Konsten att bygga till

Kategori: Arkitekturhistoria | Restaurering

Mangårdsbyggnad från 1700-talet i Bondorlunda, Östergötland, ombyggd på 1800-talet. Tillbyggnaden för badrum i en våning på högra gaveln gjordes i början av 2000-talet. Här har ingen arkitekt anlitats, däremot boken »Så renoveras torp och gårdar«.

Fritidshus som ska bli åretruntbostäder måste ofta byggas till. En åtgärd som väcker en rad frågor: Vad ska tillbyggnaden användas till? Hur kommer den att uppfattas i omgivningen? Vilka behov ska den fylla idag och i framtiden? Henrik Ranby söker svar som håller i längden.

Liten mangårdsbyggnad på ett jordbruk i Västergötland, ursprungligen byggd i mitten av 1800-talet men om- och tillbyggd under årens lopp.
Villa som från början var symmetrisk, med ett fönster på var sida om dörren. Nu tillbyggd åt vänster. Tillbyggnaden är en förlängning av det befintliga huset, för att dra så lite uppmärksamhet till sig som möjligt.
Villa från början av 1900-talet på landsbygden i Småland. Gavlar tål större glasverandor än huvudfasader och de vita knutarna markerar var ursprungsvolymen slutar.

Att bygga till är en svår konst. Att bygga till ett hus med kulturhistoriska värden är än svårare. Jag ska här ta upp några grundläggande aspekter på ämnet.

En stor del av det byggda kulturarvet består av tillbyggen. Det gäller vasaslott liksom hembygdsgårdar, medeltidskyrkor och järnvägsstationer. För de sistnämnda utvecklade SJ:s arkitektkontor under Folke Zettervalls ledning 1895–1931 närmast ett mästerskap i tillbyggnadskonst. En tillbyggnad kan alltså både göra en byggnad formmässigt intressant och bidra till att den kan fungera i det långa loppet. I bästa fall blir tillbyggnaden efterhand en del av en byggnads kulturhistoriska värde, något som berättar om tidens och historiens gång.

Många byggnadsvårdare har samtidigt antagligen noterat riktigt dåliga villa- och
fritidshustillbyggnader: märkliga lådor på gavlar, klumpiga takkupor eller överstora uterum. Varför blir det så här? Svaret är dels att tillbyggnad är en svår konst, dels att många äldre hus upplevs som för små för en nutida barnfamilj och eller för dem som har önskemål om »ett modernt liv« i en äldre byggnad.

När man ser alla dåliga exempel är det lätt att som byggnadsvårdare bli negativ till tillbyggnader och att önska att människor istället köpte hus som bättre passade deras önskemål från början. Samtidigt är det ofta möjligheten till tillbyggnad som kan få en äldre byggnad att fungera för nya generationer. Det kan handla om att tillfoga ett nytt kök, ett badrum eller ytterligare något sovrum. Många äldre hus har begränsade ytor och saknar möjligheter att få in en tvättstuga eller ett badrum utan att förstöra något av de gamla rummen.

Funktionsanalys

Det första man bör göra inför en tillbyggnad är en funktionsanalys med utgångspunkt från befintlig planlösning, behov och önskade nya funktioner. Vad är vinsterna med tillbyggnaden? Vad förlorar jag? Att analysera detta några gånger extra på ritningsstadiet kan spara mycket pengar. Att ändra ett streck på en ritning kostar inget (så länge du drar strecken själv), att flytta en vägg mycket, liksom att bygga oanvändbara kvadratmetrar.

En funktionsanalys bör beröra flera aspekter. Hur rör man sig i huset, före och efter ombyggnad? Kommer man in på samma ställe, blir vägen mellan sovrum och toalett för lång, är serveringsvägen rimlig, hur når jag köket med mina matkassar, var ska jag hänga kläderna, stör de olika familjemedlemmarna varandra i sina verksamheter eller i sin vila?

Vanliga problem är att en tillbyggnad genererar en ny gång eller hall. I värsta fall förstör man ett rum för att bygga ett nytt utanför. Ett närmast klassiskt exempel är det stora uterummet utanför vardagsrummet. »Vi sitter ju alltid härute. Här är ljusare än i vardagsrummet«, är en vanlig kommentar. Inte så konstigt om man byggt för alla vardagsrumsfönster med ett uterum. I sämsta fall har man då byggt 24 m2 eller mer och gjort lika många kvadratmeter av det gamla huset oanvändbara. Ljusföringen är alltså en inte oväsentlig del av funktionsanalysen. Funktion och trivsel hänger ihop. Dystra rum används mindre och ljuset blir viktigare ju äldre man blir.

Många tillbyggare är barnfamiljer som snabbt behöver nya rum när familjen växer. Ofta tänker de i småbarnslivets termer, att man ska upp och trösta barn på natten och att alla därmed måste sova på samma våning. De som passerat denna period i livet vet hur intensiv och kort småbarnstiden är. Att bygga för två–tre år av sitt liv är sällan optimalt. Funktionsanalysen bör alltså inbegripa långsiktighet och generalitet.

Huset ska alltså kunna användas på olika sätt och fungera för livets samtliga skeden. Sådana aspekter kan mycket väl slå igenom i priset den dag man säljer sitt hus. Stannar man i sitt hus länge är man sannolikt glad för att man tänkte efter en extra gång. Själv menar jag att 1900-talets bostadsnormer mycket väl kan återanvändas men med viss kritisk hållning: enkelrum 9 m2, dubbelsovrum 12 m2 etc. Vissa idéer hamnar lätt i konflikt med varandra. I höjd förskjutna våningsplan med några trappsteg mellan kan vara arkitektoniskt intressant men är inget man vill ha den dag man behöver rullator.

Det finns alltså ganska många aspekter man ska gå igenom innan man bestämmer sig för att bygga till och innan det överhuvud taget är dags att diskutera form och arkitektonisk gestaltning. En av dem är grundfrågan om man ska bygga till eller faktiskt köpa ett annat hus.

Kontrast eller stiltroget?

Arkitektoniskt sett finns det två principiella förhållningssätt till tillbyggnad. Den ena är att följa nutidens ideal och bygga till i kontrast till det gamla huset. Den andra är att följa ursprungsstilen. Frågar man en arkitekt kommer de flesta att förorda den första, i förbigående säga något om Gunnar Asplunds tillbyggnad av Rådhuset i Göteborg och mena att det är ärligt att redovisa tillägget som just ett tillägg och omoraliskt, alltså »historieförfalskning«, att bygga nytt i gammal stil. Det ligger i arkitektens kreativa yrkesroll att göra något som syns. Teoretisk sett är detta förhållningssätt helt korrekt. Ändå blir det inte alltid så bra i praktiken. Varför?

Ett svar är att det är ganska svårt att få de två delarna att fungera ihop. Alla är inte Asplund. En vanlig uppfattning är också att man ska maxa kontrasten mellan gammalt och nytt. Jag tror inte på det som patentlösning. Risken är alltid att byggnadsdelarna inte samverkar, att känslan av att befinna sig i ett gammalt hus går förlorad. Arbetar man istället med en sofistikerad lågmäldhet kan tillbyggnaden både vara läsbar som tillbyggnad och ändå något som kan skapa balans och harmoni.

Den andra huvudprincipen är att hålla sig till ursprungsstilen, det vill säga att arbeta med samma slags fönster, fasadmaterial, takvinkel, etc, som det ursprungliga huset. Ofta är detta en enklare väg, även om en del hävdar att det är historieförfalskning att bygga i gammal stil. Husets stämning och känsla blir kvar. Även i en i huvudsak traditionsanknuten tillbyggnad kan man faktiskt lägga in diskreta budskap som berättar att tillbyggnad just är en tillbyggnad från en annan epok.

I de estetiska övervägandena ska man inte stanna vid huset. Hur kommer tomten att fungera och upplevas efter tillbyggnaden? Skymmer jag solen för någon väsentlig del av trädgården? Får jag oanvändbara delar av min tomt? Än längre bort ligger helhetsbilden med närliggande bebyggelse. Fungerar min tänkta tillbyggnad i en sådan större helhet eller skär den sig mot hela villakvarteret/byn/fiskeläget/ sommarstugeområdet eller vad det nu är för sammanhang? Jag tycker också att det kan vara bra att resonera i termer av lantlighet och stadsmässighet. Det som passar i det ena sammanhanget kan bli helt fel i det andra. En aspekt man måste väga in är hur tillbyggnadsobjektet (det befintliga huset) ser ut. Byggnader med en »öppen« adderad karaktär är ofta lättare att bygga till än byggnader som har en mer »fulländad/sluten« ursprungsform. Att bygga till en av 1500-talsarkitekten Andrea Palladios strängt symmetriska villor vore därmed det svåraste. Omvänt: att förlänga en skånelänga med ytterligare några meter i samma sektion är en relativt logisk och enkel operation.

Proportioner och proportionalitet

En tillbyggnad måste stå i proportion till ursprungshuset. När tillbyggnaden dominerar över ursprungshuset blir utseendet ofta konstigt. Då uppfattas ursprungshuset som något som hänger på tillbyggnaden. Därav följer att det är svårast med riktigt små hus, besvärligt nog eftersom dessa oftast har störst tillbyggnadsbehov. I vissa fall kanske man, om tomtstorleken tillåter, ska bygga ett nytt hus bredvid och låta det gamla vara gäststuga. Problemet med detta är att en normal detaljplan för villabebyggelse endast tillåter en huvudbyggnad (komplett bostad) per tomt.

Proportionerna gäller också planlösningen. Problemet med många tillbyggda hus är exempelvis en proportionsmässigt för liten hall till dubbla vardagsrum, för få toaletter till antalet sängplatser eller liknande, kort sagt att balansen mellan de olika utrymmena blir disharmoniska och dysfunktionella.

Ett sätt att bygga till kan vara att lägga en till helt ny volym som förbinds med det gamla med en kort glasgång. Det gamla huset får huvudvolymens bestå och till den nya volymen kan våtutrymmen, kök, etc, läggas. Därmed kan varsamheten bli större i det gamla huset, och ingreppen i detta färre. Förbindelsen medför att det nya huset kan få ett annat intryck med karaktär av ekonomibyggnad eller gårdshus.

Några standardgrepp

Med risk att vara skolmästaraktig tror jag vissa förhållningsregler och mått kan vara lämpliga att ta hänsyn till:

  • Undvik som regel att ändra huvudfasaden, huset som »bild« mot gatan/omgivningen
  • Undvik för huset karaktärsfrämmande byggnadsdelar, material och uttryck: inga glasverandor på 1950-talshus, inga aluminum-uterum på 1800-talshus.
  • Behåll ursprungsvolymen läsbar och gör tillbyggnadsvolymen läsbar. Oklara varken-volymer blir sällan bra
  • Undvik fönster i skarven mellan gammalt och nytt (om det nu inte är just en glasgång).

Låt varje volym ha sina fönster. En gårdsflygel bör vara något smalare än
huvudkroppen och ha taknocken under huvudvolymens. Gårdsflygeln bör inte gå i liv med huvudkroppens gavel utan dras in 15– 20 cm från hörnet så att ursprungsvolymen är läsbar. Alternativt lägger man gårdsflygeln något utanför gaveln och låter volymerna stå hela men skära in i varandra. Detta är en mer modern/postmodern form men den brukar ofta fungera väl.

En veranda/förstuga (sällan lämplig på hus uppförda efter 1930 om de inte är byggda i tillbakablickande stil) bör vara max en tredjedel av en byggnads fasadlängd. Den bör sitta fast i huvudbyggnaden med sin långsida. Ett exempel: På en 15 m lång fasad är en veranda på 5 x 3 m max. Bygger man större verandor börjar huset likna ett pensionat eller badhotell. En veranda på en gavel kan oftast göras större utan att störa helheten. Liksom gårdsflygeln gäller principen: lämna hörnen fria, så att alla volymer är avläsbara.

En takkupa bör vara max en tredjedel av husets längd och hållas borta från gavlarna. Det bör finnas visst avstånd till såväl taknock som till takfot (ca 2 takpannor). Anledningen är att ett envåningshus med inredd vind inte ska uppfattas som ett tvåvåningshus och att urspungstakfallet bör dominera. Takkupor fungerar sällan på hus med lägre taklutning än 36 grader. Det finns firmor som säljer nya och större vindsvåningar. Funderar man på detta måste man fundera på om den nya takvinkeln och taksprång, etc, passar husets karaktär. Det konstigaste jag sett i denna väg var en 1950-talsvilla som fått mansardtak.

Hos många kommuner kan man få goda råd och tips av stadsarkitekten, byggnadsinspektören och stadsantikvarien. En tidig kontakt med kommunen ger dig förutsättningar som vad detaljplanen säger, bevarandeplaner, tekniska krav, tillgänglighet, utrymning, etc.

 

Byggnadskultur 2015 - 3

Fritidshus blir permanentboenden

Författare
Henrik Ranby
Henrik Ranby, är docent i konstvetenskap och universitetslektor i kulturvård vid göteborgs universitet. stadsantikvarie i höganäs 1989–2014.
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in