Isoleringen klarar eld men inte vatten

Kategori: Isolering

Bryggstuga vid Sala silvergruva, restaurerad 1993 då vinds- och golvbjälklag isolerades med cellulosafiber. Fotograf/Illustratör: Leif Berggren

Organisk lösull kan vara ett bra isoleringsmaterial - om tillverkaren väljer rätt brandhämmande tillsatser. Vad som är bra och dåligt förklarar Leif Berggren i den här artikeln.

Vindsbjälklaget i gruvans bryggstuga. Fotograf/Illustratör: Leif Berggren

Organisk lösull tillverkas antingen av nya träfibrer eller av returpapper. Det är i båda fallen fråga om cellulosa, alltså på sätt och vis en återgång till det material som dominerat som värmeisoleringsmaterial under många hundra år. Tillverkarna hävdar att den är jämförlig med den traditionella sågspånsisoleringen. Man har också sagt att man kan göra konstruktioner på traditionellt sätt integrerat i den moderna produktionen. Detta får väl sägas vara en sanning med modifikation, vilket vi dock ej skall avhandla närmare här.

Mineralull eller organisk lösull

Att organisk lösull är en bra produkt är oomtvistligt. På många sätt är den bättre än mineralull. Organisk lösull har högre densitet än mineralull, vilket medför att inverkan av konvektion reduceras och att den blir mer värmetrög än mineralullen. Fuktvandringsegenskaperna påminner om de för sågspån och någon så kallad ångspärr är därför inte nödvändig, utan endast vindtätning.

Vissa av de här egenskaperna tilltalar byggnadsvårdsprojektörer och antikvarier, som förordar det här materialet i de fall då inte restriktioner föreskriver något annat. Jag hör själv till dem som tycker att organisk lösull är en bra produkt och jag brukar propagera för denna även i modern byggproduktion.
Men, och det finns ett mycket stort men: organisk lösull är ett brännbart material, till skillnad från mineralullen, och den kräver alltså tillsatser för att motverka brand. För åtta-nio år sedan, när jag började intressera mig för det här problemet, var de här tillsatserna mer eller mindre hemliga.

Vid förfrågan ville producenterna inte ge några upplysningar. Av konkurrensskäl, påstod de. Nu för tiden finns produktblad, där innehållet deklareras. Jag tror mig dock veta att de flesta projektörer, byggare och konsumenter är lyckligt omedvetna om vad tillsatserna verkligen består av.

Bor som tillsats

Den första organiska lösullen hade enbart en tillsats av salter från grundämnet bor (B). Det var här fråga om borsyra, ett vitt, kristallint ämne som är en svag syra. Borutvinning sker i dagbrott i Kalifornien och på några andra platser. Sedan 1702 har man kunnat framställa borsyra och man drog under många år nytta av dess antiseptiska verkan, både i livsmedel och kosmetiska produkter.
I vissa produkter tillsätts också borax, eller natriumborat, ett mineralsalt som också bryts i dagbrott. Borax är känt sedan medeltiden och har haft ungefär samma användningsområde som borsyra.

Vid mitten av 1950-talet var denna era över och man förbjöd medlet i livsmedel på grund av förgiftningsrisken. I dag finns borsyra och borax som konserveringsmedel i ett livsmedel i Sverige, nämligen störrom, alltså äkta kaviar. Fortfarande förekommer bor i ringa omfattning i hudvårdsmedel. Bor verkar brandhämmande tack vare sitt innehåll av kristallvatten (jämför med gips), som frigörs av värme och har en kylande inverkan. Att bor dessutom är en fungicid, verksam mot både mikroorganismer och insekter, får ses som en bonus.

Ny brandhämmande tillsats

Sedan inkörsporten för organisk lösull öppnats ville fler vara med och dela på kakan. Under 1990-talet hårdnade konkurrensen både inom den ökande skaran av producenter av organisk lösull och från mineralullsindustrin som fortfarande dominerade.

Kostnaden är ju viktig ur konkurrenssynpunkt och därför började man använda en ny brandhämmande tillsats, kallad ammoniumpolyfosfat, som är mycket billigt att tillverka. De sent etablerade producenterna använde detta redan från början och de som hållit sig till borsyra ansåg sig så småningom nödsakade att foga sig.

För tillfället finns mig veterligen ingen producent som helt undvikit ammoniumpolyfosfat. Emellertid finns det en tillverkare som genom sitt sortiment erbjuder köparen valmöjligheter. Flertalet av detta företags produkter är faktiskt fortfarande fria från ammoniumpolyfosfat. Det krävs emellertid att man är en medveten konsument för att man ska finna och välja dessa.

Ammoniumpolyfosfat

Vad är då tillsatsämnet ammoniumpolyfosfat? I en lekmans öron har det sannolikt ingen negativ klang. Det kanske rent av låter förtroendeingivande. Ammoniumpolyfosfat är ett kvävegödselmedel av liknande slag som våra lantbrukare sprider på sina åkrar. Det tillhör gruppen urinämnen och innehåller de för organismer så viktiga närsalterna kväve och fosfor.

Klarar eld ...men inte vatten

Att ämnet fungerar bra som flamskyddsmedel betvivlas icke. Fosforsyran katalyserar en hydrolysprocess varvid vatten bildas som både kyler och kväver elden. Det uppstår då ett skyddande kollager. För att detta skall bildas krävs också en kolkälla (t. ex. cellulosa) och ett kväveinnehållande ämne (ammonium). Mikroorganismer är små och luftburna och finns praktiskt taget överallt. Om det finns näring och fukt där de slår sig ner sker tillväxt. Tillväxten är temperaturberoende, men sker mycket snabbt vid optimal temperatur. Svampsporer kan också ligga torrt i åratal och invänta rätt förhållande.

Om man beaktar ovanstående torde det inte vara svårt att välja vilket tillsatsmedel man vill ha i sin värmeisolering. Å ena sidan har man borsalter som inte lämnar nämnvärt näringsbidrag till eventuella mikroorganismer, utan tvärtom är ett fungicid som motverkar etablering och tillväxt. Å andra sidan har man ammoniumpolyfosfat, som är ett fullödigt konstgödsel med för organismer livsnödvändiga ämnen och som därmed bidrar till tillväxt, förutsatt att övriga förutsättningar finns.

Vad säger lagen?

Jag lämnar frågan öppen om det sistnämnda tillsatsmedlet kan tänkas strida mot Miljöbalken, 2 kap. 6§, vilken lyder:

"Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism."

Men de här produkterna är ju typgodkända av Statens Provnings- och Forskningsinstitut (sp) kanske någon invänder. Ja, förvisso är det så!
Men tillsatsämnens inverkan med avseende på tillväxt av mikroorganismer ingår ej som kriterium när det gäller typgodkännande från Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut. Här utgår man från att konstruktionen hålls torr, vilket ju naturligtvis är önskvärt.

I mitten av 1990-talet hade jag ett långt samtal med en handläggare på sp i just den här frågan. Denne var också helt oförstående till min inställning visavi ammoniumpolyfosfat. Han menade att så länge materialet var torrt kunde ingenting hända. Han blev dock tvungen att erkänna, att någon huskonstruktion där man kunde lämna garanti för att nedfuktning aldrig skulle kunna ske, kände inte heller han till.

Ett typgodkännande från sp är alltså inte helt relevant i det här sammanhanget. Själva kärnfrågan gäller ju fuktens negativa inverkan på materialet.

Vad väljer du?

Till er som verkar professionellt inom byggnadsvården och till er andra som kanske "bara" har ert eget hus att måna om vill jag rikta uppmaningen: Tänk efter vad ni vill ha för kemiska tillsatser i byggnaden! Om inte leverantören självmant lämnar upplysningar om detta:
fråga! Den eventuella extrakostnad man får för att slippa ett oönskat ämne kan vara väl motiverad. En ökad efterfrågan på organisk lösull utan konstgödsel, kan förhoppningsvis resultera i att tillverkarna tänker om på den punkten.
Själv anger jag sedan länge i mina projekteringar att organisk lösull med ammoniumpolyfosfat eller liknande inte får förekomma.

 

Utgiven i nummer:
3/2002
Författare
Leif Berggren

Byggnadsingenjör och byggnadsvårdare med egen verksamhet i Sala.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas