Ola Priebe, "betongaren" som blev byggnadsvårdare och årets stipendiat

Kategori: Intervju

Ola Priebe Fotograf/Illustratör: Ulf Lindahl

Vad gör en murare? Mest putsjobb säger Ola Priebe, 35. Men just denna dag håller han på att uppföra en villa i Åhus tillsammans med sin kompanjon. Vi kan syna stommen som består av lecablock på en gjuten grundplatta med golvvärmeslingor. Huset är byggt invid en äldre tegelbyggnad och ansluts till denna genom en ny öppning i den gamla väggen. Men den ser inte ny ut eftersom Ola har slagit ett stickbågigt valv över dörrhålet som ser precis likadant ut som övriga välvda avslutningar över fönster och dörrar i det gamla huset.

Ola är alltså murare, men började som "betongare" sedan han gått ut gymnasiet på byggnadsteknisk linje. Han bodde i Stockholm på den tiden.
- Betong verkade mera som en utmaning än snickeri, som jag ju hade bekantat mig med redan i skolslöjden. Men restaurering, som jag numera tycker är intressant, var inte någon stor sak då jag var anställd av JM Bygg AB. Jag fick mest arbeta med nyproduktion, det var hotell, äldreboende och kontorshus. En restaurering var jag med om den här tiden och det var på Cirkus på Djurgården i Stockholm.

Efter fem år som betongarbetare kom "omvändelsen" sedan han träffat (på bibelskola i Skåne) den skånska flicka som skulle bli hans fru och flyttat till Kristianstad. Han fick anställning på Folkes bygg i sin nya hemstad och kastades in i reparation av kalkputs på en kyrka. För första gången fick han en murslev i handen.

Det är det formbara bruket - även cementen och betongen - som alltid lockat Ola. Men ända sedan det första restaureringsjobbet har de skiftande egenskaperna hos olika bruk verkat som en utmaning. Att bygga upp en hållbar puts är en konst. Det första starkaste lagret ska häfta vid väggens bärande stomme av sten, tegel, leca, betong eller trä. De följande påslagen ska vara svagare, det yttersta ett "offerskikt".

- I det företag som blev min arbetsgivare i åtta år väcktes mitt intresse för äldre bebyggelse. Många av de objekt som jag blev engagerad i hade ett kulturhistoriskt värde och jag fick därför möta inte bara beställare och entreprenörer utan andra sakkunniga. Restaureringsarkitekter, byggnadsantikvarier och konservatorer visade på den tradition som finns inom muraryrket. Jag fick ta del av deras teoretiskt/praktiska och historiskt/praktiska kunskaper. Andra värderingar än de kortsiktigt ekonomiska fanns med som ett grundkrav i dessa jobb, liksom vikten av hantverksmässigt utförande.
Som murare har jag under 1990-talet arbetat en hel del med restaurering,, ofta av kyrkor, i kortare eller längre entreprenader. Restaureringen och underhållet av Hovdala slott varade för min del från 1994 till 1998.

- Småningom blev jag engagerad på allvar i äldre bebyggelse och byggnadsvård. Jag ville lära mig mer och började leta efter utbildningar. Jag bestämde migt efter en längre tids sökande för en Kvalificerad Yrkesutbildning med teoretisk inriktning, förlagd till Uppands Väsby norr om Stockholm. Utbildningen är treårig och ger kunskaper för att kunna arbeta som restaureringstekniker, projektledare eller utredare för restaurering av äldre fastigheter.

- De första två åren innehöll tekniska ämnen som byggteknik, byggfysik, miljöteknik, vvs och fackämnen som cad, ytskiktsteknik, fastighetsekonomi och fastighetsjuridik. Man fick också studera olika besiktningsämnen som fukt och tork, skade- och saneringsteknik. Det tredje året specialiserade vi oss, jag och fyra andra valde restaureringsteknik med ämnen som uppmätningsteknik, äldre byggnadsteknik, kulturminnes-lagstiftning, datering, underhåll och konserveringsteknik. Då hade jag nytta av min yrkesutbildning och åren på Folkes Bygg.

Sitt examensarbete ägnade Ola åt "Alternativa byggnadstekniker i Skåne", som var exemensarbetets titel. Där lärde han känna lerbruk, lertegel och olika gjuttekniker på en antikvarisk och teoretisk nivå, och det låter som om han kommer att vilja prova dessa material i praktiken.

Som handledare i examensarbetet hade Ola antikvarien Katarina Ohlsson på regionmuseet i Kristianstad. Av henne lärde han sig mycket förstås, liksom han alltid gör av de byggnadsantikvariska experter han möter på olika jobb.
- Det gäller att lyssna och utvärdera, som han säger.

- Studieåren har hjälpt mig att bättre förstå saker jag stött på i praktiken, att bättre förstå arkitektur, stilar, kulörer, former i sitt rätta historiska sammanhang. Och då menar jag inte bara skolan utan de praktikplatser jag haft på Krister Wall arkittektkontor, Regionmuseet i Skåne- Byggfunktionen, Sesam arkitekter och Bevis - Byggnadsvård i Skåne. Jag har fått vara med om att göra ritningar och arbetsbeskrivningar till varsamma restaureringar, antikvarisk kontroll och seminarier med anknytning till byggnadsvård.

Många begrepp ställs på huvudet och en del fördomar blir man av med i mötet med gamla byggnadstekniker.
- Perstorps Baptistkapell som jag arbetade med var gjutet i lera med stomme i trä. Man tycker att trä skulle ruttna i det fuktiga lerbruket. Men leran drar åt sig fukten, även ur träet, och håller alltså i stället träet torrt. Därför är den gamla korsvirkestekniken med lertegel och lerbruk en sund konstruktion. Och lerbruket är ett naturligt material som är harmlöst och lätt att arbeta med, inte "stackigt".

- Den varsamma restaurering som tillämpas allmänt är ganska outforskad i praktiken, för även om mycket är skrivet, redovisas kunskaper ur ett teoretiskt perspektiv. Man talar om feta och magra lerbruk, men några exakta recept finns inte. Man använder ju lokala leror och hur de ska behandlas är inte särskilt känt.

De gamla hantverkarnas tradition är ju bruten. För en murare från Stockholm med öppet sinne finns hemligheter i varje nytt jobb på varje ny plats. Kunskaper och erfarenheter växer för varje dag. Mycket har han alltså hunnit med trots att han bara fyller 35 i år, men verkar ännu vetgirig och ödmjuk. Jobbet som äventyr och forskning, en upptäcktsresa i gamla tekniker.
- Det finns en klyfta mellan de gamla teknikerna och de moderna som det gäller att överbrygga. Man måste lära sig att lita på de gamla materialen och den gamla beprövad tekniken.
I dem finns god byggnadsvård. Men inget material varar för evigt. De kräver alla underhåll. Kundens önskan att huset ska vara underhållfritt infrias inte av moderna material heller. Alla material är levande, men åldras olika.

Då Ola startade eget i mars förra året var det självförtroende som utbildningen gett en förutsättning. Kunskaper i entreprenadjuridik och fastighetsekonomi behövs för att driva en egen firma.
- Att själv styra över sin arbetssituation är tillfredsställande.
Firman har han med snickaren Mikael Lindberg. De båda arbetade tillsammans som anställda och slutade samtidigt. När Ola och hans kollega jobbar ihop skiljer de inte på murning och snickeri. De kan varandras yrke och går in i och ut ur de båda rollerna utan problem. De har gjutit bottenplattan på den aktuella villan och murat lecaväggarna tillsammans, de har spikat reglar och rest takstolar sida vid sida.

Det är typisk skånsk vinter med snöblandat regn, barmark, blåst. Mörkret kommer när vi samlas för eftermiddagsfika i byggfutten. Vi är fem, en rörmokare, en elektriker och så jag själv utökar gruppen till gränsen för vad vagnen förmår erbjuda av tillgängliga sittplatser. Kaffekransen försvinner strax.
Ola delar en passionsfrukt och får fram en sked med vilken han vant gräver ut den lilla frukten. Jag tror han ratade kaffebrödet. Det verkar bara vara jag som är förvånad. När vi skiljs åt har jag just blivit av med en fördom ("Riktiga byggjobbare lever på öl och mackor eller möjligen kaffe och bullar.").

Utgiven i nummer:
1/2004
Författare
Ulf Lindahl
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in