1939 bildades det nationella byggkonsultföretaget LBF. Förkortningen uttyddes från början Lantmännens byggnadsförening, men ändrades senare till Lantbruksförbundets byggnadsförening.

På 1950-talet omfattade LBF:s verksamhet avdelningskontor i drygt 25 städer i den södra halvan av Sverige, med kontoren i Härnösand och Östersund som de nordligast belägna.

1971 övertog Svenska kommunförbundet verksamheten och i samband med det introducerades namnet Kommunernas konsultbyrå – LBF, mer känt som K-Konsult.

LBF hade även ett länskontor i Jönköping, etablerat i början av 1940-talet och verksamt till 1958 då det omskapades till Landskommunernas arkitektkontor. Jönköpingskontorets arkiv finns i dag bevarat hos Jönköpings läns museum och ger en bild av landsbygdens bebyggelse som annars är svår att hitta, eftersom byggandet utanför tätorterna ofta inte underkastats bygglovsprövning.

Enkelt och rationellt

De allra flesta av LBF:s projekt handlade om byggnader på landsbygden. Särskilt vanliga var om- och nybyggnader av mangårdsbyggnader och ladugårdar, men också andra projekt förekom – villor, lärarbostäder, butiksbyggnader, skolor och bygdegårdar på landsbygden eller i småsamhällen.

LBF:s kunder var i huvudsak lantbrukare och handläggarna hade specialkompetens inom lantbruksbebyggelse i allmänhet och ladugårdar i synnerhet, vilket skilde företaget från de flesta andra byggkonsultföretag, arkitektkontor och projekterande byggmästare.

LBF:s arbetssätt drevs också mot en höggradig förenkling och rationalisering på olika sätt. Ritnings- och projekteringsarbetet tycks ha varit avskalat i flera bemärkelser och när uppmätningsritningar gjordes inför en ombyggnad av en ladugård räckte det med att mäta upp ytterväggarna och deras konstruktivt bärande punkter. Uppmätning av mellanväggar, fasader, etc, kunde uteslutas. När byggen genomfördes utgick byggmästaren från ritningar i skala 1:100. I de fall det krävdes detaljritningar hänvisade man till före tagets egna standardritningar.

Detaljritningar sällsynt

Den som tittar i LBF:s arkiv upptäcker att nästan alla ritningar är uppgjorda i skala 1:100 och ritade med blyerts på smörpapper. Kolorerade ritningar förekommer inte.

Ritningarna är situationsplaner, uppmätningsritningar, om- eller nybyggnadsritningar och vissa detaljritningar av konstruktioner, köksinredning o s v.

Över huvud taget tycks detaljritningsarbetet ha bortrationaliserats. När det gäller dörrar, fönster, takstolskonstruktion och liknande hänvisas oftast till icke bifogade detaljritningar. Detta beror på att LBF arbetade med och hänvisade till Svensk Byggtjänsts allmänna material- och arbetsbeskrivning, AMA, och efter hand övergick till en egen standardritningssamling. Endast ett fåtal projekt åtföljs av en projektering i form av en maskinskriven arbets- eller byggnadsbeskrivning.

Ny generation ladugårdar

Många av LBF:s projekteringar avsåg ombyggnad av äldre ladugårdar. Decennierna kring sekelskiftet 1900 uppfördes många nya ladugårdar i Jönköpings län – liksom på
andra håll i landet – och den ekonomiska tillväxt som sedan kom efter andra världskriget gav goda förutsättningar att modernisera dessa ladugårdar och införa ny teknik. Ofta kunde detta ske inom den befintliga ladugårdens volym och i regel var det fähuset som förändrades mest.

Vad gäller ladugårdarnas volymer skedde inga stora förändringar under första halvan av 1900-talet. Både de ladugårdar som byggdes om och de som nyuppfördes hade liknande dimensioner med ca 10 meters bredd, men ibland ökades utrymmena på höskullen genom att taket höjdes. Härigenom kunde större volymer foder förvaras på skullen samtidigt som arbetsmiljön blev bättre.

I nybyggda ladugårdar var vägghöjden inte sällan högre på skullen än i bottenvåningen. Låghusladugården med bred och låg byggnadskropp och flackt tak hade ännu inte kommit i bruk.

Djurens rum

Oftast disponerades LBF-ladugårdarna enligt ett likartat schema. Ena halvan var oisolerad och användes som lada, traktorgarage eller för annan redskapsförvaring. I de äldre ladugårdarna hade denna del tidigare använts som tröskloge med lador

I den andra halvan av ladugården inrymdes djurhållningen och foderhanteringen. I ladugårdens mitt placerades ofta ensilagesilon, rotfruktsrummet, mjölkrummet och andra mindre utrymmen. Invid dessa låg djurstallet.

Kreatursbåsen kunde antingen gå i två parallella rader i byggnadens längdriktning eller i vinkel mot denna om det rörde sig om mindre besättningar. Närmast gaveln förlades bås för kalvar, ungdjur och svin samt hästspiltor eller en hästbox. I dessa delar placerades även utgången till den gjutna gödselstaden.

Om ladugården gjordes något bredare över 12 meter kunde boxar för svin också placeras utefter långväggen. Tidigare hade den småländske bonden helst hållit svinen i en mindre, separat byggnad eftersom t immerkonstruktionen påfrestades hårt av svinens urin. Ett litet svinhus kunde lättare ersättas med ett nytt om det inte var kombinerat med en hel ladugård. Dessutom kunde svinen lättare hålla värmen om de hölls i mindre lokaler.

Fler nymodigheter

Genom innertaket mot skullen löpte både evakueringstrummor för luftväxlingen och luckor för fodernedtag.

AIV-silon var en annan nyhet som många lantbrukare anammade vid 1900-talets mitt. Biokemisten och nobelpristagaren Artturi Ilmari Virtanen konstruerade en silo för ensilagemagasinering för att åstadkomma ett proteinrikt och smakligt foder och många sådana byggnader ingick i LBF:s projekteringar. Förekomsten av dessa silokonstruktioner har ofta förbigått byggnadsinventerare eftersom de inrymdes inom ladugårdens volym och alltså inte är synliga i exteriören.

När separata mjölkrum introducerades av hygienskäl skapades de ofta som en liten utvändig tillbyggnad. Vid LBF:s projekteringar inrymdes de i stället i ladugårdens volym och så långt från gödselstaden som möjligt. I regel försågs mjölkrummen med till- och frånluftsventilation, diskho, kylbassäng för mjölkflaskor, desinfektionsapparat, golvbrunn och klinkergolv.

Andra nymodigheter som var vanliga var skjutportar i stället för slagportar, särskilda rotfruktsrum för foder, foderhissar samt hydroforer för vattenförsörjningen.

Författare
Anders Franzén
Anders Franzén är fil. dr i kulturvård och antikvarie på Jönköpings läns museum.
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas