Ove Hidemark

Kategori: Intervju

Fotograf/Illustratör: Ulf Lindahl

»Ett hus är sällan så dåligt som det ser ut«, skrev Ove Hidemark i boken Så renoveras torp och gårdar redan 1973. Det fick säkert många drömmare att bli husägare - och så småningom byggnadsvårdare. För en annan sanning han slog fast var att man inte »i ovist nit« genast skall kasta sig över alla skavanker och reparera eller byta ut slitna delar.

Frågar man Ove Hidemark vilket råd han vill ge en nybliven ägare till ett gammalt hus, svarar han än idag: »Bo in dig först.« Det gäller att lära känna sitt hus, ge det en chans att visa sina kvaliteter. Annars är det lätt att man i sin iver ersätter eller hårdhänt reparerar sådant som med sin slitna charm ger huset de kvaliteter man först föll för.

Själva spåren av användning, skavankerna, är något att slå vakt om. Tas de bort skiner det gamla huset som nytt, eller som han säger, »den åldrade damen blir utklädd till en ung 'backfisch'«.

- Åldrandet lyfter fram den fysiska materien och den andliga dimensionen i byggnadens identitet.
Ove menar att ytorna på gamla hus blir intressantare om de bär spår av användning, nötning. De avslöjar då något av underliggande material och strukturer. De kan också berätta om tidigare invånare, hur de levat och använt huset.
- Husets historia blir gestaltad.

Jag träffar Ove Hidemark just som han flyttat kontoret från Stockholms city till ett trettiotalshus på Söder, knappast funkis, treluftsfönstren är spröjsade och dörrarna har ramar och fyllningar. Det doftar målarfärg, sammanträdesrummet har redan fått sin milda blå oändlighetsfärg som omsluter det vita superellipsbordet.

I ett annat rum står bland ouppackade flyttlådor en trivsam Karl Johansoffa och nyare karmstolar med klassiskt danskt blårutiga sitsar. Blått är favoritfärgen - den mörkblå manchesterkostymen är visst klassisk den med.

Att gamla hus har atmosfär och ger trygghet upplevde Ove Hidemark redan som pojke. Han växte upp på Malmgårdsvägen på Söder i Stockholm och var hemtam med putsväggar, fönstersmygar, prång och gårdar. Söder är barndomsmark, ungdomsrevir, så detta är kanske en önskad och planerad återkomst.

Som ung var han duktig att teckna, men det var inte hus utan flygplan han ritade i Katarina real. Formen på en Spitfire väckte beundran och fascination utan att han tänkte på planets krigiska funktion. Men han blev inte designer utan arkitekt, det låg i släkten, beslutet tog han redan i gymnasiets andra ring.

Ändå hade han tankar på att bli dirigent, för musiken var viktig. Och i alla uppsatser valde han litteraturämnet (studentuppsatsen handlade om Strindberg), fast han gick reallinjen.

Begåvningen räckte alltså till mycket och det fanns många möjliga utvecklingsvägar, men alla gick i en gemensam riktning: mot form och skapande.

- Jag »ritar« inte hus, säger Ove. Visst har ett hus fasader och planer, men jag tänker på det som massa och kropp. Det finns en sensualism i murade väggar, i material och volymer.
Och jag kommer att tänka på vad han nyss förtjust berättade om från barn- och ungdomsåren:

- Jag och en klasskamrat byggde små lerhus på stranden. När vi var klara sköt vi sönder dem med luftgevär.

Och detta:

- På Teknis ritade jag in mina projekt bland brandgavlar och till hälften rivna byggnader - till kamraternas förundran. Det var på den tiden då Klarakvarteren i Stockholm tillät närstudier av skorstensstockar, murmassor och bjälklag i genomskärning. Vilka starka och uttrycksfulla gavlar kom inte fram, rivningsraseriet till trots!

Riva för att bygga nytt, alltså? Det kan låta som om det är skapandets vilkor, att riva ner för att kunna skapa något nytt, han talar om. Hur går det ihop med den mogne arkitektens mångåriga arbete med restaureringar och lyhörda tillbyggnader?

Jo, det går ju att i dessa anekdoter se intresset för volym, massa och yta. Det kroppsliga igen, husets likhet med den levande kroppen, som han ofta kommer tillbaka till?
När Ove Hidemark skall ge form åt en ny byggnad ritar han inte, tänker han inte, först på planlösningen eller fasaderna. I stället utgår han från volymer, sedda från långt håll.

- Jag studerar platsen och söker energipunkter och laddningar. Angreppssättet liknar skulptörens.
Först när han har tänkt sig in i sin byggnad så att han kan gå in i den, utarbetar han ritningarna för att få andra att se och förstå.

Då nytt skall byggas vid gammalt blir följaktligen utgångspunkten inte att söka anpassa nya fasader till befintliga, att finna en passande stil. Snarare att ge tilllägget en tydlig personlighet, med eget uttryck.

- Stil och pastisch bör man inte befatta sig med.

- Antikvarier ser inte alltid vad som är äkta arkitektur, med uttryck och energiladdning. Arkitekter å andra sidan är inte alltid så kunniga i den historiska formläran.

Försöken med 1920-talsklassisism, t. ex. i Sankt Eriksområdet i Stockholm, får följaktligen ingen förståelse hos Ove Hidemark. För övrigt inte heller postmodernismen.

Sig själv beskriver han som lyrisk modernist. Skolgrabben som förtjust pangade på sina lerhus har färdats en lång väg och kan se tillbaka på en växlande och innehållsrik arkitektgärning.

Professuren i restaureringskonst vid Konsthögskolan innehade han under åren 1986-1994. Vid årsskiftet avgår han som slottsarkitekt för Kungliga slottet och Drottningholm. Om ett år lämnar han ifrån sig ett vårdprogram för Skokloster, efter många års banbrytande arbete med slottet, som väl varit hans största uppgift, universitet, pedagogiska exempel, bedrift.

En utställning om slottets historia och de skiftande restaureringsidéer som genom tiderna väglett slottets arkitekter öppnades i somras i ett av rummen på bottenvåningen. Utställningen berättar om de väsentliga utgångspunkterna:

- Att lita mer på en konstruktion som bestått i 350 år och åldrats harmoniskt än på moderna tekniker och material,
- Att studera och analysera verkligheten och jämföra den med samtidens litteratur i slottets bibliotek,
- Att svaga material i kombination ger en stark stomme och samtidigt bevarar så mycket som möjligt av slottets substans.

- Teknik och material är lika viktiga som yta och utseende för att en byggnad skall upplevas som autentisk. Modern teknik och moderna material åldras inte vackert och inte i harmoni med gamla. Respekterar man en byggnad, lagar man den med samma material och med samma teknik som den en gång byggdes med.

Med detta synsätt tog Ove Hidemark ställning mot auktoriteter både i Sverige och utomlands när det gäller behandlingen av gamla hus. Vid restaureringen av Skokloster tog han strid med Byggnadsstyrelsen (idag Statens Fastighetsverk), som förordade att spruta betong på fasaderna eller rent av att klä in slottet med betongelement.

Ove Hidemark hotade att släppa uppdraget, men fick framför allt med hjälp av pedagogik och diplomati sin vilja igenom. Året var 1968.

När så putsarbetena kom igång på 1970-talet, fick han hantverkarna att slänga alla moderna verktyg och i stället prova sådana redskap som användes vid slottsbygget på 1600- och 1700-talen. Putsprover gjordes tills de blev så gott som identiska med den ursprungliga »Wrangelska« putsen. Först då kunde man gå till verket. Idag kan man inte se skillnad på 1970-talets puts och den ursprungliga.

Ska Ove Hidemark ägna sig åt restaurering eller att rita nytt på det nya kontoret? Det berättade han inte men jag fick veta att han lägger samma vikt vid båda sidorna.

Utgiven i nummer:
4/2000
Författare
Ulf Lindahl
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in