Välja isolering - vilka är riskerna ?

Kategori: Isolering

Förbättring av golvisolering genom insprutning av cellulosafiber. Fotograf/Illustratör: Ekofiber

Mineralull är det dominerande isoleringsmaterialet sedan 1960-talet. Vid sidan om mineralull och glasfiber finns alternativ tillverkade av cellulosafiber. Dessa organiska material förespråkas av dem som inte bara bryr sig om en rationell byggprocess utan även husets - och därmed de boendes - bästa. Cellulosafibern har egenskaper som förenar fördelarna hos såg- och kutterspån med mineralullens isoleringsförmåga. Här inbjuder Bengt Adolfi till diskussion och debatt.

Ekofiber (överst) finns bara som lösull. Termoträ (underst) finns både som skivor och som lösull. Fotograf/Illustratör: Anders Franzén
Drevning av timmerstomme med Isolin. Fotograf/Illustratör: Pierre Salomon

Går vi tillräckligt långt tillbaka i tiden byggdes husen utan särskild isolering. Väggarna var både bärande och fungerade som skydd mot regn och vind, kyla och värme. Trä och tegel är exempel på material som har alla dessa egenskaper. Tjockleken på väggen avgjorde vilka laster den kunde uppta och vilken isolerande förmåga den hade.

Främsta anledningen till att vi numera isolerar våra hus är att vi vill minimera energibehovet vid uppvärmning under den kalla delen av året. - Isoleringen fungerar naturligtvis även omvänt, dvs. stänger ute värmen under sommaren. I början av 1900-talet introducerades olika material som enbart hade isolerande funktion. Jag skall här berätta om denna förändring och reflektera över hur den kan ha påverkat dagens boende.

Traditionellt byggande

En homogen tegelvägg överför en hel del värme genom ledning (men inte genom strålning och, om den är tät, inte heller genom konvektion). En homogen trävägg leder mindre värme men, som framgår av Stefan Östbergs artikel på s. 10, har man sedan länge använt olika former av lerklining för att minska värmetransporten i timmerväggar.

I början av 1900-talet utvecklades metoder att lägga till skikt av material som minskade värmetransporten genom ledning. Exempel på detta är sågspån, torv, träullsplattor och även luftspalter. Stillastående luft transporterar nämligen värme endast genom strålning. Under 40-50-talen användes kutterspån som isolering såväl i väggar som på bjälklag. Kutterspån, en restprodukt vid hyvling av virke, har tack vare sin lägre densitet, en bättre isolerande förmåga än t. ex. sågspån. För att inte få luftrörelser (konvektion) i spånskiktet byggdes väggarna med vindtäta skikt på ut- och insidorna.
Eftersom spån är en lösfyllnadsisolering »sätter sig« materialet med tiden. Därför konstruerades väggarna så att spån kunde fyllas på i överkanten vartefter det sjönk. Under fönster var det ofta svårt att komplettera spånet och därför kunde luftfickor bildas. Om denna luft är stillastående får väggen ändå en hygglig isolering. Kännetecknande för isoleringsmaterialen fram till slutet av 1950-talet är att de har hygroskopiska egenskaper (kan ta upp och avge fukt i form av vattenånga) och att densiteten ligger över 50 kg/m3.

Det moderna byggandet

I slutet av 50-talet introducerades mineralull som isolering i väggar och bjälklag. Mineralull består av fibrer från glas (t. ex. Gullfiber) eller från mineral (t. ex. Rockwool). Av dessa fibrer tillverkas skivor och rullar i varierande tjocklek, bredd och längd. Dessutom kan densiteten varieras.

Att mineralullsisoleringen tillhandahölls i form av skivor och rullar i önskade format förenklade transport och hantering. Samtidigt eliminerades risken för att materialet skulle sjunka samman eller sätta sig med tiden. Dessa fördelar medförde att mineralullen tog nästan hela den svenska marknaden på bara tio år.
En nackdel med mineralull är att den saknar hygroskopiska egenskaper. Det innebär att den inte kan kan ta upp och avge fukt i ångfas. Däremot kan fibern binda vatten kapillärt (det fastnar mellan fibrerna).

Tillverkarna av mineralull var naturligtvis medvetna om denna egenskap och införde en diffusionsspärr (ett ångtätt skikt) att placeras på den varma sidan (insidan) av mineralullen. Dess uppgift är att hindra vattenångan i inneluften att komma in i isoleringen och avkylas så att den i värsta fall kondenseras till vatten. Diffusionsspärren var ursprungligen en aluminiumfolie som laminerades på gipsskivor. Sen flera år tillbaka utgörs diffusionsspärren av en 0,2 mm plastfolie. Alla bostäder som är isolerade med mineralull har alltså även en diffusionsspärr.

Mer än två miljoner av våra bostäder, över hälften av bostadsbeståndet, är byggda efter 1960 och de flesta av dem är alltså isolerade med mineralull. Det finns anledning att reflektera över vilka risker det kan medföra att så många hus är byggda av ett material som saknar hygroskopiska egenskaper och är försedda med ett ångtätt skikt i »klimatskärmen«. Före mitten av 50-talet har bostäder aldrig byggts med dessa material.

Riskabel konstruktion

Med ett ångtätt skikt mot insidan och i vissa fall nästan ångtäta plastfärger på utsidan är det lätt att förstå svårigheterna att torka ut byggfukten. Rent teoretiskt kan en »superisolerad« vägg med mineralull (densitet ca 25 kg/m3), ångspärr på insidan och vindspärr på utsidan framstå som energisnål och ekonomisk. Tyvärr har verkligheten visat att det istället kan vara en riskkonstruktion. Brister i ångspärren kan medföra att varm inneluft tränger in i isoleringen och eftersom den inte kan absorbera någon fukt finns risk för mögel, röta, skadeinsekter och hussvamp. Brister i vindspärren medför risk för luftrörelser (konvektion) i isoleringen eftersom den har låg densitet. Följden blir ökad energiförbrukning. Rapporter om sjuka hus redovisar ofta fukt i konstruktioner som orsak. Vilken betydelse har valet av isolering i dessa fall? Den robusthet som äldre konstruktioner uppvisar saknas i den moderna »lättbyggnadstekniken«.

Robust och energieffektivt

Men den som vill använda isolering med hygroskopiska egenskaper kan med fördel välja cellulosafiberisolering, som har funnits på den svenska marknaden sedan 1970-talet, i USA sedan 30-talet.
Denna isolering förekommer i två typer; den ena är baserad på returpapper som mals, den andra på cellulosafiber från färsk träråvara. Den returpappersbaserade finns endast som lösfyllnadsisolering (t. ex. Ekofiber, Warmcel) medan den nytillverkade finns både som lösull (t. ex. World Fiber, Termoträ) och som skivor (t. ex. Zapp).
I konstruktioner kan cellulosafiberisolering användas utan diffusionsspärr. Däremot skall det alltid finnas såväl invändig som utvändig vindspärr för att undvika konvektion. Eftersom cellulosafiberisolering har en densitet mellan 45 och
50 kg/m3, är den inte lika känslig för
brister i vindspärren som den porösare mineralullsisoleringen.

Egna erfarenheter

Efter att ha använt enbart mineralull under 70-80-talen har jag provat cellulosafiberisolering i olika projekt under 90-talet med följande erfarenheter:
Vid isolering av yttertakskonstruktioner av typen »parallelltak« isolerar jag hela utrymmet utan luftspalt mot yttertakspanelen. Många äldre konstruktioner isolerade med spån är utförda på det viset utan att fuktskador har uppstått. Den fukt som via diffusion tränger in i isolerskiktet kan absorberas av cellulosafibern.
Om man vill undvika diffusion skall ett diffusionstätt skikt monteras mot insidan.
Genom att ersätta luftspalten med isolering ökar tjockleken med 25-50 mm och därmed även energieffektiviteten.

Tillåt fukten att vandra

Cellulosafiberisolering på vindsbjälklag ger minskad risk för hög fuktighet i kalla vindsutrymmen. Anledningen är isoleringens hygroskopiska egenskaper. I moderna hus med välisolerade vindsbjälklag förekommer ibland mögelpåväxt på undersidan av yttertaket. Detta är ofta orsakat av att luftspärren mot undersidan är otät och därmed tränger rumsvarm luft upp i det kalla vindsutrymmet (under vinterhalvåret) med ökad fuktighet som följd. Om isoleringen består av mineral- eller glasull, som alltså inte kan ta upp fukt, absorberas fukten istället av träkonstruktionen. Om fuktkvoten i träet överstiger 25% finns risk för mögelpåväxt när luftfuktigheten är över 75% under längre tid än två månader. Om vindsbjälklaget är isolerat med cellulosafiber kommer denna att ta upp den ökade fuktigheten istället för träet och därmed minska och troligen eliminera risken för mögelpåväxt. Bjälklag isolerade med mineral- eller glasull kan tilläggsisoleras med cellulosafiber och därmed minska risken för fuktskador.

Lösull i nya väggar

Vid lösullsisolering av nya väggar bör konstruktionen utföras så att isoleringen sprutas in i facken mellan väggreglarna, ett utvändigt vindskydd (t. ex. träfiberskiva eller gips) och en invändig luftspärr (t. ex. armerad papp eller fiberduk). När isoleringen är sprutad buktar den invändiga luftspärren. Innanför luftspärren monteras därför vertikala eller horisontella reglar 35¥45 mm för att åstadkomma ett plant underlag för montering av invändiga skivor eller panel. Denna metod har flera fördelar. Den gör det möjligt att kontrollera isoleringsarbetet innan den invändiga beklädnaden monteras. Dessutom kan utrymmet mellan luftspärren och den invändiga beklädnaden även användas för installationer av olika slag. Vid isolering med cellulosafiber i skivor kan väggarna utföras utan de extra invändiga reglarna.
I väggar som isoleras med minst 45 kg/m3 finns ingen risk att isoleringen sjunker.

Två synsätt - två läger

I framtiden kommer vi med största sannolikhet att bygga hus med både mineralulls- och cellulosafiberisolering och troligen med blandade resultat. I den svenska byggbranschen finns det personer och grupperingar som är för mineralullsisolering och de som är emot. Och, följaktligen, för och emot plastfolie. Oavsett vilka som har rätt finns anledning att öppet redovisa möjligheter och risker med de olika isoleringsalternativen. Klimatskärmar har byggts i årtusenden utan ångtäta skikt och sedan 1960 med ångtäta skikt, så erfarenheter finns av båda konstruktionerna! Jag välkomnar en öppen debatt inom detta område.

Bengt Adolfi är bostadsbyggare sedan 1970 i Åkersberga.
____________________________________________

FAKTA:

Värmeöverföring
Värme kan överföras på i princip tre olika sätt: genom ledning, strålning och konvektion.

1. I fasta, ogenomskinliga material överförs värme enbart genom ledning.
2. Värmestrålning (t. ex. solstrålar) förekommer i genomskinliga vätskor och gaser samt i vakuum.
3. Konvektion (transport av värme genom rörelser i en gas eller vätska) finns av två typer, egenkonvektion och påtvingad konvektion.
I båda fallen sker en rörelse, t. ex. luftrörelse, som överför värme.

Utgiven i nummer:
3/2002
Författare
Bengt Adolfi

Bostadsbyggare sedan 1970 i Åkersberga.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas